Och så var man i Dublin.

 

När jag vaknade i morse var jag rätt trött. Fem timmars sömn och alldeles för mycket adrenalin. Jag fick i mig en halv Pret's Porridge och lite kaffe. Tog en promenad fram och tillbaka längs Bayswater Road och lyssnade igenom setlisten för konserten i morgon. Det är mindre än tjugofyra timmar nu och jag känner varken hunger eller törst, bara en lät svärm av fjärilar i magen som liksom vaknar till liv varje gång Kattis tar upp pojkarna. Men ja. Bayswater Road. London.

 

Att ta sig till London City Airport är typ bland den bekvämaste och framförallt njutbara grejen jag har gjort resväg, så jag rekommenderar absolut den flygplatsen. Det är den absolut minsta flygplatsen jag någonsin varit på (Skavsta och Bromma inräknade) men det gick snabbt att checka in och jag hade en himla massa tid på mig att äta och ladda mobilen.

 

Jag åt ingenting, dock, för jag både är och var alldeles för nervös för det, men jag hade en trevlig konversation med Vicky på Skype istället so there's that. Flygturen var helt ärligt rätt fantastisk. Jag drack en kopp te, lyssnade på Paramore för att det är så långt ifrån One Direction som möjligt och jag bara kan inte tänka på det just nu, åt tre complimentary kex och njöt av vädret hela vägen tills vi kom till Irland.

 

Det var sol och så, så vackert hela vägen fram till Irland, där allt helt plötsligt blev grått och turbulensen steg till en helt ny grad. Och så var jag nästan helt säker på att vi skulle landa i en fotbollsplan. Men vi nådde marken utan minsta problem och jag hittade väskan inom trettio sekunder, så Heja Irland, typ. 

 

Konsumerade världens svagaste och blaskigaste latte medan jag Skypade med Hillevi, pappa och mamma. Kattis plan landade tio över sex så jag hade två timmar för mig själv innan hon kom. Jag åt Crepes och hon drack en smoothie innan vi hoppade på bussen från flygplatsen. Mot Dublin och vårt Bed and Breakfast.

 

Det första vi kunde tänka på är att Dublin är en sjukt vacker stad, en liten stad, men en sjukt vacker stad. Vi åkte rakt igenom centrum, och alldeles för långt innan både vi och busschauffören insåg att busshållplatsen de rekommenderar på B&B's hemsida är fel. Vi fick oss en promenad som kändes alldeles för lång halv åtta på kvällen i en stad vi aldrig varit i, men vi hann lokalisera en närliggande pubblänga och ett gäng vackra byggnader på vägen till stället vi ska bo på, så no harm done, egentligen. Vi bor fyrstjärnigt med bra internet och gratis frukost och alltså jag bor på ett vandrarhem i centrala London så jag har inget att klaga på.

 

Middag blev det på en pubb med den oklaraste musikblandingen jag någonsin har hört. Jag är helt säker på att de spelade Roxette innan de bytte till Taio Cruz, för att sen spela något som lät som Irlands svar på Sarek innan de bytte till Selena Gomez låt "I Love You Like a Lovesong". Då kände vi att det verkligen var dags att gå.

 

Men soppan vi åt var supergod, Kattis fick i sig Guinness och jag fick i mig Bulmers så första pub besöket i Irland kändes ändå helt okej. En nackdel var dock att den enda som jobbade där hade så grötig irländska att vi verkligen inte förstod honom hälften av tiden. Men värre saker har hänt.

 

Vi ska försöka planera ihop oss lite angående vad vi ska och inte ska göra under de närmaste tre dagarna innan vi går och lägger oss. Och sen är det dags att sova.

 

Men jag vet inte hur det kommer att bli med det för jag kan verkligen inte komma över faktumet att jag ska se mitt favoritband om mindre än tjugofyra timmar.