Nytt år, nya tag.

 

Jag börjar året med en jobbintervju och ser vart den tar mig.

 

2013 var ett riktigt jävla, bra år. Ett år som började ensamt fast ändå tillsammans med det anmärkningsvärda nummer av människor som bestämt sig för att se fyrverkerishowen vid tolvslaget. Jag och så många människor stod på Blackfriars bridge i fisvärmen och blickade ut över vattnet, mot färgerna, mot musiken. Mitt förra nyår spenderades med två främlingar, två Red Bull, en flaska billig rosé och Londons gator i nyårsnatten. Människor överallt, steg efter steg - en tretimmarsvandring från bron bort till Oxford Street och Bond Street Station. Mina första morgontimmar av 2012 spenderades med Geri, Verena, Jack och Chris utanför nödutgången till vandrarhemmet med en cola, skratt och en kass kamera.

 

Januari förde med sig mer jobb, mer timmar, mer pengar och mer erfarenhet och en nedräkning till det absolut ljusaste på hela våren. Resan till Dublin, med en bästa vän bredvid mig och mitt jävla band framför mig. 2013 såg min första stora pojkbandskonsert, min första utomhuskamping för biljetter, 2013 visade mig precis hur ont en riktigt jävla fantastisk konsert gör dagen efter, hur den bitterljuva nostalgin kan hålla i sig i månader, hur en arena kan sjunga både sig själv och bandet som spelar till tårar, hur mycket jag älskar att vara del av en publik och hur djupt det skär att förlora en viktig konsertbiljett man trodde man hade.

 

2013 visade mig hur svårt det skulle bli att slitas från den stad som byggt upp mig igen, hur mycket tid som behövdes med de som betyder något i det land jag föddes i för att jag inte skulle förgås av magont. 

 

2013 gav mig mitt livs värsta konflikt, med smärta, tre dagar av tårar fälda över brusten vänskap när Geri och Verena sade upp all kontakt med mig över en obetydlig diskussion som gick över styr. Det visade sig att trångsynthet, fördomar och oempatisk förmåga finns i alla åldrar, att vuxna människor kan vara så stolta att de inte kan se längre än näsan räcker och att det inte finns någonting jag kan göra för att ändra på det.

 

2013 såg ett år då jag aktivt började arbeta med min musik, satte upp konkreta mål och klättrade över ångestberg. 2013 var året jag ställde mig på scen igen och sen bara vägrade låta mig själv sluta oavsett vad självkritikern och monstret som fortfarande finns där har att säga om det.

 

2013 avslutades med tacos, Crème Brûlée, och fina vänner utanför pappas hus. Med privata små fyrverkerishower och en massa kramar. 2014 började med outhärdligt matkoma och kollaps i säng klockan sex på morgonen.

 

Och i år, då ska jag arbeta. Med musik, med scenskräcken, men det där monstret där inne. Och nästa nyår ska jag komma ihåg att ta kort på fyrverkerierna med extremt kort exponeringstid och se vart det tar mig.