Det var ett ganska bra tag sedan som jag jobbade så intensivt att jag glömde bort tiden.

 

Åtta månader, för att vara exakt.

 

Det var Thursday och Friday lunch på Nando's när jag hoppade in på höstlovet. Min chef på EH kontaktade mig i veckan och frågade om jag kunde hoppa in på ett sju-timmars pass på EH konserthuset. Jag sade ja. Jag jobbade i nio istället, tog kassan och ba... Mådde bra. Fick in världens bästa kassaflöde och rutin och kände att jag kanske jobbade bra. Fick feedback, fick höra att jag de facto gjorde det, gjorde kaffe på en maskin som var mycket lätthanterligare än vår. Gjorde asfina, symmetriska hjärtan, OKEJ?!?!?!?!! Jag har kaffesump på de nytvättade conversen och jag känner passet i hålfot och benhinna men det finns inget bättre än att lämna ett långt pass som flutit på som ett kort.

 

Min bruttolön låg på 999 SEK för dagen och jag var svimfärdig av hunger när jag kom hem. Men så jävla lycklig, you wouldn't believe. Att jobba hårt i customer service, med ett jobb man tycker om, det är nog det bästa som finns. Jag älskar min shop, älskar hur lite vi har att göra, vår lilla, lilla personalstyrka och vårt ännu mindre personalrum och lager. Älskar gemenskapen mellan hotellet och shoppen och alla britter som kommer in och älskar Nando's lika mycket som jag.

 

Men ett pass som känns över hela kroppen, som sätter sig i huvudet och vaggar en till söms, utan att det känns som en större påfrestning, det är typ som att vinna på lotto.

 

Jag ska ställa mig i duschen, tvätta bort kaffelukten och sumpen som letat sig in under naglarna. Sedan ska jag sova så himla gott.

 

Och äta frukost ute med fåglar och sol och en svart kaffe, det ska jag göra i morgon.