Jag jobbar på ny bloggdesign och bloggen lider. Eller såhär; jag är trött på min bloggdesign vilket smittar av sig på bloggandet. Så jag motiverar mig själv med ny bloggdesign som jag förhoppningsvis kan vara klar med snart.

 

Men idag ska jag, bloggdesign eller ej, mysa i skolan på kvällstid. I morgon ska jag jobba hela dagen och på Söndag är det dags att repa inför öppen scen. Mer om det någon gång snart. Tror jag. Hoppas jag. Jag tar ett officiellt bloggbreak tills vidare.

 

Puss på er.

 

 

 

Det finns få grejer som får mig att må så bra som en bra sånglektion - speciellt om utsikterna inte ser så himla ljusa ut innan lektionens början. Jag minns att jag nämnde för individ med mindre musikintresse än jag att en kommande sånglektion "kommer gå ganska skräp..." varpå förutnämnda person förundrat tittade på mig och "vadå, har du sjungit så länge att du ser in i framtiden, eller?"

 

Nej, alltså.

 

För det första är det himla intressant vilken stor skillnad det är på rösten på tre timmars sömn och sju timmars sömn. När jag sjunger känns det som om tonen läcker ut över allt, typ som att rösten är ett punkterat bildäck. Det finns ingenting jag ogillar så mycket som att sjunga på dålig sömn, då man är extra ångestmottaglig bara för att liksom... göra det lite, lite roligare. (Sovit dåligt? Here, have fem extra grejer till som trycker ned tillvaron. Frys. Let there be huvudvärk. Ha en bra dag, mvh livet.) Och sen astman också. Antingen blir jag torr i halsen och tonen fastnar och stakar sig och det känns nästan som om det är lika bra att bara ge upp. Eller så blir det hårt och jobbigt och ingen karaktär på tonen alls. Där ryker lite nöjet med att sjunga. Självklart går det att jobba med, självklart ska jag i en ideal värld kunna sjunga mer eller mindre samma lika oavsett förutsättningar. Men liksom. Det är mer jobb, det är så ovinnerligt mycket mer jobb med en dålig sångdag, och det finns dagar när jag på riktigt går ifrån Teresa och känner mig värdelös i utveckling.

 

Ibland önskar jag att jag spelade ett instrument som inte var direkt beroende av min hälsa, men fan. När det går bra, då går det riktigt jävla bra. Och jag, som cirka spyr på sångteknik, efter tre år av att ha bråkat med en ny sångteknik som inte skulle skada stämband och övriga vitala delar, efter att ha varit så jävla färdig, thanks med sånteknik har valt en låt som jag är hundraprocentigt medveten om är bara. tråkig. teknik, men så värt det för att det verkligen är dit jag vill komma med min röst in terms of rörlighet och register.

 

Och det ba... det går så bra. Det går så bra. Låten i sig är inte så svår. Den ligger precis där det klämmer i bröströsten och det finns väldigt, väldigt mycket andning att disponera ut över väldigt, väldigt lite tid och jag skulle vilja vara delfin right about now (delfinfakta #7: delfiner kan hålla andan läääääänge). Men sen kommer det ett stick som är så fasansfullt teknikkrävande och jag är så stört jävla nära att sätta den förbannade saken nu. Vi pratar alltså... jag är precis fucking där och nosar, så att Teresa reste sig från pianot och skrek och hoppade och "DU ÄR SÅ JÄVLA NÄRA, DET KOMMER JU GÅ!" och jag stod där med hjärtklappning av lycka och adrenalin och "jag når mitt jävla mål, det var ju det här jag skulle jobba häcken av mig för", och livet idag alltså, det var himla bra. 

 

In other news så läckte det lite i minnet när jag gav över minneskortet med bilderna från igår, så jag kaske kan ha glömt att fråga om lov att publicera dessa bilder. Men det är okej. Mediaproduktionen sveper in som en hjälte och står för dagens bilder. 

 

 

Sådär ja. Då var veckan igång - okej igår var väl veckan igång men min vecka startar inte ordentligt förrns jag liksom har kickat igång skolan så idag - och jag har sovit hela sex timmar med visserligen avbruten sömn. 

 

(Veckarklocka av typ som piper tills öronen trillar av pep av outgrundlig anledning klockan sju på morgonen i morse när jag hade sovmorgon till tio. Den är aldrig mer förlåten, ever. Sedan kom bonusmamma in. Sedan ringde actual veckarklocka och jag gick upp.)

