"Du vet när man så trött att bara ställa sig upp får en att tänka 'Näe, jag måste nog sätta mig ned igen'". Något sådant sade jag till Hanna idag på jobbet efter tio minuters knäböj upp och ned mellan golvet och diskmaskinen. Jag finner tröst i att jag uträttar så mycket fysiskt arbete på jobbet att jag inte behöver tänka på något gymkort.

Men ja. Livet. Tempo. Det går lite för snabbt just nu. Studiotempot springer iväg och jag slits mellan jobb varje helg (!!!!!!!!) och skolarbete. Det känns ungefär som att springa 300 m på en dålig astmadag. Ej hälsosamt, ej fungerbart. Jag går på extrabatterier och min mentala hälsa lider ganska märkbart.

Så från och med november blir det bara jobb varannan helg, och jag har pratat med lärare angående eventuell anpassning av deadlines när mitt psyke lägger av. Det känns så himla tryggt att kunna säga det nu. Att kunna be om hjälp och få det. Jag är typ kroniskt trött men jag är lycklig, lycklig över livet ändå och det beror nog rätt mycket på mitt säkerhetsnät i skolan.

Under eftermiddagen väntar instiderinhgsfrågor som ska vara klara tills på tisdag. Och typ, te. Och någon film att hålla mig sällskap. 

Och vetskapen om att jag om en ynka vecka befinner mig i Dublin för Ed Sheeran känns fan helt stört.