En gång i månaden förvandlas jag till en våldnad. 

 

En period på två dagar när, om jag ska gå till tekokaren och mamma står ivägen, så måste jag skrika, få ut frustrationen. En period när jag inte kan ta någon form av bullshit, när alla barriärer för att klara av allt som en vettig jävla person ska klara av liksom faller, som alla murar i alla krigsfilmer. Kaos, damm och krigssår. Jag äter allt jag ser, kan inte få nog. Helst av allt vill jag bara ha en jävla Big Mac. Det är en period när alla de sämsta egenskaperna jag får som en sur bonus av min mentala ohälsa är skrivna på underarmen och min tröja är uppkavlad. Jag hatar den personen.

 

Någonstans läste jag att när alla med vagina har mens, handlar det mest om att de, under en vecka eller två bara inte tar den bullshit de vanligtvis sväljer som hostmedicin, och det stämmer. Hela grejen med att vi är obalanserade och galna under mensen kan dö, med partriarkatet, med all orimlig sexism som kastas till höger och vänster, och framförallt med den sjukdom jag har som gör att jag beter mig just så orimligt som allt det där ovan.

 

Mensen tar fram alla mina värsta sidor, mensen är dagarna innan mensen när jag äter tills jag storknar och forttfarande är hungrig efter fem minuter, oavsett om jag ätit riktigt mättande och näringsrik mat. Mensen är dagarna innan mensen när min mamma får utstå all skit som jag inte kan hantera, som när jag var så deprimerad att jag skrek mig hes på henne utan anledning. Mensen gör mig till ett monster som jag inte ens vet vad det är. På en vetenskaplig nivå vet jag att den hormoncirkus som startar inom mig, kombinerat med redan låga serotonin nivåer, höga korstisol och adrenalinnivåer och den överjävliga smärta som på tre sekunder bara kan infinna sig mitt i vardagen är det som skapar monstret. Jag är precis som alla andra - jag tar inte den bullshit som jag normalt sväljer. Det är bara det att jag har en jävla majbrasa till bullshit i mig och vid varje mens är det som om någon tänder eld och jag skriker.

 

Det är inte en ursäkt och jag säger det igen - jag hatar den personen. Mest av allt vill jag sätta mig själv i karantän och vänta ut de två dagarna när allt är svårt. När jag skriker och blir irriterad och förstör en oskyldig mammas dag för att jag hatar det så mycket, och det tar inte mer än två sekunder innan hatet sätter igång. Och inte hjälper det, heller. Det är som en mardröm på två dagar som sätter igång och jag vet att morgonen efter kommer jag vakna på japans flagga, kommer jag leva på alvedon med värmekuddar som min enda livlina och jag kommer inte orka någonting, och det är ett helvete. 

 

Och det värsta är att jag vill inte ta bort det. Smärtan och hormonerna vore fantastiskt att leva utan, men utan P-piller eller P-stav fungerar mitt helvete åtminstone som ett facit för mitt välmående. Jag kan ignorera ångestnivåer, jag kan skylla en nästan alla symptom på depression på något annat - jag vet för att jag har gjort det i år under den jävligaste period mitt liv har sett, och år senare efter jag svurit på att aldrig låta det hända igen. Men när min cykel började te sig som rysk rolett, den som man kunde ha ställt en klocka efter förut, då kan jag inte ljuga längre, då är kroppen sjuk. Det var det facit jag använde i januari när jag gick till doktorn. Inte för att jag levde i så mycket självhat att jag drunknade, inte för att jag bröt ihop, inte för att jag inte kunde förmå mig själv att sitta med på lektionerna. 

 

För att mensen kom två gånger per månad och that ain't right.

 

Och mycket riktigt, efter två cyklar av riktad KBT och antidepressiva kunde jag ställa klockan efter mensen igen. Det är en trygghet jag inte vill förlora, för att jag inte litar på mitt eget huvud. Och hur jävla fucked up är inte det? Att jag lever i så mycket rädsla för mitt huvud att jag är beredd att gå igenom det här.

 

Hej, klockan är kvart över ett och jag får inte gå och lägga mig förrns en av mina mediarester är klar. Jag har ångest upp till struphuvudet och det känns som om någon vrider om knivar i min rygg. Idag tar jag ingen bullshit, och inte imorgon heller, när Japans flagga pryder mitt vita lakan trots alla säkerhetsåtgärder. 

 

Och btw ni som tycker att mensen bör vara tabu får jättegärna återkomma när ni vrider er i smärtor och måste ta ledigt från jobbet/skolan för att ni är helt utslagna. Döda idén om att mens är tabu. Den händer halva befolkningen och det är inte ett dugg jävla synd om er för att vi blir lite nedstämda NÄR DET RINNER UT BLOD OCH ANNAT OMYSIGT UR VÅRA VAGINOR.