 

Dagen har kantats av en jobbintervju, skola och Clinic i skolan med bandet från Så Ska Det Låta, som jag senare fick ta lite bilder av. Dessa kommer upp i morgon när jag klarat upp det med vår biträdande rektor så att han har koll på att jag lånar bilderna (som alltså är Rytmus bilder eftersom jag fotade åt hemsidan). Men bra musiker var de (som sig bör, kanske men värt att nämnas oavsett) och jag gick därifrån med en himla massa inspiration rullandes i huvudet.

 

 

Det är dags att stänga av datorn och eventuellt jobba ikapp den Estetiska Kommunikation jag missade idag. Troligtvis blir det inte så. Jag har en vecka, det är en E-uppgift och jag fick nyligen A på min första Engelskatentamen. Igår. Jag får vila tills i morgon. Det finns så mycket praktiskt man kan göra mellan halv två och sju i skolan och vad jag vet har jag inget bättre för mig då. 

 

~I brist på bra bildmaterial kommer här det som inte riktigt tagits upp på bloggen men tack och lov dokumenterats på Instagram.~

 

När jag var liten – exakt var, hur eller varför kan jag inte komma ihåg – berättade någon för mig att man måste se sina farhågor i vitögat för att sluta vara rädd för dem. Min association var ett berg, ett högt, spetsigt berg att klättra upp och över. Omöjligt kändes det som.; jag undrade varför man inte bara kunde fortsätta vara rädd för den lilla saken.

 

Nu, flera år senare, är det mitt liv. Det är så jag minimerar och kommer över ångesten. Motbevisar. Jag har inte lyxen att undvika det otäcka och komma undan helskinnad. De gångerna jag måste göra det är alltid hemska.

 

Jag kan titta på mitt liv, och utan att ljuga säga att jag är så jävla nöjd. Jag kan säga att jag är lycklig, att jag är stolt över det liv jag har. För det är jag. Jag är medelålderspappan som lyfter fram sina ungar och inför främlingar skryter om hur fantastiska de är. Och jag får vara det. Alla som vill får vara det. Jantelagen är inte min grej, hashtag självbejakning.

 

Då och då har jag, tyvärr en ångestbild som gör sig påmind. Inga röster som trycker ned, inget mörker som smyger fram. En mardröm, den värsta. Den som inte ser ut som ett verk av Salvador Dali, den bilden som är hundraprocentigt rimlig. Den som inte är sann. Den som, för en ångestfri person, är lite, lite, orealistisk. Den som för mig är som ett facit.

 

En mardrömsbild som är helt rimlig för att den en gång var mitt liv.

 

En gång i livet hade jag en samhällskunskapslärare som inte förklarade så att jag förstod. Och hon hade en elev som inte kunde få ur sig att hon behövde mer hjälp. Att inte förstå, efter år av att försöka vara perfekt, var synonymt med förnedring. Förnedring är den absolut starkaste triggern jag har; kraften att be om ytterligare förklaring var obefintlig. Jag fortsatte att inte förstå, hon fortsatte förklara på ett sätt som inte fungerade för mig. Jag gick ut ettan på min gamla skola med IG i samhällskunskap.

 

As fate would have it var den första uppsatsen jag fick att skriva på Rytmus en uppsats i Samhällskunskap. Genom hela gamla ettan hade jag ignorerat tre uppsatser, smitit undan tre prov som konstruerats efter dessa uppsatser och försökt mig på men misslyckats med att skriva en fjärde uppsats.

 

Konceptet uppsats var det mest skräckinjagande som fanns nu i september. Panikattacken nådde maxgräns på tjugo minuter – sträckan på ersättningsbussen mellan Slussen och min station. Jag hade resulterande halsbränna i dagar efteråt och jag var så rädd för vad som skulle hända. Det var på Götgatan, ett telefonsamtal. Jag förklarade att jag var pressad av uppgiften. ”Du får helt enkelt göra ditt bästa” släppte lös paniken som satt i bröstet. Som syrevågor över hela kroppen, brännhet, sedan iskall, eld i bröstet, klump i halsen, salt och vått i ögonvrån. ”Tänk om mitt bästa inte ens är ett E”, ett elakt mantra som upptejpade ögon framför ett hatiskt budskap. Ingenting jag inte kunde höra, ingenting som inte gick att se.

