Jag har perioder när ingenting går och det känns som om jag faller.

 

Det är perioderna före perioderna när jag går i idé och alla mina dagar är den mörkaste dagen på året. Det är de viktigaste perioderna i mitt liv. Inte för att det är kul eller nyttigt, mitt ångestsyndrom, inte alls. Jag skulle aldrig drömma om att försköna min situation, för den är allt annat än vacker men jag kan liksom inte blunda för hur livet ser ut.

 

Jag har GAD, det har jag. Ett generaliserat jävla ångestsyndrom, en diagnos som betyder ångest överallt, jag har dagar när jag inte kommer upp ur sängen och jag har nätter när jag lyssnar på One Direction och minns varenda konsert jag har varit på för att vänta in halsbrännan som betyder att ångesten släpper och allt kan börja igen. Jag har morgnar, som hela föra veckan, när jag vaknar i min egen svett efter en natt kantad av mardröm efter mardröm efter mardröm.

 

Det är inte kul, det kommer aldrig vara kul, men det försvinner inte bara för att det inte är roligt. Så jag måste hitta sätt hantera det. I somras, när jag skulle packa ned mitt liv i lådor, kliva in i vuxenlivet på riktigt och samtidigt jobbade mer än fyrtio timmar i veckan var det så jävla jobbigt att det enda jag gjorde var att gråta när jag var ensam. Jag tänkte på det min kurator sade för två år sedan, att gråta är det bästa jag kan göra för att det är ett tecken på att jag kämpar. Jag gör det. Jag kämpar varenda dag. Och när jag satt där hos henne och berättade om denna kungligt jobbiga period med min kungligt jobbiga ångest berättade hon för mig att jag har kommit så jävla långt, och ibland är det bra att bara leva i ångesten, grotta in sig i några veckor så man har någonstans att hoppa upp i från. En trampolin.

 

Mitt liv är en studsmatta, och nu tar jag sats. Som alltid. Som hela tiden. Jag bryr mig inte vidare mycket om jag är deprimerad eller inte. Jag känner av när jag slutar fungera och jag känner av när jag mår bra. Jag behöver inte längre ett papper, ett prick i registret. Jag heter Jojo, jag har GAD, och när min ångest blir för mycket blir jag deprimerad för att det är så kroppen fungerar. När jag bryter benet kan jag inte gå. När jag bryter benet behöver jag gips. Jag och min mentala sjukdom trampar på, jag äter Atarax när jag inte kan sova och jag tar antidepp för att hantera det här. Och det är så jävla okej.

 

Jag har tre veckor framför mig när jag ska försöka jobba upp det jag tappade under terminen som gud glömde. Om jag inte lyckas med det är det också okej. Jag ska jobba så bra jag kan för att kompromissa där det behövs och jag ska falla tillbaka och be om hjälp av varenda fantastiska lärare på min magiska jävla skola för jag skulle inte klara något utan dem. Framförallt ska jag se till att jag ger de här uppgifterna kärlek - att det inte blir en checklista. Det är en checklista, men det är en checklista fullproppad med lärdom och jag vill bli bättre på allt, vill suga in all den där lärdomen. Vill bli irriterande jävla bra på quizkampen. Jag älskar kunskap, jag gillar egentligen det här. Det är bara det att jag sitter fast i ett moment 22 med spänningshuvudvärk och ångest och stress och det är en soptipp till situation, men det går alltid och jag har lärt mig att tro på mig själv.

 

Jag har tagit mig igenom två stora depressioner, hanterat ett ångestsyndrom i halva mitt liv, lämnat landet bakom mig och flyttat till London. Jag har bytt från ett litet Espresso House till ett stort Espresso House och gått från att vara den som fick panik av sju pers i kö till den som köttar kaffe i fem timmar utan stopp med konstant kö till dörren. Jag är den som blev sjuk innan gig och uppspel för att ångesten blev för stor, jag är den som sket fullständigt i det och började gå upp på scen i alla fall. Jag är den som skriver låtar under alla tider på dygnet och den som tar tag i drömmen och förvandlar låtarna till EPs.

 

Jag lever ilandslivet som gud glömde, jag lever med ångestsyndrom och stödjer mig med käpp.

 

Men den som säger att jag inte kan dansa kan dö. 

Min musik. Detta är jävligt party.

Jag har två distinkta minnen från min barndom som är kopplade till konceptet att bli artist. Det första minns jag inte hur gammal jag var när det skedde, men jag vet att jag satt framför TVn i Lännersta och tänkte jag vill bli såndär. När jag var nio satt jag framför en läskig TV-kamera med en vuxen människa framför mig och viskade att jag vet inte men jag kanske vill bli popstjärna när jag blir stor.

Kanske fanns egentligen aldrig på agendan. Jag vill bli artist. Jag vill kunna försörja mig på att spela egenskriven musik för folk som älskar vad jag håller på med. Går det? Beats me, men jag kommer hata mig själv så otroligt mycket om jag inte försöker.

Så det känns som en fet jävla milstolpe har passerats nu när jag för tio minuter sedan skrev klart en låt och ba... Den här låten. Jag vet hur jag vill att den ska låta. Jag såg hela slutproduktionen framför mig och det tog typ tre minuter så hade jag skapat en musikalisk, grafisk, komplett jävla profil för artisten Jojo och jag fucking tappar det för jag kan göra det här. Jag har en vän som jobbar med mig på musiken, jag har kunskap nog att skapa min profil och jag kan fixa det här.

Kan jag bli känd? Ingen aning. Men det är inte det som spelar någon roll. Det som spelar någon roll är att klockan är halv ett en fredagskväll och jag vet att jag kan försöka jobba för det jag velat göra sen jag typ kom svinarg och skrikandes ut i jacket på mammas mage.

Det är allt.

Det här med hjärnskakning och skola, det var inte min bästa idé. 

 

Det är svårt att gå upp, svårt att hålla sig vaken och svårt att koncentrera sig. Jag pluggade Modernistiska ismer i tre timmar igår och gick och lade mig sju för att jag var så trött.

 

Det fungerar inte riktigt med konceptet GY11, gymnasiet och veckan innan temaveckan.

 

Varje lov kommer med examinationsveckor innan, och eftersom jag lyckades få hjärnskakning mitt under sista veckan vi fick alla våra uppgifter, har det varit lite av ett helvete. Jag har tre uppgifter tills på fredag. Modernitiska meningar som jag får huvudvärk av för att jag måste läsa på allt själv, en talanalys i svenska som jag missat den mesta tiden att skriva på och ett tal som jag ska memorera. När jag liksom... fortfarande har lite problem med minnesförlust.

 

Nästa gång jag får hjärnskakning ska jag få det när jag har slutat skolan. Det här går ju inte.