För första gången på väldigt, väldigt länge är jag med största sannorlikhet klar med en inlämning två dagar innan deadline.

 

Jag känner mig som en jävla kung.

 

Dels för att jag slitit med den här examinationen i tre dagar, dels för att betygskriterierna för den här uppgiften är väldigt diffusa och oklara, men jag har kört rakt över all form av ångest och gjort klart den. Utan några större problem utöver förvirringen. Jag tänkte försöka hitta en samhällslärare och dubbelkolla uppgiften så att jag inte spenderat de senaste sex timmarna på en uppgift som är felskriven. Men trots denna fight med ekonomi som jag har så fruktansvärt svårt att få in i hjärnan, är den här uppgiften alltså klar och det känns i överlag ganska fantastiskt.

 

Här får ni tvp bilder Charlie tog när han lekte med min kamera idag.

 

Jag har fått jobb. Jag tror inte att det är en kotte på facebook som har missat detta fakum, men jag ville liksom inte skriva om det förrns jag skrivit kontrakt och fått det officiellt på papper; att jag efter åtta månaders letande äntligen har fått ett jobb. På Espresso House, dessutom. Livet känns faktiskt ganska bra.

 

Det var lite den delen av cafélivet jag saknade - att göra kaffe. Att baka det vi säljer är inte riktigt min grej, har det visat sig. Det blir så mycket press som jag liksom inte klarar av, men det har varit en period nu då jag riktigt saknat att komma hem och lukta kaffe. Ljudet av en grinder eller känslan när man får till bra kaffe. Det är så mysigt men customer service kräver både bra kunder och bra kollegor för att vara värt de få människor som oavsätt arbetsplats målar dagarna i gråskala och ekvationen gick inte riktigt ihop där jag jobbade förut. 

 

Saker och ting går dock ganska fantastiskt ihop nu; jag, typ, älskar mitt jobb.

 

Och apropå ganska fantastiskt och saker man älskar har jag nu för första gången i mitt liv skrivit en låt med hjälp av ackord. På en gitarr. Det trodde jag inte när jag plockade upp gitarren för en månad sedan för att bannemig lära mig att spela den förbannade saken. Det. typ går. Det låter inte fantastiskt med provisoriskt capo. Alls. Det låter faktiskt så fult att jag ska ta mig till en musikaffär och skriva klart låten där i morgon, för jag står inte ut med att försöka skriva musik på en gitarr som låter som en krasslig banjo när den är stämd. När skolan börjar kan jag åtminstone få tag på en i repan under dagarna. 

 

Det är dags att ta en circadin (en annan grej; jag har sedan en tid tillbaka börjat ta insomningspiller för min sömnstörning) och försöka somna.  Jag öppnar jobbet i morgon och vill väldigt gärna vara vid medvetande när det sker.

 

Alltså. Den här känslan dagen innan ett biljettsläpp. Ren panik. Total panik. Jag vågar inte tänka på hur det kommer gå, önskar å ena sidan att jag inte brydde mig så mycket, vill å andra sidan inte bry mig om något sådant här mindre, för känslan är så jävla fin.

 

Den där när man liksom vinner. Får biljetten. Det är 2007 när mamma ringde och berättade att hon hade köpt biljetter till Avril Lavigne med Jonas Brothers som förband, det är två år senare när jag och PT sprang mellan lektion och skolfoto och fixade biljetter till Paramore på Fryshuset Arenan. Det är Februari 2012 när jag, helt chockad och omtumlad, smsade Kattis på semester i Kenya och ba vi fick biljetter, vi ska se One Direction. Det är presalen i ett hissrum på Globenområdet där tretton tjejer köper på samma kort och hoppas att vi slipper fortsätta kampa inför det riktiga biljettsläppet två dagar senare. Det är den dagen för några månader sedan när jag ringde Claudia i panik och KAN DU KOMMA HIT JAG MÅSTE HA DE HÄR BILJETTERNA TILL ONE DIRECTION I DUBLIN JAG BEHÖVER EN EXTRA DATOR. Det är för några veckor sedan i klassrummet när jag skakandes inser att jag motherfucking fick ståplats till Ed Sheeran i the O2 Dublin.

 

Det är jag gråtandes av lycka påväg till dansen och jag och PT kramandes i Samskolans bibliotek som två krigskämpar, det är jag som irrar runt och bara inte förstår att jag har biljetter till mitt bästa band för första gången. Det är jag som torrsnyftar och inser att jag har dem, jag har typ de bästa biljetterna till One Direction i Friends Arena. Det är jag som skakar för att jag fick biljetter som jag trodde var omöjiga att få. Det är jag som har biljetten.

 

Det är så jävla värt det. Alla konserter som varit och alla konserter jag har framför mig. Denna kärlek, lycka, detta adrenalin som bär mig så långt. Minnen, minnen, tårar, tårar, Att inte förstå att Jonas Brothers står framför mig och existerar, Ed Sheeran som ler rakt in i kameran, Niall Horan som vinkar, Harry Styles som langar en slängkyss, det är speciella händelser från speciella stunder och upplevelser i mitt liv som får tårar att rinna och mungiporna att dra sig uppåt.

 

 

Allt det gör alla andra faktorer, allt det negativa värt det. För det betyder så mycket. Men det tynger ned och spökar och regerar kvällar som den här. Jag vågar inte tänka, hoppas eller ta för givet. Jag kan inte säga om jag får eller inte får biljetter. Jag vågar inte.

 

Men jag ba vill. Av hela mitt hjärta.

 

Jag vill med kropp och själ se Ed Sheerans första riktiga konsert i Sverige för jag har väntat i drygt tre år.