 

Det tog två veckor att skriva uppsatsen. Jag satt i skolan, på golvet hos mamma, i sängen hos mamma, och letade så mycket fakta att uppsatsen blev lite för lång. Partiprogram, faktasidor, Youtube-klipp och tidningsartiklar. Varje kväll tills jag förstod. Det var det som var poängen; jag förstod hur jag skulle skriva. En vecka senare fick jag tillbaka min uppsats och under betygsmatrisen stod ”B (starkt)” prydligt skrivet på vitt papper.

 

Den dagen blev samhällskunskap kul och min ångest blev suddig i kanterna. Mjukare. Lättare.

 

Under höstterminen fortsatte jag. Jag skrev ett A i Estetisk Kommunikation, ett till starkt B i samhällskunskap. Jag fotade och fick bra feedback, klippte film och blev nöjd. Jag gick till skolan när jag hade ångest över något som inte hade med skolan att göra. Vänskapsrelationer, någon form av association. Några enstaka gånger vaknade jag och hade så mycket ångest över något litet att jag ville vända mig om och sova. Jag gick upp, åt frukost och satte mig på tåget. Det finns en sträcka på etthundra meter när jag kan se skolan. Min Walk of Shame. Bokstavligen. Där jag går och har så mycket ångest att det trycker i bröstet om det är skol – eller vänskapsrelaterat. Trycket försvinner när jag kommer till entrén, bollen i halsen löses upp när jag tagit mig till mitt skåp. Ångesten försvinner med den första människan jag pratar med.  Men bara om jag hittar kämparglädjen att ta mig till skolan och motbevisa.

 

När ångesten tar tag, de dagar när jag har fått alldeles för lite sömn. När jag är bräcklig och rädd och liten mot Mardrömmen, då är det som när jag var sju år och berättade saker jag visste var sanna för vuxna människor som vägrade tro. Verkligheten, den med kämparglädjen, den som är liten och svag och knappt hörs för Mardrömmen, den kan skrika och kämpa och banka förtvivlat. Det är då jag bryter ihop, då jag längtar så efter en ångestfri vardag. Det är dagen jag bet hål på insidan av munnen, konstant tryck i tjugofem minuter och ändå droppade tårarna tyst ned för hakan. Dagen jag annonserade att jag ”har så mycket ångest att jag dör” och slängde mig tvärs över sängen mot trygghet. Då jag lyssnade på en och samma One Direction låt tills all mascaran låg i tårpölar på mitt nytvättade täcke, och mamma satte in middag så jag inte skulle glömma att äta.

 

Det är dagen efter de dagarna, när jag vaknar utmattad och fortfarande öm i halsen och har ångest över något obetydligt som är så fruktansvärt läskigt, dagen då jag måste tillbaka. Då jag måste motbevisa, för att bekämpa det mörka.

 

Inte en enda gång mellan september och december förblev jag i sängen när mardrömmen tryckte ned mig.

 

Höstterminen plåstrade om mig på ett sätt som jag inte hade förväntat mig. Rev upp mig i september och oktober, då jag faktiskt ibland låg hemma och grät. När jag undrade hur välmående jag faktiskt var när jag kunde gå sönder på tre sekunder. När jag kändes lika hel som ett par halvlappade jeans, när någon råkade blåsa åt mitt håll och jag föll ned för ett berg. Jag berättade för min kurator att jag aldrig gråtit såhär mycket i mitt liv, inte ens under depressionen. Hon berättade för mig att det visade på kämparglädje, dessa starka reaktioner mot motgångar och mörker. Jag började inse att jag grät, för att jag ville att det skulle sluta, för att ångesten var allt för jobbig att leva med. För att jag visste om den och ville se den försvinna. Jag insåg att varje gång den fick mig att gråta försökte jag se mig själv sparka bort den. Bottomline; jag grät för livet och lyckan. Jag grät för att jag ville behålla det. Jag grät högt och hjälplöst för att jag absolut inte ville dö.  

 

I november slutade jag gråta och verkligheten sken igenom mardrömmen som solljus bakom rullgardin. I december blev jag så stressad att det kändes som att jag skulle gå under. Men trots den press som kändes som flera ton på mina trötta axlar dök inga negativa mardrömsbilder upp.

