I kategorin ilandsproblem finns det liksom lite olika grader i ett previligierat helvete, som att någon jävel kör i 30 när det är 70 och man är så jävla kissnödig eller att man tappade den där pluppen till ena hörluren och det är kört. Som liksom inte är hela världen men som man klagar på i alla fall. Se: Yours truly. Jag älskar livet och lyckan och fina saker, men jag är helt fantastisk på att klaga över sådant som ej klagas över bör. Men problemen består såväl som gaphalsarna och det är en sådan där sak som bara är.  Sedan finns det smärre nödlägen som att mobilen dör mitt ute i ingenstans och man behöver en kommunikationslänk. Eller att datorn dör fyra dagar innan deadline.

 

Oops.

 

Det finns saker som är okej och så finns det saker som det här som liksom inte känns helt hundra när man arbetar med läsårets största uppgift. Som tur är tog min lärare detta väldigt bra och ska diskutera eventuell framflyttad deadline om jag inte blir klar tills på fredag. Det kan hända att jag blir klar, men då är frågan om jag når det betyg jag vill ha. Den här uppsatsen är så pass stor att jag, för att behålla mitt B, antagligen behöver skriva minst ett B, så jag vill att det ska bli bra. Jag tackar de högre makter som sett till att jag är förhållandevis lugn när det kommer till den här uppsatsen. Jag liksom... jag har inte märkt av någon större ångest och jag skulle kunna köpa blommor och choklad till hela världen på grund detta faktum. Jag märker absolut av rastöshet, och en tendens att ta väldigt långa duschar innan jag liksom tar mig i nackskinnet och pluggar men hade det här varit förra terminen är jag nästan säker på att jag fått panikattacker. Jag tänker se det som en stor triumf och också en stor käftsmäll rakt i the face of ångest.

 

Och med det, kära vänner, säger jag godnatt. Jag har nu kollat igenom alla kunskapskrav och strukturerat upp morgondagens arbete och nu tänker jag att, trots lite halvtaskig insats vad det gäller skrivandet idag, är jag fanimig värd lite sömn.