Sådär ja. 

 

Jag har i vanlig ordning frontalkrockat med bloggtorkeväggen, men det är okej because One Direction did a thing.

 

Jag har en smärre huvudvärk som inte riktigt vill försvinna med hjälp av kaffe modell större och jag är alldeles trött i både hjärna och hjärta efter att ha kollat på Brokeback Mountain till klockan sent igår natt men det är okej, det går jämnt ut, för One Directions skiva finns nu ute att lyssna på och jag är så själaglad och stolt och oövervinnerlig idag.

 

Och det är också en grej jag har märkt - att jag numera har tio bra saker för varje dålig sak som händer, att livet har vänt sig right side up och jag har fysiskt svårt att bli neddragen och ledsen allt för länge nuförtiden och alltså hur fint är inte det? För bara ett och ett halvt år sedan var livet så svårt och mörkt och obetydligt att jag fick kamma gräs efter känslor värda att leva för och jag kan på riktigt knappt relatera till den delen av mitt liv längre.

 

Så jag tackar One Direction för all life support jag fick när den behövdes och jag tackar One Direction för den fantastiska jävla morgonen jag har haft. Jag slängde på mig första bästa väderpassande outfit, möttes av rå höst och ett Saltis i gråskala och sedan gick jag runt i en och en halv timme med mitt bästa band i öronen, några få tårar i ögonen och ett leende som troligtvis skrämde livet ur alla hundägare runt Neglingeviken.

 

Mina hörlurar började brusa och det är ju himla typiskt, att de ska gå sönder nu när jag mentalt förbereder mig för cirka två månader av maratonlyssnande men det får väl vara så. Det är dags för mig att diska och städa lite här hos pappa så det ser presentablet ur när jag har flyttat hem till mamma ikväll.

 

Och sen är det ett långt körrep som jag hoppas drainar själen ur mig så kanske jag får rekordmånga timmar i sömn för en gångs skull?