Klockan är tre, jag har fått min första ordentliga sömn på vad som känns som ett helt jävla år och idag ska vi prata om förändring. 

 

Men innan dess, ska jag försvara mig mot samtliga kloka föräldrar och deras hårda ord om att sova bort hela dagen. 

 

1), Jag vaknade inte tre. Jag vaknade, först halv tolv när mamma stod i mitt rum, sedan vaknade jag kvart över tolv. Sen låg jag i sängen för att jag kan. För att jag är ledig idag och det enda jag ska göra är att städa rummet och skrubba badkaret, och det är ljus ända in till klockan tio på kvällen, which brings us to

 

2) Det är för ljust. Alltså. Jag går och tänker att jag ska lägga mig typ tolv. Och vakna nio, och vara fenomenall dagen efter. Så jag lägger mig i sängen vid typ tio. Och så kollar jag på ett avsnitt Doctor Who och sedan somnar jag. Och så vaknar jag tolv. Eller så vaknar jag två. Och så kan jag inte sova. Och då ligger jag i min säng tills jag bara ger upp och går in på Twitter eller läser en fanfic för det var så jag somnade i London, och det funkade perfekt. Men i London hade jag också gardiner runt sängen och det blev inte ljust halv fyra på morgonen och jag har alltid hatat hela sommaren för det här men nu är det ännu värre. Och sedan är det klassikern att jag vet att jag ska gå upp och då jagar upp mig själv och då kan jag verkligen inte sova. Icke att glömma, det bästa av allt, really, är byggjobbarna som håller på med fasaden, men låter som om de håller på i mitt huvud. Och de börjar vid halv åtta på morgonen.

 

Jag har provat alla tips min kurator gav mig när jag led av sömnproblem som var så svåra att jag varannan dag inte sov alls, och om jag sov, som jag mellan sju på morgonen och ett på eftermiddagen. Jag har bytt miljö, flyttat runt i sängen, även stängt av alla skärmar två timmar innan läggdags och ingenting har funkat. Förrns igår när jag tog det sista tipset och tog en nattmacka. För tydligen behöver magen ibland något att jobba med medan man ska sova, och då är något litet (typ en knäckemacka med ost), precis vad kroppen behöver för att man ska somna.

 

Halv två åt jag en Falurågrut med gurka och philadelphia på, och jag tror att jag somnade kvart över två. Sedan vaknade jag tolv, och alltså inget är så bra som sömn när man inte har fått det på hundra år.

 

Så ja. Nu vet ni.

 

Men förändring. Fun fact: Jag har druckit te till frukost typ varje dag så länge jag kan minnas. Jag har till och med vaga minnen från köket i Lännersta när pappa lärde mig krama ur tepåsen med skeden. jag kan inte ha varit mer än fyra år gammal. Tepåsen var gul, min gissning är Twinnings Earl Grey. Och tre sockerbitar i. Har för övrigt många minnen därifrån. Som när jag lägger min snuttefilt på det iskalla och förövrigt oändliga köksgolvet, mamma som tar ned Ventoline från ett skåp som låg högt upp och den gången jag försökte borsta tänderna med tvål.

 

Men eh  ja, te. Till frukost. Tills jag flyttade till London och liksom, inte riktigt hade tid med te till frukost. The irony is not lost on me, by the way. Men jag tog min morgonpromenad längs Bayswater Road, upp mot Seymore Street som blev Wigmore Street som blev Cavendish place, och typ efter Cavendish Place, där det blir Mortimer Street, då var typ cirka Starbucks o' Clock. Och det blev rutinen. Morgon kaffe. Och nu är jag hemma och jag bara ser inte hur jag vaknade utan kaffe dag ut och dag in. Och sedan ser jag inte heller hur jag kunde starta dagen utan frukost, för frukost har vips blivit min favoritdel på dagen.

 

Men ja, nog om det. Det här inlägget blev mer förklaring än vad det blev förändring, men jag har tyvärr inte tid att utveckla. Jag har städning att göra. Och te att dricka upp. (Ja, alltså jag kan inte riktigt leva utan te). Jag kan eventuellt ha skypat med en vän och dragit över lite på tiden. Oops.

 

Idag är en bra dag. Jag gick upp innan tolv which - well done. Frukosten hade jag dock inte tid för så när jag sprang till tåget för att möta pappa blev det ett äpple which - not so well done. Said äpple i yoghurt med müsli, och te och ett kokt ägg hade varit ett bättre val, kanske, men eftersom jag absolut inte satt uppe och kollade på Doctor Who tills det började ljusna vaknade jag inte riktigt när jag skulle.

 

Men det är okej, Thailändsk fläskgryta med ris på Nacka Forum är också en brunch. 

 

Sedan då? Jag skulle hem och rota fram ett telefonavtal, skicka iväg ett mail, tömma diskmaskinen och lasta in Mount Everest av diskberg i the aforementioned diskmaskin och betala för mina glasögon. Jag satte mig på tåget, greps av en otroligt fucking fantastisk skrivaridé och höll fast vid den hela vägen hem. Sedan satt jag på mitt as och skrev i en och en halv timme. 

 

Det är också okej, förresten. För kreativitet är typ det enda jag har just nu. Kreativitet känns som en okej grej att prioritera före allt viktigt. I mitt huvud. Jag kan nästan höra pappa sucka och skälla på mig, men det är också okej, för det är inte hans diskmaskin, klockan är inte sju (the appointed hour), telefonavtalet kommer finnas hos honom innan i morgon och jag är tio minuter ifrån att spatsera ned till tippen och betala. Det är heller inte hans mat jag ska laga ikväll, och egentligen, den enda som drabbas av den där jädra diskmaskinen är jag för utan tom diskmaskin kan jag inte laga mat så alla bör dra slutsatsen att den kommer vara tömd tills klockan sju då jag ska börja mat.

 

Och så ska jag handla gurka (mamma tror alltså att jag kan äta sallad utan gurka, och det är verkligen inget roligt skämt).

 

Men ja. Jag ska sluka teet och ta mig till Tippen. Och sen till pappa och så vidare och så vidare. 

 

Också: Dagens pris går till dagisfröknar för att de frivilligt ger sig in på att ta fyrtio ungar med sig på utflykt. Jag satt i en tågvagn med ett sådant sällskap och jag behövde både alvedon och ipren när jag väl steg av tåget. (Furthermore: när vi kom fram till stationen reste sig hela gruppen som en stor armé av ljud och jag har aldrig varit så rädd för femåringar i hela mitt liv)