Idag är en bra dag. Jag gick upp innan tolv which - well done. Frukosten hade jag dock inte tid för så när jag sprang till tåget för att möta pappa blev det ett äpple which - not so well done. Said äpple i yoghurt med müsli, och te och ett kokt ägg hade varit ett bättre val, kanske, men eftersom jag absolut inte satt uppe och kollade på Doctor Who tills det började ljusna vaknade jag inte riktigt när jag skulle.

 

Men det är okej, Thailändsk fläskgryta med ris på Nacka Forum är också en brunch. 

 

Sedan då? Jag skulle hem och rota fram ett telefonavtal, skicka iväg ett mail, tömma diskmaskinen och lasta in Mount Everest av diskberg i the aforementioned diskmaskin och betala för mina glasögon. Jag satte mig på tåget, greps av en otroligt fucking fantastisk skrivaridé och höll fast vid den hela vägen hem. Sedan satt jag på mitt as och skrev i en och en halv timme. 

 

Det är också okej, förresten. För kreativitet är typ det enda jag har just nu. Kreativitet känns som en okej grej att prioritera före allt viktigt. I mitt huvud. Jag kan nästan höra pappa sucka och skälla på mig, men det är också okej, för det är inte hans diskmaskin, klockan är inte sju (the appointed hour), telefonavtalet kommer finnas hos honom innan i morgon och jag är tio minuter ifrån att spatsera ned till tippen och betala. Det är heller inte hans mat jag ska laga ikväll, och egentligen, den enda som drabbas av den där jädra diskmaskinen är jag för utan tom diskmaskin kan jag inte laga mat så alla bör dra slutsatsen att den kommer vara tömd tills klockan sju då jag ska börja mat.

 

Och så ska jag handla gurka (mamma tror alltså att jag kan äta sallad utan gurka, och det är verkligen inget roligt skämt).

 

Men ja. Jag ska sluka teet och ta mig till Tippen. Och sen till pappa och så vidare och så vidare. 

 

Också: Dagens pris går till dagisfröknar för att de frivilligt ger sig in på att ta fyrtio ungar med sig på utflykt. Jag satt i en tågvagn med ett sådant sällskap och jag behövde både alvedon och ipren när jag väl steg av tåget. (Furthermore: när vi kom fram till stationen reste sig hela gruppen som en stor armé av ljud och jag har aldrig varit så rädd för femåringar i hela mitt liv)