Alltså. Den här känslan dagen innan ett biljettsläpp. Ren panik. Total panik. Jag vågar inte tänka på hur det kommer gå, önskar å ena sidan att jag inte brydde mig så mycket, vill å andra sidan inte bry mig om något sådant här mindre, för känslan är så jävla fin.

 

Den där när man liksom vinner. Får biljetten. Det är 2007 när mamma ringde och berättade att hon hade köpt biljetter till Avril Lavigne med Jonas Brothers som förband, det är två år senare när jag och PT sprang mellan lektion och skolfoto och fixade biljetter till Paramore på Fryshuset Arenan. Det är Februari 2012 när jag, helt chockad och omtumlad, smsade Kattis på semester i Kenya och ba vi fick biljetter, vi ska se One Direction. Det är presalen i ett hissrum på Globenområdet där tretton tjejer köper på samma kort och hoppas att vi slipper fortsätta kampa inför det riktiga biljettsläppet två dagar senare. Det är den dagen för några månader sedan när jag ringde Claudia i panik och KAN DU KOMMA HIT JAG MÅSTE HA DE HÄR BILJETTERNA TILL ONE DIRECTION I DUBLIN JAG BEHÖVER EN EXTRA DATOR. Det är för några veckor sedan i klassrummet när jag skakandes inser att jag motherfucking fick ståplats till Ed Sheeran i the O2 Dublin.

 

Det är jag gråtandes av lycka påväg till dansen och jag och PT kramandes i Samskolans bibliotek som två krigskämpar, det är jag som irrar runt och bara inte förstår att jag har biljetter till mitt bästa band för första gången. Det är jag som torrsnyftar och inser att jag har dem, jag har typ de bästa biljetterna till One Direction i Friends Arena. Det är jag som skakar för att jag fick biljetter som jag trodde var omöjiga att få. Det är jag som har biljetten.

 

Det är så jävla värt det. Alla konserter som varit och alla konserter jag har framför mig. Denna kärlek, lycka, detta adrenalin som bär mig så långt. Minnen, minnen, tårar, tårar, Att inte förstå att Jonas Brothers står framför mig och existerar, Ed Sheeran som ler rakt in i kameran, Niall Horan som vinkar, Harry Styles som langar en slängkyss, det är speciella händelser från speciella stunder och upplevelser i mitt liv som får tårar att rinna och mungiporna att dra sig uppåt.

 

 

Allt det gör alla andra faktorer, allt det negativa värt det. För det betyder så mycket. Men det tynger ned och spökar och regerar kvällar som den här. Jag vågar inte tänka, hoppas eller ta för givet. Jag kan inte säga om jag får eller inte får biljetter. Jag vågar inte.

 

Men jag ba vill. Av hela mitt hjärta.

 

Jag vill med kropp och själ se Ed Sheerans första riktiga konsert i Sverige för jag har väntat i drygt tre år.