Jag har bihåleinflammation.

 

Huvudet gör ont, kroppen vill inte, jag hostar konstant, orkar inte hålla upp ögonlocken för trycket i bihålorna och jag har bihåleinflammation. Det suger.

 

Men det är okej. För löven är en blanding av röd, gul och orange, det luktar höst så fort man sticker näsan utanför dörren och jag ska se One Direction live fyra gånger nästa år.

 

Så förra veckan sög, och den här veckan kommer suga, except for how it won't för jag har fyra fucking biljetter till mitt bästa band i de två bästa konsertländerna och jag tappar det. (Också för att jag fick ett starkt B på min helvetiska samhällsuppsats, det var trevligt det med.)

 

Men ja, biljetterna. Det började med biljetter i maj. Killarna släppte sin Stadionturné och Dublin stod på listan och jag och Josse skulle gå. Vi ba. Vi skulle det. Så försökte, och vi kom in på sidan och vi fick så bra biljetter, INDIGO, ståplats, främre sektionen och allt var fucking perfekt och mitt banklösenord fungerade inte och jag satt i tio minuter och såg hur minutrarna räknade ned utan att kunna göra ett piss. Jag kom in en gång till tillslut. Vi fick läktarbiljetter så högt upp och långtifrån att det kom en varning om att höjdrädda människor inte bör ta sådana här biljetter (fuck that shit, en biljett är en biljett och måste jag komma över min höjdskräck för den här konserten then so be it. Två flugor i en smäll). Jag var så ledsen. För att även om jag hade biljetter, vilket är bra mycket bättre än inga alls, gjorde det så himla ont att förlora de där biljetterna som liksom var våra. Så jag svor på att om det släpptes en ny Dublinkonsert skulle jag fixa biljetter till den också.

 

För ett tag sen släppte de infon om Europadelen av den turnén. Och Sverige och Friends Arena fanns med. Och ett extra datum till Dublin. 

 

Vi åkte och kampade vid Globen. Sov där på nätterna, gick i skolan på dagarna, och sedan fick vi tag på någon med American Express kort som kunde köpa åt oss under förköpsperioden tre dagar innan släppet, och vi köpte.

 

Vi fick ståplats, främre sektionen. Jag skrek och torrsnyftade in i telefonen mitt på Globenområdet. Josse snyftade tillbaka på andra sidan linjen.

 

I lördags var det dags för Dublin. 2.0. Jag ringde Claudia som komhem till pappa och hjälpte mig sitta vid en annan dator. Vi uppdaterade Ticketmaster Ireland i över två timmar. Jag skulle ha de där jävla biljetterna. Minuterna innan biljetterna skulle släppas ringde Josse och vrålade om att det hade släppts en extrakonsert i Sverige och "Jag kan inte fucking hitta den på ticnet, hjälp". 

 

Hon hittade. Hon frågade om jag vill gå på en till konsert med henne. Jag kom in och fick välja biljetter på ticketmaster Ireland. "JA", skrek jag in i luren. "BARA KÖP!". BUY ALL THE TICKETS, tänkte jag och valde biljetter till Dublin. Josse började snyfta om att vi hade biljetter till den andra konserten i mitt öra. Jag kom fram till betalningen på Irländska ticketmaster. Skrev in kortnumret, kortlösenordet. Höll andan. Väntade. Sidan laddade och. Och så hade jag biljetter. INDIGO, främre sektion. Ståplats. Samma typ som jag förlorade i maj.

 

Jag skakade på huvudet, kunde inte förstå. Skakade. Kunde inte förstå. 

 

Och alltså. Jag kan fortfarande inte förstå. Nästa år kommer bli så jävla bra. 

 

Så nu är den över. Nervositeten. Biljettångesten. Har bara bra saker framför mig. En resa till London, två månader till jullov och mina två bästa årstider.

 

Mina bihålor suger, men livet är allt bra.