Jag vet att jag älskar Ed Sheeran. Jag vet att känslorna kom som pistolskott i magen första gången jag lyssnade på första låten jag hörde, lyssnade på Kiss Me i rummet och kände kärleken komma. Blixtsnabbt. Jag vet att jag lät skivan spelas sönder den hösten, alla höstar, vintrar, vårar, somrar som följde, såg låtarna klättra upp på mina 25 mest spelade och berättade för folk till höger och vänster om Ed Sheeran och hans jävla fantastiska lyrik. 

Den våren som kom fick jag se honom live, ensam i ett rum på trettio personer, en meet and geeet som han själv bjudit in oss till för att vi väntat så länge utanför hotellet. Jag fick se honom ensam på scen när jag stod längst fram och han fyllde Strand med världens stämning och jag mådde, alla mådde så vra när han frog igång sen långa versionen av You Need Me I Don't Need You.

Jag minns en roadtrip några månader senare när vi under en resa påynka  trettiotimmar pendlade upp till Sundsvalloch Rix Fm Festival. Jag minns mitten av scenen och kravallstaketet mot magen som om det var igår, minns hans ansiktsuttryck när han gick ut; så mycket glädje och skriker alla för mig? Är det mig de vill ha? Jag minns hur värt det var med 48 timmar utan sömn och nackspärr för tre låtar jag kan sjunga i sömnen.

Jag minns gångerna jag träffade honom, snabba ögonblick av adrenalin och nervositet och skakningar som fick världen at vibrera och jag har mina två fullkomligt bedrövliga bilder som inte ett enda Instagram filter kan rädda. 

 Jag mindes allt detta, visste allt detta när jag och Claudia tagit oss fram till kravallstaletet idag. Jag visste med mig alla gånger jag svurit på att Ed Sheeran fanimig är bäst i världen live men ändå går det liksom inte att förstå sig på ikväll. Den där mannen var ensam på scen i en arena som rymmer 13,000 kroppar och han spelade som om han var fem. Han använde gitarr, röst och publik och jag vet allt det här, jag vet vad han gör, hur han gör det, men jag kan likt förbannat inte beskriva känslan när baskaggen han skapat med gitarren bankade i bröstet och han sjöng tills rösten sprack på ett sådant där sätt som får mig att vilja leva tills jag är tusen år gammal, bara den finns där.

Det går inte att orda detta att jag stod och skrek ut texter som gick så snabbt att jag fick kramp i käken, hur rösten sprack och jag nästan fick kväljningar för att jag inte kunde sluta skriksjunga livets album på livets konsert och den där ofattbara lyckan när han spelade en låt jag aldrig trodde jag skulle få höra förut, alltså det går inte. Det går inte.

Jag vet inte vad jag ska göra med mig sjäv. Vad gör man ens nu? Jag har ingen röst kvar och hjärtat värker och vad fan ska jag göra med livet nu egentligen?

Jag vet att jag älskar Ed Sheeran, men jag har aldrig älskat honom såhär.