Om jag fick bestämma skulle det vara obligatoriskt för kommuner att ha fritidsgårdar, men den diskussionen kan vi ta en annan dag. Allt jag vet är att jag har gått på Byålan sen jag var tio och genom hela den tiden var jag accepterad och omtyckt för den jag var där.

 

Nuförtiden går jag liksom inte dit så ofta. Alls. Jag upplever ingen studiero när det är en miljard barn där, och har jag redan åkt hem för att plugga är jag för lat för att ta mig någon annanstans. Men Moa övertalade mig igår och så åkte vi dit, och sedan var jag kvar till stängning. Folk där känner mig. Folk där har sett mig både när jag mår som sämst och när jag mår som bäst och det är typ terapi att komma dit, trilla ned i en soffa och spendera sex timmar i kramar, högar och skratt med andra människor. 

 

Så igår var en bra dag, men jag somnade sent. Och idag är en fin dag och jag vaknade inte sent. Eller ja. Jag vaknade halv elva, men i förhållande till när jag gick och lade mig igår vaknade jag inte särskillt sent. Plockade lite hemma och lagade frukost medan jag och Josse pratade i telefon i en dryg timma och sen bestämde jag mig för att dra mig ut på en promenad. 

 

Det blev en såndär promenad när jag inte riktigt inser att jag har powerwalkat förrns jag kommer hem och det bränner i alla muskler. Och med temperatursväningar och hög luftfuktighet är astman arg och eländig och alltså, det var jättemysigt att gå runt i Saltis med solen och höstloven och lyssna på bra musik men en del av mig dog så fort jag satte mig ned.

 

Oh well, kaffe is king.

 

Ska dra nytta av ensamheten och öva på sångläxan och sen ska jag tackla samhällskunskapen.