 

Mitt lov såg däremot en ångest som var lika illa som när jag erkände att jag hade någonting som varken var depression eller utmattningssyndrom i somras. Såg panikattacker som det telefonsamtalet när Amanda övertalade mig att berätta om insikten för mamma. Obehag och förlamande rädsla vid ord som ”psykolog” och ”terapi”. För att jag återigen kom till insikten att allt är inte så jävla bra trots allt.  Det var där pusselbitarna föll på plats. I somras, när jag insåg att jag hade en lång väg att gå. På jullovet när jag insåg hur livet ser ut.

 

Diagnosen kallas Generaliserat Ångestsyndrom, eller GAD efter engelskans Generalised Anxiety Disorder, och när det är etablerat är risken stor att det är kroniskt. Mitt problem är att jag har utgått från att det är tillfälligt.

 

Kanske är det därför min melatoninbalans är rubbad, kanske är det därför jag nu inte sover på nätterna. Det är antagligen därför jag vaknar med huvudvärk eller muskelspänningar och därför jag är tröttare än jag brukar. I get it; jag har en dålig ångestperiod nu. En panikattack varar i max tjugo minuter, en ångestattack varar i max en månad med varierande nivåer av ångest eller oroskänslor*. Det är snö, ingen sol, vitamin D halten är nog inte som sig bör för att vara ideal och mitt liv har typ just frusit till is under fötterna på mig mitt i en uppförsbacke.

 

All in all, är jag ganska nöjd med att jag i rent vansinnesdrag lade ned cirka tretusen kronor på kommande One Direction konserter i vår. All in all är jag ganska nöjd med att jag lade ned cirka tvåtusen på One Direction konserter i fiol. All in all är jag nöjd med att jag har en depression bakom mig, så att jag kan jämföra med nuet. All in all är jag nöjd att jag har byggt upp ett liv jag inte vill förlora.

 

Mest av allt är jag nöjd med att jag har hittat lyckan, för den tänker jag hålla hårt om. Tills knogarna vitnar och händerna krampar. Blod, svett och tårar. Träningsvärk. Jag ska jobba hela livet för att lyckan ska finnas kvar, så att de skriver på min gravsten att jag var kär i lyckan själv.

 

Jag är medveten om att en återfallande depression är en möjlighet. Jag är medveten om att mitt liv antagligen kommer skuggas av en orättvis och hemsk verklighet i ett bra tag, om inte hela livet.

 

Jag har Generaliserat Ångestsyndrom och det är den sannaste, mest avskyvärda skiten jag lärt mig om mitt eget liv. Men den skiten ska komposteras och brytas ned och lägga grunden till ett fantastiskt landskap som jag ska kalla mitt eget en dag i framtiden, för jag lärde mig det här någonstans mellan startruta och målflagga;

 

Jag är inte min diagnos, den är en del av mig. Men ingen jävla sjukdom definierar den jag är.

 

Jag sov tolv timmar inatt och vaknade ändå före klockan två. Förutom generell smärta i mage och rygg, huvudärk någonstans mellan trummor i tinningarna och potatisticka rakt in i hjärnan, kändes det ändå helt okej att gå upp.

 

Jag erkänner, jag kollade på Harry Potter och Hemligheternas kammare två gånger, lade varma vetekuddar på smärtan runt mage och korsrygg och fick kanske inte ihop riktigt lika mycket av min kommande engelskapresentation som jag önskat. På måndag. Halv tolv. Första tentamenstillefälle i Engelska 6. Jag har två minuter av minimum fem. Jag glömde absolut inte papprerna i skolan över lovet.

 

Så min lördag gick kanske inte helt enligt planerna. Men jag fick en extra garedrob att lägga kläder i och jag har ju faktiskt tid i morgon. Det är också en muntlig presentation som inledning till en bokanalys av en bok som jag by happenstance har läst över sju gånger så jag vet inte hur mycket panik jag borde ha över detta.

 

(Jag har ingen panik. Jag hade innan jag började skriva. Jag har, tyvärr, tagit mig igenom höstterminen med att färdigställa allt jag verkligen bör göra natten innan och ändå fått A eller B i slutändan. Det vore inget annat än nyttigt att få ett sämre betyg någon gång så jag börjar studera som en bör om jag ska vara ärlig.)

