Jag ser på mitt liv som om den är en cykel. Flera cyklar. En cykel avlöser en annan. Jag måste det, när allt blir svårt. I nio fall av tio jämför jag mitt liv med min mens, vilket på senare tid verkar stämma överrens väldigt bra.

 

Om det är någon som har problem med mens kan jag även meddela att jag numera är så van vid att rapa, prutta och kissa ohämmat och utan dörr, vilket gör att när vänner är här eller bara när jag sitter i skolan kan jag liksom. Rapa. Prutta. Innan jag kommer på att det inte är saker vi gör i dagens samhälle. Whatever, det finns alltid en osynlig hund att skylla på. 

 

Så. Jag har skrämt iväg varenda kotte som är rädd för folk som inte är rumsrena. Tillbaka till mitt liv och min mens och min cykel.

 

När jag var sjutton förlorade jag allt. Egentligen var jag nog sexton, kanske femton, allt är väldigt luddigt och diffust. Någonstans där förlorade jag allt. Inte för att familjen stack, vännerna försvann och pengarna rann ut ur hålen i mina trasiga fickor, men för att jag hade så mycket ångest och var så deprimerad att det liksom inte fanns någonting. Det var en period när ingenting smakade någonting, jag var helt apatisk om jag inte var livrädd och mitt huvud hade övertalat mig om att ingen brydde sig. Ska jag vara helt, hundraprocentigt, obekvämt ärlig är det fortfarande ett mysterium för mig att jag lever, för jag kan inte komma på en enda grej jag hade att leva för, inte när jag var en robot, utan känslor, utan ambition och med en borttappad dröm. Jag tror att jag levde för att det är det man gör. Man ska gå upp på morgnarna och man ska gå till skolan och man ska äta lunch och middag och sedan ska man gå och lägga sig. Det är en grej. Jag gjorde det för att alla andra gjorde det. Sådant gör man ju för att det är så man orkar leva, man sover sig pigg, äter sig mätt, lever sig lycklig och frodas. Men så vitt jag visste var jag liksom inte levande. Så jag gjorde. Autopilot. Jag vet inte längre hur länge det höll på. Jag kan lista ut vissa delar av mitt liv som antagligen utlöste vissa faktorer, men det pågick så länge, var så inflätat i mitt liv att jag inte riktigt märkte övergången. 

 

Och sedan ba... gjorde jag det. Den dagen jag hittade One Direction var dagen jag förstod att jag var sjuk. På riktigt sjuk. Jag minns att jag tryckte det åt sidan, men det låg där i något hörn av mitt huvud och viskade. Att jag inte mådde bra, att jag inte hade pluggat på över tre år. Att jag behövde hjälp. Jag vet inte när jag allvarligt började tro på att folk brydde sig igen, kanske var det någon gång i december när jag officiellt var på sabbatsår och inte hade någon övrig stress än den som had plågat mig så länge, tryckt ned mig så att jag inte kunde gå. Men jag vet att i november släppte One Direction sitt första album och jag vet att vid den perioden hade jag fortfarande inget att leva för. Förutom One Direction.

 

Det är livets största klyscha, men den klyschan har räddat mig så många gånger om. Jag levde i en vardag som bestod av att sova upp till arton timmar om dagen för att jag var så jävla trött och hade inget jävla ting att göra och ingen jävla människa som brydde sig om mig. I mitt huvud. Men mitt i allt det där, när jag liksom inte hade en enda sak att gå upp ur sängen för, kunde jag sitta i timmar på tumblr för att få reda på saker om One Direction, för att få vara med om något. För att få känna mig glad. För det var det de gjorde, de gjorde mig glad. Under den vintern klarade jag knappt att gå upp ur sängen för att gå på toa och fick panikattacker när mamma  bad mig tömma diskmaskinen, men jag kunde gladeligen gå två timmar i snöstorm för att lyssna på det där bandet. Och det gjorde jag faktiskt. Jag minns känslan när jag kom hem, det vill säga tomrummet av känslan i mina ben för att det var hur många minusgrader som helst och jag var en enda stor isklump som stampade mig in genom mammas altandörr. Men under de stunderna, när det var jag, min iPhone och mitt band i öronen, då mådde jag bra. Jag hade dagar när jag inte ville gå och lägga mig för att jag inte ville sluta lyssna på One Direction, för att jag inte ville sluta vara lycklig.