 

Bara så ni vet var jag står i den frågan. Godnatt.

Alltså, det där med prestationsångest och så, aka det sämsta, dummaste, mest idiotiska som finns - 

 

- eller ja. Alltså. Lite prestationsångst är bra, eld i baken and all that, men det var i söndags kväll (natt??) som jag återigen vaknade upp och insåg att mängden press jag lägger på mig själv är ungefär lika befogad som Jimmie Åkessons generella existens. 

 

I'll break it down to you; min kropp har klistrat fast påknappen på det sympatiska nervsystemet, eller på svenska, jag lever konstant i kamp-och-flykt-programmet. Det händer varenda stackars individ som måste dras med GAD. Det innebär att jag rent förenklat* har en typ dubbelt så stor chans att drabbas av depression eftersom min kropp redan har kopplat på det sympatiska nervsystemet. De där nervsystemen kopplas på för att kroppen inte kan se skillnad från fysiskt och psykiskt hot. Min hjärna har således ingen vidare koll på om det är en tiger eller ett läxförhör den försöker skydda mig från - jag blir stressad, jag blir rädd, jag får ångest, adrenalinpåslag, skakningar et cetera et cetera. Kroppen är en fantastisk grej, framförallt har den en himla massa säkerhetsåtgärder, och efter kamp-och-flykt-programmet, kommer spela-död-programmet. Kroppen gör då en bedömning att situationen en befinner sig i inte har någon utväg, så den stänger av. Projekt Zombie, typ. Ska man spela död kan man lika gärna vara övertygande. Problemet ligger i att när jag har sjutton saker att göra har jag ingen jävla lust att börja mindblocka allt jag gör. Jag har ingen lust att vara oförmögen att ta mig upp ur sängen, varken tid eller några former av önskemål om att mer eller mindre sluta fungera, men nej, nej. Jag svävar i livsfara, kroppen fix, kroppen got you och helt plötsligt säger det boom. Depression.

 

Jag har snittat på A, jag säger det igen snittat på A, i samtliga 8 ämnen jag läser i år. Det här betygssystemet ser ut som det gör för att det ska vara svårare att få A. Det ser ut som det gör för att man satte sig ned och höjde gränsen för ett godkänt betyg, för att man ska vara mer än nöjd med ett E och här har jag lekt fröken perfekt i snart ett läsår. Hela året har jag tänkt "nämen jag klarar det" och "Jag är starkare nu" bara det att november kom och jag kom knappt upp ur sängen, jag tappade intresset, jag fick sådana höga ångestnivåer att jag var rädd för min egen skugga. När januari kom var jag tröttare än jag varit på väldigt länge, när januari kom insåg jag att om jag inte gjorde något snabbt skulle jag hamna exakt där jag var för fyra år sedan. Så jag gick till doktorn, och yes indeed;

 

Boom. Depression.

 

Jag har klarat det här året galant. Om man... eh... bortser från att jag tar antidepressiva preparat. Om man bortser från att jag har kompromissat min hälsa för bra betyg som jag inte ens behöver eftersom jag redan har bestämt att jag inte ska läsa vidare eftersom jag tror att det kommer ha för stor inverkan på min mentala hälsa.

 

Och jag menar, isn't that just the way? Jag har sedan ett år tillbaka planerat ett liv som av säkerhetskäl inte kommer innebära universitet eller högskola, i alla fall ingen riktig examen, men jag hade inte vett nog i skallen att inse att jag likt förbannat jobbade mig själv halvt till döds, absolut no pun intended. 

 

Jag har spenderat ett helt år och slitit med idrott och naturkunskap som jag aldrig kommer att använda, försökt jobba fram betyg som jag inte behöver och jag är så arg på mig själv för det är bara jag som lägger den här pressen på mig själv. Det är väl fantastiskt att gå ut gymnasiet och säga att man hade A i allt men vem applåderar när jag bryter mig själv halvt på vägen? Jag är så jävla stolt över mig själv för att jag lärt mig själv att plugga, för att jag har visat mig själv att jag kan, men jag är verkligen inte stolt över hur jag har behandlat mig själv.

 

Prestationsångest och så, det är säkert jättebra i ett parallellt universum där mentala sjukdomar inte är en grej men när jag går ut med C eller lägre i naturkunskap tänker jag köpa mig själv en tårta för att jag slutat piska mig själv ned i graven.

 

*Jag är alltså inte en legtimierad läkare och baserar denna ganska generaliserander information på fakta från diverse läkarsidor bl.a. vårdguiden.