Alltså. Detta med att konstant lyckas glömma något när man reser, det skulle jag vilka bojkotta. Helt och hållet. Jag förstår inte hur jag kan vara resvan och likt förbannat  glömma något väsentligt i alla fall. Som adapter. Och handduk. Och, eeh. Hela sminkväskan. 

Ojdå.

Jag började alltså typ med att spendera 26 Euro inne på första bästa Boot's  och det kanske inte riktigt var precis så jag önskade att det skulle se ut. Men äsch. Det är soligt och fint och jag ska se One Direction live om två dagar, så det får det vara värt.

När vi köpte biljetterna till första bästa konserten för ett år sedan skämtade vi om att Sverige skulle ta över Croke Park, och då är vi väl en grupp på typ femton pers. Jag träffade fem tjejer på Arlanda som också skulle dit, och krockade bokstavligen med två till inne på turistinformationen på flygplatsen i Dublin. Det känns inte längre asorginellt att ha släpat med sig den Svenska flaggan. Men det känns lite mysigt också. När jag hittat till Croke Park för att möta upp mina vänner och sedan gått förbi när de vinkade som galningar genom ett restaurangfönster kändes det liksom lite tryggare. De bor på ett vandrarhem ungefär en minut ifrån mig och det känns ganska familjärt och skönt att ha ett stort gäng människor att göra Dublin med. 

Vi har fått reda på att vi antagligen inte får köa någonting utanför stadion under de första dagarna så helt plötsligt befinner jag mig i en halvt främmande stad med mindre pengar än önskat och endast en snart färdigläst bok att sysselsätta mig med. Om vädret tillåter ska jag ta mig ut och fota en del. Jag tog nästan inga bilder när jag var här förra året, trots att det är så himla fint här. 

Men första dagen känns ändå okej. Kände mig optimistisk så jag inhandlade Granola, sojamjölk, kycklingbröst och bröd som jag hoppas kan hålla sig kvar i de tre dagar jag behöver dem. Finns de kvar vid slutet av resan kommer jag skänka det till de longterm stayers som bor i min dorm. 

Det kan hända att det poppar upp sådana här detaljerade "hej, jag reser" - inlägg under veckan. Det kan också hända att det kommer upp ett inlägg om hur jag FUCKING DÖR över att konserten snart är här. Men just nu har jag mer känslor över att vara i ett soligt Dublin än jag har över det faktum att jag inom mindre än 48 timmar ska tåga in med 83 000 till och se mitt bästa band från bästa möjliga plats.

Vilken jävla resa, egentligen?!?!?