Då var man miserabel igen då.

(Jag är bevisligen svindålig på att blogga efter miljöombyte, men ni får nog ta det)

Men ja – miserabel. Jag är en vandrande pesthärd. En enda äcklig, destruktiv bacill på två ben. Även nämnbart; jag hatar livet idag.

Jag har haft flera fjuttiga förkylningar sedan jag kom hit. Dagar då halsen gör ont och näsan eventuellt är lite halvtäppt när vädret har gått från plus tio och sol till plus tre och is i luften (Malmö vid vinter är nästan skönare än London vid vinter). Men det går alltid över. En ledig dag eller extra timmar sömn och allt går över. Nu för tiden är mitt immunförsvar typ precis lika bra som det var innan jag helt plötsligt gick från sjuk en gång om året till sjuk varannan vecka. Det är nästan så att jag blir lite tårögd och stolt. Och stött om någon skrattar åt mig när jag säger att det är bra (”mitt immunförsvar har varit perfekt i sex månader, thanks very much.”). 

Men den här gången är inte en sådan gång. Under helgen hade vi tre genomförkylda tjejer i sovsalen, Lieva (en gammal vän som flyttat tillbaka till vandrarhemmet och in i vår sovsal) har varit sjuk i en vecka och hela London är en enda stor, kollektiv nysning. It was bound to happen, liksom.

Så igår blev jag sjuk. Efter första passet sprang jag till Boot’s och köpte piller. Tack och lov var det i princip det lugnaste kvällspasset jag jobbat sedan jag kom hit, så vi stängde snabbt och jag var hemma vid halv ett. Nackdelen var att jag inte hade varesig kontanter eller Oyster Card på mig, så jag fick gå hem i duggregn i fyrtiofem minuter. Jag medger att det kan ha bidragit till dagens soptunnetillstånd.

Sen glömde jag medicinen på jobbet också, men Geri är både bra rumskompis och apotek, så jag fick en flytande version av det jag köpte i pillerväg. Det enda jag kunde tänka på när jag drack den var hur det kommer sig att Sverige inte har flytande allt – i – ett – mediciner som smakar gott. När jag gick och lade mig kändes det nästan helt bra igen.

Kanske var därför jag vaknade upp alldeles för sent för att sjukanmäla mig och därför blev så illa tvungen att gå upp och ta tåget till jobbet trots att jag var alldeles groggy av medicinen och med största sannolikhet hade feber. Termometern jag köpte från Boot’s visar 35,5 grader – jag går på

känn istället. Så jag gick till jobbet och tänkte i alla fall be om att få gå hem efter första passet. Justyna tog en titt på mig och bad mig gå ned till Tales och fråga om hon fick skicka hem mig.

”You were sick yesterday, so this is your peak, right now.” sade han. ”Oh my god, you’re a big ball of desease coming at me stay away from me, andclose this door immediately”.

Men han skickade hem mig med en hel drös huskurer och en puss på kinden så riktigt så sur var han nog inte i alla fall.

Så nu ligger jag här och hostar och har mig. Miserabel, som sagt, men det är väl okej. Jag är dock inte särskilt van vid att vara sjuk längre, så jag känner mig alldeles hjälplös. Men det får jag ta, det finns medicin, te, mjölk och honung här. Jag ska nog klara mig alldeles utmärkt.

Men Nallar och choklad uppskattas alltid, bara så ni vet.