 

Så jag latade mig mest, tog bilder på snön som äntligen har börjat falla och stanna och gjorde det bästa av att ha en mage som jag helst ville skära bort helt och hållet. Det var okej. Det fick vara okej. I morgon ska jag vinka av ett gäng fina vänner som ska ta sig ann min absoluta drömresa. Och så ska jag skriva och bli himla jävla nöjd med den där engelskapresentationen. You'll see.

 

Första dagen på vårterminen började med en försovning. Halv ett vaknade jag av en hand på min axel, osäkerhet och börjar inte du i skolan idag?

 

Kanske inte världens bästa start på dagen.

 

Men jag fick skjuts till skolan, min frukost var supergod och Eric, idrottlärare tog beskedet om försovning med axelryckning och "shit happens", så ingen större skada skedd. Dagens enda lektion var ljudproduktion och vi lärde oss lite mer om film. 

 

Sedan tittade jag in hos bästa vän för te, lite foto (människan har en analog gammal Canon och den är ba asvacker och underbar) och mycket catch up. Kanske en del musikprat. Kanske mycket. Kanske.

 

Jag har en hel drös med bilder från lovet som jag borde redigera och lägga upp - jag har lekt ganska rejält med kameran, men det blir nog en dag när jag har mer tid. Jag har lovat mig själv att sluta använda datorn efter klockan tio och jag har ett avsnitt Sherlock att titta på (prioritering på grund av nytt Sherlock avsnitt på söndag, mitt nya liv är BBCs TV-serier, musik och fotografi).

 

 

 

Nytt år, nya tag.

 

Jag börjar året med en jobbintervju och ser vart den tar mig.

 

2013 var ett riktigt jävla, bra år. Ett år som började ensamt fast ändå tillsammans med det anmärkningsvärda nummer av människor som bestämt sig för att se fyrverkerishowen vid tolvslaget. Jag och så många människor stod på Blackfriars bridge i fisvärmen och blickade ut över vattnet, mot färgerna, mot musiken. Mitt förra nyår spenderades med två främlingar, två Red Bull, en flaska billig rosé och Londons gator i nyårsnatten. Människor överallt, steg efter steg - en tretimmarsvandring från bron bort till Oxford Street och Bond Street Station. Mina första morgontimmar av 2012 spenderades med Geri, Verena, Jack och Chris utanför nödutgången till vandrarhemmet med en cola, skratt och en kass kamera.

 

Januari förde med sig mer jobb, mer timmar, mer pengar och mer erfarenhet och en nedräkning till det absolut ljusaste på hela våren. Resan till Dublin, med en bästa vän bredvid mig och mitt jävla band framför mig. 2013 såg min första stora pojkbandskonsert, min första utomhuskamping för biljetter, 2013 visade mig precis hur ont en riktigt jävla fantastisk konsert gör dagen efter, hur den bitterljuva nostalgin kan hålla i sig i månader, hur en arena kan sjunga både sig själv och bandet som spelar till tårar, hur mycket jag älskar att vara del av en publik och hur djupt det skär att förlora en viktig konsertbiljett man trodde man hade.

 

2013 visade mig hur svårt det skulle bli att slitas från den stad som byggt upp mig igen, hur mycket tid som behövdes med de som betyder något i det land jag föddes i för att jag inte skulle förgås av magont. 

 

2013 gav mig mitt livs värsta konflikt, med smärta, tre dagar av tårar fälda över brusten vänskap när Geri och Verena sade upp all kontakt med mig över en obetydlig diskussion som gick över styr. Det visade sig att trångsynthet, fördomar och oempatisk förmåga finns i alla åldrar, att vuxna människor kan vara så stolta att de inte kan se längre än näsan räcker och att det inte finns någonting jag kan göra för att ändra på det.

 

2013 såg ett år då jag aktivt började arbeta med min musik, satte upp konkreta mål och klättrade över ångestberg. 2013 var året jag ställde mig på scen igen och sen bara vägrade låta mig själv sluta oavsett vad självkritikern och monstret som fortfarande finns där har att säga om det.

 

2013 avslutades med tacos, Crème Brûlée, och fina vänner utanför pappas hus. Med privata små fyrverkerishower och en massa kramar. 2014 började med outhärdligt matkoma och kollaps i säng klockan sex på morgonen.

 

Och i år, då ska jag arbeta. Med musik, med scenskräcken, men det där monstret där inne. Och nästa nyår ska jag komma ihåg att ta kort på fyrverkerierna med extremt kort exponeringstid och se vart det tar mig.