 

Det räddade mig. Mer än något annat. Att jag åkte till London är en biprodukt av One Direction; det hade aldrig hänt utan dem. Jag hade inte sökt jobb på Nando's utan One Direction för jag hade inte haft någon aning om vad Nando's var. Men nu visste jag det, och det blev som det blev och jag läkte i London. Jag blev utsatt för grov vikthets och tappade fler kilogram än jag borde ha gjort, men jag kom ut hel, och jag var lycklig varenda. jävla dag. Under de månaderna behövde jag inte One Direction för att leva, för jag ville leva så jävla mycket ändå, och jag levde på det, även när det var svårt, hela vägen till förra hösten när det började bli riktigt illa igen. Men den här gången fick jag hjälp. Jag gick till doktorn, jag tog tag i det. Förra terminen var en helvetisk termin, hela det här året har varit en otroligt jobbig uppförsbacke, men jag har tagit tag i mig själv varenda. jävla. gång.

 

Just nu är livet jävligt bra och jävligt dåligt på samma gång. Jag bor i en lägenhet som jag älskar, jag har ett jobb jag älskar och jag älskar min skola. Men den här terminen är den hemskaste, mest olycksdrabbade termin någonsin och det är så svårt att hänga med. Förra veckan betade jag av flera rester, blev av med flera F-varningar och jag jobbar på det. Jag fick C i svenska, B i engelska och brydde mig inte vidare mycket för att jag vet att om jag har orken finns det tid att komplettera, allt ordnar sig, jag behöver inte gå sönder. Dessutom blev jag påmind om hur jag så stressfritt som möjligt ska få A om jag orkar - så jag jobbade i ettan, det enda året på rytmus som inte har varit ångestfyllt alls. Och det är så jävla viktigt. Ett C i svenska och ett B i engelska är inget dåligt. Ct i svenskan förstår jag helt, och vet precis vad jag gjorde för fel. Det är inte svårt att korrigera och kommer inte vara stressamt heller. Jag kan ta det på Nationella. Allt löser sig, jag behöver inte ens ta ut extra tid. Bt i engelska var för att jag tappade hela A-kriteriet för att jag pratade för mycket i en muntlig presentation. Jag är kungligt dålig på att hålla käften, men om det svåraste jag har att göra i engelska är att göra just det, känns det inte som hela världen har gått sönder.

 

Poängen är, att förra året hade jag så mycket ångest så fort jag fick under ett A, och i år är det en utvecklingsmöjlighet. Livet suger, men det är bra ändå. Allt löser sig, och jag är en jävla kämpe. Jag kan ändå inte blunda för att den här sjukdomen tär på mig. Den begränsar mig, den förstör saker och jag måste hitta omvägar. Jag har hatat den hela hösten, varit arg, frustrerad, tom för att den alltid ska ställa till det.  Jag har haft spänningshuvudvärk och stresshunger och jag kan liksom aldrig få ett break och jag är så trött. Jag har känt att jag behöver en morot igen, som får mig att tagga till. Jag är inte där jag är för fyra år sedan, men jag har kvällar när jag är som trött som den där vintern när jag inte hade något att leva för, och de är det läskigaste jag vet. Jag vill aldrig mer bli förlamad på det sättet, aldrig, aldrig mer igen.

 

Så vid tolvtiden inatt, när jag skulle sova, och One Directions nya album läckts ut, då trodde jag att jag skulle dö av lycka. Jag fick ett infall efter att ha kollat på Jurassic Park, gick in på tumblr för att lugna ned mig (hallå hur jävla stressad blir man av den filmen???) och hela dashboarden var fyllt med inlägg om The Annual One Direction Album Leak.

 

Jag fulgrinade, hyperventilerade och skrek till under hela albumet för att det är så perfekt, det var som när jag var 17 år gammal och hittade meningen med livet. Klockan är fem, och för första gången på säkert tre år är jag inte vaken såhär sent på grund av insomni - jag är vaken för att jag har ingen lust att gå och lägga mig för det här albumet är så jävla, rövigt, kukigt bra. Och för att jag inte visste hur mycket jag behövde det förrns det hände.

 

Det var det där med cyklar, om mensen, om livet. När jag har jobbiga ångestperioder går jag igenom livets pms; ångesten leder alltid upp till en låg period, en jobbigt period, och jag vet det och jag vidtar alltid åtgärder. Packar extra tamponger i väskan, bokar in konserter och spontanflyger till London. För om det skulle vara så att jag tappar livslusten måste jag ha något att leva för. Jag är geten i Sanningen Om Rödluvan som har ett par horn för varje situation. Jag har lärt mig hur jag ska hantera mina depressiva perioder, min mens, min livsmens. 

 

Mensen är här nu, det är inte långt kvar innan det bara går uppåt. Jag kan på riktigt se hur det kommer gå uppåt, bli ljusare (ha, aa joo, det blir ba mörkare och mörkare för varje dag som går), och jag vet att det inte är långt nog innan den här perioden är över och löst. Och tills dess får One Direction agera alvedon för mig, tills jag mår bra igen och kan gå utan dem.

 

Den här livscykeln, den är ett helvete, och jag är så färdig med att kämpa och vara rädd. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte längre älskar livet.

 

Och egentligen är det det som räknas.