Ibland när jag tänker på fangirling kan jag inte sluta le. För att det har lett till så mycket bra, till så många vänner. Till så jävla mycket lycka. Men alltså, vilken jävla drag det är, alltså.

 

Fangirling är inte att stå längst fram på en konsert och skrika halsen av sig, det är inte att rusa till första bästa affär för att köpa ett album på releasedagen och det är inte att kyssa sina posters godnatt innan man går och lägger sig.

 

Fangirling är att vakna på morgonen och kolla tumblr för att se vad ditt band har gjort medan du sov. Fangirling är twitternotiser när bandet twittrar och taggar på tumblr som bara andra fans förstår. Fangirling är att ligga groggy i sängen för att på en milisekund vara mer vaken än man har varit på en vecka för att man läste något och fick all the feels. Fangirling är allt annat än ljummet och lugnt, det är eld och hjärtklappning, halsbränna och adrenalin och det är det värsta och det bästa som har hänt mig.

 

Fangirling är att spendera en vecka på Svartengatan i hopp om att möta mitt band. Fangirling är när Louis och Zayn stod och pratade med mig och jag inte kunde förstå situationen. Fangirling är tre timmar senare när Liam tog min telefon och gick runt på gatan medan han pratade nonsens med en nyvaken Josse, när Louis snackade med en grötig parodi på en irländsk dialekt och varken jag eller Carly som han pratade med förstod vad han sade. Fangirling är att sitta ett gäng tjejer som jag inte träffat tidigare med en födelsedagstårta och ljus som de köpt och fira min födelsedag klockan fyra på natten i ett blåsigt båthus vid Grand Hotel, fangirling är att se bandet lämna Sverige på Arlanda efter en vecka av tre timmar sömn på natt, uttorkning och så, så mycket lycka. Fangirling är året efter utanför Grand Hotel i alldeles för kalla kläder och alldeles, alldeles för trötta ögon för ingenting, för vi stod vid fel hotell. Fangirling är att campa i en vecka för biljetter och hulkenskrika med biljetten i högsta hugg i globenområdet. Fangirling är att ligga och kramas med främlingar i ett tält vid Themesen för att köpa biljetter till en konsert en månad senare. Fangirling är att inte kunna få nog. Fangirling är att göra dumma, knäppa saker med andra människor, skapa minnen och skratta, träffa vänner och glädjas åt ett jävla band. Man är så dumt, jag har gjort så mycket dumt och fjantigt men det är det bästa jag har gjort för jag har aldrig varit själv.

 

Fangirling är när jag stod och kramade främlingen på andra konserten i Croke Park förra året, när vi grät i varandras armar när killarna hyllade Niall. När alla åttio jävla tusen grät tillsammans med honom, när himlen hade öppnat sig och jag var dyngsur för andra dagen i rad. Att stå i en folkmassa och höra allihopa sjunga med. Att stå i en folkmassa och veta att alla mår precis lika bra. Fangirling är den bästa gemenskapen jag någonsin har varit med om. 

 

Fangirling är att vara vaken till fem på morgonen för någon jävla livestream i USA. Fangirling är att kolla på varenda sketna intervju som ditt band sitter igenom, den sommaren när de intervjuades hela. jävla. tiden. Fangirling är en vän när jag lider av insomni och inte har sovit mer än tre timmar på en hel sommar för att jag egentligen är så jävla deprimerad att jag inte fungerar för fem öre. Fangirling är det som har tagit mig genom ett helt liv, det som jag hoppas jag kan titta tillbaka åt och aldrig, aldrig ångra.

 

Jag skulle aldrig säga att One Direction räddade mig, för det var jag som räddade mig själv. Men jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; jag hade inte funnits här idag om det inte var för dem. De hjälpte mig hitta meningen med livet och jag kan tacka dem med tatueringar och albumsales men jag kommer aldrig kunna sätta mig ned och säga "Not to be fake deep but you lot saved my ass". Och ibland gör det ont. På riktigt. Jag har dagar, som igår när jag låg till klockan tre på natten och lyssnade på deras nya album och det bara värkte för de gör mig så glad att jag tar mig igenom livet när jag inte ens orkar sätta på tekokaren och de kommer aldrig få veta det. Det kanske är bäst så, för jag vet inte hur jag skulle hantera det om någon tackade mig för att ha räddat hens liv. Vad säger man ens? "Åh, varsågod. Det var så lite så". Det finns inga men på denna jord som jag skulle kunna använda för att beskriva vad jag är skyldig det här bandet i gengälld för det går inte att beskriva. Jag kan inte ens beskriva vad det är jag känner. Det är bara jävligt starkt och det tar mig genom vardagen. Det gör mig gladare än något eller någon någonsin har gjort mig. Det är det som gör att jag är tjugoett år gammal och inte håller käften om huruvida bandet har hamnat på förstaplatsen. Det är därför jag har spenderat mer pengar på dem än jag har på någon annan för det finns ingen annan som hjälper mig som de gör. Och jag kan inte tacka dem på något annat sätt än att köpa deras plattor och sprida det vidare för det är den enda typen av kommunikationen jag har. 

 

Jag är fullt medveten om att det finns så många människor som säkert tycker jag är knäpp, nördig, löjlig, pinsam etc, etc, men jag har liksom inte råd att bry mig. Jag har inte lyckats bli glad igen bara för att någon annan ska få skita på det.

 

Så jag kommer aldrig sluta vara heders P-tolva, inte hålla käften om det här jävla bandet.

 

Det kallas att överleva, och det vet jag nog bäst hur jag gör själv.