Jag har perioder när ingenting går och det känns som om jag faller.

 

Det är perioderna före perioderna när jag går i idé och alla mina dagar är den mörkaste dagen på året. Det är de viktigaste perioderna i mitt liv. Inte för att det är kul eller nyttigt, mitt ångestsyndrom, inte alls. Jag skulle aldrig drömma om att försköna min situation, för den är allt annat än vacker men jag kan liksom inte blunda för hur livet ser ut.

 

Jag har GAD, det har jag. Ett generaliserat jävla ångestsyndrom, en diagnos som betyder ångest överallt, jag har dagar när jag inte kommer upp ur sängen och jag har nätter när jag lyssnar på One Direction och minns varenda konsert jag har varit på för att vänta in halsbrännan som betyder att ångesten släpper och allt kan börja igen. Jag har morgnar, som hela föra veckan, när jag vaknar i min egen svett efter en natt kantad av mardröm efter mardröm efter mardröm.

 

Det är inte kul, det kommer aldrig vara kul, men det försvinner inte bara för att det inte är roligt. Så jag måste hitta sätt hantera det. I somras, när jag skulle packa ned mitt liv i lådor, kliva in i vuxenlivet på riktigt och samtidigt jobbade mer än fyrtio timmar i veckan var det så jävla jobbigt att det enda jag gjorde var att gråta när jag var ensam. Jag tänkte på det min kurator sade för två år sedan, att gråta är det bästa jag kan göra för att det är ett tecken på att jag kämpar. Jag gör det. Jag kämpar varenda dag. Och när jag satt där hos henne och berättade om denna kungligt jobbiga period med min kungligt jobbiga ångest berättade hon för mig att jag har kommit så jävla långt, och ibland är det bra att bara leva i ångesten, grotta in sig i några veckor så man har någonstans att hoppa upp i från. En trampolin.

 

Mitt liv är en studsmatta, och nu tar jag sats. Som alltid. Som hela tiden. Jag bryr mig inte vidare mycket om jag är deprimerad eller inte. Jag känner av när jag slutar fungera och jag känner av när jag mår bra. Jag behöver inte längre ett papper, ett prick i registret. Jag heter Jojo, jag har GAD, och när min ångest blir för mycket blir jag deprimerad för att det är så kroppen fungerar. När jag bryter benet kan jag inte gå. När jag bryter benet behöver jag gips. Jag och min mentala sjukdom trampar på, jag äter Atarax när jag inte kan sova och jag tar antidepp för att hantera det här. Och det är så jävla okej.

 

Jag har tre veckor framför mig när jag ska försöka jobba upp det jag tappade under terminen som gud glömde. Om jag inte lyckas med det är det också okej. Jag ska jobba så bra jag kan för att kompromissa där det behövs och jag ska falla tillbaka och be om hjälp av varenda fantastiska lärare på min magiska jävla skola för jag skulle inte klara något utan dem. Framförallt ska jag se till att jag ger de här uppgifterna kärlek - att det inte blir en checklista. Det är en checklista, men det är en checklista fullproppad med lärdom och jag vill bli bättre på allt, vill suga in all den där lärdomen. Vill bli irriterande jävla bra på quizkampen. Jag älskar kunskap, jag gillar egentligen det här. Det är bara det att jag sitter fast i ett moment 22 med spänningshuvudvärk och ångest och stress och det är en soptipp till situation, men det går alltid och jag har lärt mig att tro på mig själv.

 

Jag har tagit mig igenom två stora depressioner, hanterat ett ångestsyndrom i halva mitt liv, lämnat landet bakom mig och flyttat till London. Jag har bytt från ett litet Espresso House till ett stort Espresso House och gått från att vara den som fick panik av sju pers i kö till den som köttar kaffe i fem timmar utan stopp med konstant kö till dörren. Jag är den som blev sjuk innan gig och uppspel för att ångesten blev för stor, jag är den som sket fullständigt i det och började gå upp på scen i alla fall. Jag är den som skriver låtar under alla tider på dygnet och den som tar tag i drömmen och förvandlar låtarna till EPs.

 

Jag lever ilandslivet som gud glömde, jag lever med ångestsyndrom och stödjer mig med käpp.

 

Men den som säger att jag inte kan dansa kan dö.