Det är en sak att sätta värde vid någons kroppsvikt, eller utseende. Att berätta för någon att man är snygg eller snyggare specifikt för att man är smal. Lägg ner, det är så fruktansvärt skadligt. Jag struntar i om person A är fantastiskt mycket visuellt vackrare för att hen gick upp eller ned fem kilo. Det kan skada något så fruktansvärt att berätta för någon hur en ser ut och varför. Jag har haft, och har ibland kroppsångest, och det är ingen mental sjukdom för sig, men det är illa nog. Ett folk ser huruvida en individ blivit smalare eller bredare och ser vilket som än ser bäst ut som en bragd. 

 

Vad vet ni om hur det fungerade?! Jag vet med mig hur många som helst som frågat hur smal jag har blivit. Som vill veta. Som vill göra. Nej. Det vill ni inte. Okej, så jag förlorade fjorton kilogram inom loppet av ett år. Men det var inte en dans på rosor.

 

 Jag var fattig i London och fick gå till jobbet fyrtio minuter två gånger om dagen i flera månader. Jag blev fattig och kunde inte ens äta mellis min första tre månader i den staden. Jag fick kroppsångest och började räkna kalorier just för att folk skulle berätta för mig att jag såg bättre ut smal. Så jag undrade om jag inte skulle bli smalare. Jag tackar gud för min relation till mat, en som jag aldrig har velat bryta, annars vet jag inte hur långt det där hade gått. Men när jag kom hem åt jag bra mat, nyttig mat och det tog ett tag innan jag kunde äta sådant som inte var nyttigt, men jag åt mig alltid mätt. De få månaderna som jag gick igenom där är ingenting ni andra vill gå igenom. Och det som följde efter vill ni inte gå igenom heller. Jag fick matförgifning och tappade fyra kg inom loppet av tre dagar. Jag var utslagen, desperat och gråtfärdig i över tjugofyra timmar, svag och orkelös i fyrtioåtta till. Jag kunde inte äta ordentliga portioner på ett bra tag för att magen fortfarande inte klarade av stora portioner. När jag kom till Frankrike vägde jag femtiosju kilo, när jag lämnade Frankrike vägde jag femitiofyra, och det är ingen bantningskur jag skulle rekommendera. 

 

Och sen då? Först sömnbrist. Och då blev jag av med hungerkänslan. Jag märkte att jag var svag och hungrig, men när första biten gick ned kändes det som om jag var mätt. Även om jag åt under de veckorna åt jag antagligen mindre än jag borde. Och efter det, som grädden på moset, fick jag springmask. Extremt hög population av springmask. När jag äntligen blev av med skiten, när jag sov bra och slapp det andra - då vägde jag femtioen kilo. Och då var jag tydligen snyggare än någonsin. 

 

Det är inte svårt att berätta för en annan individ att denne ser bra ut utan att inkludera ett varför. Det är inte svårt att ge en komplimang för en annan människas utseende utan att förgylla någonting som kanske inte förgyllas bör. För att man inte vet. Var försiktiga när ni ger sådana komplimanger. Jag blir fantastiskt glad när någon säger att jag ser bra ut. För att jag själv är stolt över mitt utseende, men ännu stoltare över att det är ett faktum, för det fanns en tid när det inte var så. Och jag är stolt över mig själv för att jag lärt mig själv att älska min kropp. Men jag önskar att det hade hänt utan viktminskning. Jag önskar att min kroppsvikt hade mindre värde. Men så är det inte alltid.