Sedan jag började skriva om min ångest finns det två frågor som jag får ganska ofta av de som faktiskt undrar. Och det är okej, förresten. För det är det också många som frågar. Om det är okej att fråga. Det är hundraprocentigt okej att ställa den här frågan; Hur känns det? Det är den första. Den andra frågan kommer oftast när jag försökt förklara den förutnämnda.
Att ha sådan här ångest är känslan när man missar ett trappsteg, den där brännande känslan i magtrakten. Fast hela tiden. Ibland med hjärtklappning, men oftast bara det där obehagliga. Det liksom bara... sitter där. Och när jag vaknar är det oroligt i bröstet. Som om någon skrapar med någonting mot mig. Obehag. Jag blir rastlös, vill inte känna. Fan, vem vill det? Och sen är det muskelsmärtor, som jag först trodde var något annat. Ibland skojar jag om att jag blivit gammal. Det värker och ömmar och även om det är lätt fixat med alvedon är jag så irriterad på att just det kan hända. Jag blir av någon anledning jättearg när min mentala sjukdom ska bita sig fast i mitt ben. Contain yourself, bitch, typ. Jag vill inte ha dig i mitt ben. Jag har haft både växtvärk och benhinneinflammation så det räcker i mina dagar. Jag behöver inte en tredje skrapliknande känsla i skelettet.
När jag har sovit dåligt ter ångesten sig mer likt min depression. Absolut aldrig så illa som då, men den är liknande. Jag antar att det är för att depressionen kom som en komplikation av ångesten. Det är som ett spöke av det förflutna, en påminnelse om det som varit. Och jag säger det för att det är det här som får mig agera; när jag är trött strider jag som ett djur. Allt känns hopplöst. Det är obehagligt i bröstet, det är obehagligt i magen. Och så kommer Mardrömmen tillbaka. Det där med att det som inte är troligt blir troligt. Att jag måste tänka ett steg längre när jag gör saker så att det inte biter sig fast och terroriserar efteråt. Och jag har blivit bättre på det med träning, men jag har fortfarande en väg att gå.
Jag skulle aldrig lägga min ångest i någon annans händer, utan mitt mål är att kunna hantera sådant som inte alltid är lätt. Sådant som inte är jobbigt att höra från en frisk individ, men som fungerar som trigger i mitt huvud. Det händer, och det suger, och förut blev jag så ledsen på folk som inte kunde förstå. Men oftast är det så vardagligt och ofarligt att min ilska liksom inte har någon plats där.
Men jag kan inte alltid hjälpa det, när jag blir sur. Jag släppte sällan ut den ilskan när den kom förut, men det var så svårt att inte bli arg. För känslan när jag är sådär trött och mottaglig och sönder - då är jag så jävla rädd. För typ allt. Jag överanalyserar det minsta. Det trycker i bröstet, det trappas upp. Och jag undrar om jag ska orka.
Det är där folk ställer fråga nummer två: Hur hanterar man det där?
Utan livsglädje vet jag inte om det går. Jag minns hur det var för precis tre år sedan. Det var konstant terror och självhat och jag klarade ingetdera särskilt bra. Jag tror att utan att ha kommit över det hemska och blivit påmind om lyckan, då är det svårt att känna att man kan ta sig ur. Då tror jag det känns helt jävla konstant och hopplöst på ett plan jag aldrig når igen. För jag vet att lyckan finns och den lyckan letar jag efter när jag är rädd.
Jag hanterar det med vänner. Jag hittar en vän och stannar tills jag skrattar och ler. Jag lägger mig i sängen och lyssnar på One Direction tills allt släpper. Jag använder mig av hjälpmedel - appen SAM, till exempel, där det finns akuta hjälpmedel, där du med hjälp av att logga din ångest kan se statistik. Ofta en statistisk som visar på att det går bra under omständigheterna. Det finns böcker jag skriver i där jag beskriver min ångest, böcker där jag skriver ned varenda bra grej jag gjorde dagen jag känner mig hopplös. Jag redigerar bilder och lägger som bakgrunder, hittar inspirerande texter och screenshottar. Jag skriver ned bra grejer i anteckningsappen på telefonen, jag jobbar frenetiskt, hysteriskt och bestämt för att visa att jag är bra. Visa att jag inte vill vad min mardröm vill, eller lever den mardröm mitt huvud försöker projicera.
Det är skitjobbigt att leva med detta. Tröttsamt och hemskt och orättvist. Men alltså. Jag är så jävla lycklig ändå. Faktiskt. Och jag säger det här så ofta, och det kanske är tjatigt, men efter depressionen ser det så himla ljust ut. Att jag älskar livet. Att jag har lyxen att gå lycklig dagar i sträck. Om min diagnos är den orättvisaste skiten jag vet om så är min kärlek till livet det vackraste tinget jag vet. Och det räcker. Den räcker. Vetskapen alltså. Och det är precis så jag hanterar det. Med vetskapen om att det kommer gå bra.
Det är få grejer jag är så tacksam för som den.
