Problemet med konserter är att de är över innan man hinner tänka. Hinner känna. Det är uttryck från femton olika håll, tjugo olika ställen att titta på samtidigt och man bara önskar att man hade flera extra par ögon. Idag kände jag ingenting förutom allt som var fysiskt. Allt jag vet med mig att jag gjorde. Jag kan vid några få tillfällen minnas när känslorna rann över, men det låg någonting över det som fick det att kännas som om det inte riktigt var jag som kände allt det där.

I slutändan har jag bara tagit med mig vad som hände och vad jag gjorde, inte vad jag kände. För jag kände typ ingenting för jag kände så jävla mycket. 

Men jag vet att den här konserten var den bästa någonsin. Jag vet hur fruktansvärt fint det var att se Harry hoppa runt konstant på scen, hur jag önskade att han kunde ha kommit till vår sida lite mer just för att han var så lycklig. Jag minns att det gör ont att se att Louis liksom inte är så glad längre, men hur otroligt fint det var när började le när han hörde hur folk sjöng hans egna låtar. Jag minns att jag reflekterade över hur mycket deras välmående faktiskt betyder för mig. Jag vet hur glad Liam gjorde mig idag, hur mycket jag skrek över Niall så fort någon nämnde honom för ingen älskar Niall så mycket som ett fan på konsert i hans hemland. Jag vet hur bra jag mådde av att höra Zayn prata, över all bullshit de lyckades genomföra under konserten och hur kul det var när Liam halkade.

Det mesta av det jag känner om idag, känner jag i efterhand. Min totala skamlösa kärlek till det här bandet som jag i skrivande stund tycker så mycket om att jag typ spricker. Jag vill bara tillbaka. Göra detta om och om igen tills jag känner tillräckligt mycket för att kunna packetera det och behålla det. Men jag vet med mig att det kommer ta minst en konsert till innan uttrycken lämnar några djupare spår. Det märkte jag för ett år sedan. Och det känns så sorgligt att den här fantastiska kvällen redan försvinner som sand mellan mina fingrar. Hur allt som bidrog till den smärta jag har i hals, överkropp och ben liksom inte komma finnas kvar i morgon.

Mest av allt är det jobbigt att jag liksom kände så pass mycket att jag inte ens kan känna ordentligt nu. Som om en vägg sitter emellan mig och mina känslor och omöjliggör det som behövs göras.

Jag ska gå på en konsert i morgon, och så ska jag gå på två till om några veckor. Och det kommer bli så vackert och jag hoppas jag gråter, jag hoppas jag får känna så pass mycket att det bara skiter sig och börjar regna från mina ögon. Nästa gång jag ser dem vill jag känna svullnad efter salt och mera smärta överallt. Jag vill ha ökat bevis på att jag levde under de här timmarna jag fick spendera med dessa människor som helt omedvetet har dragit mig ur ett helvete.

Jag vill gråta av lycka och tacksamhet och rädsla för vad som kommer hända när allt det här tar slut. När jag måste stå på egna ben och acceptera att jag investerar i ett bands välmående, men att det inte betyder att de är skyldiga mig någonting. Nästa gång jag går på konsert ska jag gråta för alla förluster och vinster som ligger framför mig.

Och jag vill kunna tänka tillbaka till det här om sex månader och fortfarande kunna ta på atmosfären på samma sätt som jag, ett år senare, fortfarande kan blunda och mentalt landa i O2 och känna luften, människorna, härma mina egna handrörelser.

Jag älskar det här bandet och så länge det bandet fortsätter att älska att jag älskar dem finns det inget i världen som kan stoppa mig från att möta varje dag med ett jävla cheshire-cat leende och det ska jag skriva upp och komma ihåg. Så att det förblir så när det här bandet är slut och en del av mig tar slut med det.