Alltså, det där med prestationsångest och så, aka det sämsta, dummaste, mest idiotiska som finns - 

 

- eller ja. Alltså. Lite prestationsångst är bra, eld i baken and all that, men det var i söndags kväll (natt??) som jag återigen vaknade upp och insåg att mängden press jag lägger på mig själv är ungefär lika befogad som Jimmie Åkessons generella existens. 

 

I'll break it down to you; min kropp har klistrat fast påknappen på det sympatiska nervsystemet, eller på svenska, jag lever konstant i kamp-och-flykt-programmet. Det händer varenda stackars individ som måste dras med GAD. Det innebär att jag rent förenklat* har en typ dubbelt så stor chans att drabbas av depression eftersom min kropp redan har kopplat på det sympatiska nervsystemet. De där nervsystemen kopplas på för att kroppen inte kan se skillnad från fysiskt och psykiskt hot. Min hjärna har således ingen vidare koll på om det är en tiger eller ett läxförhör den försöker skydda mig från - jag blir stressad, jag blir rädd, jag får ångest, adrenalinpåslag, skakningar et cetera et cetera. Kroppen är en fantastisk grej, framförallt har den en himla massa säkerhetsåtgärder, och efter kamp-och-flykt-programmet, kommer spela-död-programmet. Kroppen gör då en bedömning att situationen en befinner sig i inte har någon utväg, så den stänger av. Projekt Zombie, typ. Ska man spela död kan man lika gärna vara övertygande. Problemet ligger i att när jag har sjutton saker att göra har jag ingen jävla lust att börja mindblocka allt jag gör. Jag har ingen lust att vara oförmögen att ta mig upp ur sängen, varken tid eller några former av önskemål om att mer eller mindre sluta fungera, men nej, nej. Jag svävar i livsfara, kroppen fix, kroppen got you och helt plötsligt säger det boom. Depression.

 

Jag har snittat på A, jag säger det igen snittat på A, i samtliga 8 ämnen jag läser i år. Det här betygssystemet ser ut som det gör för att det ska vara svårare att få A. Det ser ut som det gör för att man satte sig ned och höjde gränsen för ett godkänt betyg, för att man ska vara mer än nöjd med ett E och här har jag lekt fröken perfekt i snart ett läsår. Hela året har jag tänkt "nämen jag klarar det" och "Jag är starkare nu" bara det att november kom och jag kom knappt upp ur sängen, jag tappade intresset, jag fick sådana höga ångestnivåer att jag var rädd för min egen skugga. När januari kom var jag tröttare än jag varit på väldigt länge, när januari kom insåg jag att om jag inte gjorde något snabbt skulle jag hamna exakt där jag var för fyra år sedan. Så jag gick till doktorn, och yes indeed;

 

Boom. Depression.

 

Jag har klarat det här året galant. Om man... eh... bortser från att jag tar antidepressiva preparat. Om man bortser från att jag har kompromissat min hälsa för bra betyg som jag inte ens behöver eftersom jag redan har bestämt att jag inte ska läsa vidare eftersom jag tror att det kommer ha för stor inverkan på min mentala hälsa.

 

Och jag menar, isn't that just the way? Jag har sedan ett år tillbaka planerat ett liv som av säkerhetskäl inte kommer innebära universitet eller högskola, i alla fall ingen riktig examen, men jag hade inte vett nog i skallen att inse att jag likt förbannat jobbade mig själv halvt till döds, absolut no pun intended. 

 

Jag har spenderat ett helt år och slitit med idrott och naturkunskap som jag aldrig kommer att använda, försökt jobba fram betyg som jag inte behöver och jag är så arg på mig själv för det är bara jag som lägger den här pressen på mig själv. Det är väl fantastiskt att gå ut gymnasiet och säga att man hade A i allt men vem applåderar när jag bryter mig själv halvt på vägen? Jag är så jävla stolt över mig själv för att jag lärt mig själv att plugga, för att jag har visat mig själv att jag kan, men jag är verkligen inte stolt över hur jag har behandlat mig själv.

 

Prestationsångest och så, det är säkert jättebra i ett parallellt universum där mentala sjukdomar inte är en grej men när jag går ut med C eller lägre i naturkunskap tänker jag köpa mig själv en tårta för att jag slutat piska mig själv ned i graven.

 

*Jag är alltså inte en legtimierad läkare och baserar denna ganska generaliserander information på fakta från diverse läkarsidor bl.a. vårdguiden.