Spontan tanke angående dagens tillstånd;
Vill bara rulla ihop mig och dö.
Skare va så skare annars vill ja' inte hare...
Eh. Ja. Blogg.se är då inte riktigt på min sida just nu, så mitt tema ser... eeh... ja. Det ser ut som det gör. Försökte välja ett av gruntemana bara för att göra den lite roligare att kolla på men det var lille blogg.se inte riktigt med på. Men jag jobbar på det, lovar.
Vem är det högsta hönset som just har bestämt att man måste vara 20 för att få servera vin på kaféer?
Vem är denne/a. Idioten McBitterpants som bara inte kunde hålla sig från att förstöra för alla inom den här redan helvetiska branchen. För nu går jag utan sommarjobb. Det var ju himla trevligt att ha den biffen kirrad men näe.
This would not stand for Mr/Mrs McBitterpants (eller båda?). Så nu är jag sommarjobbslös och mil efter alla andra som började söka i typ december.
This would not stand for Mr/Mrs McBitterpants (eller båda?). Så nu är jag sommarjobbslös och mil efter alla andra som började söka i typ december.
Men här är vi inte bittra. Här är vi svinglada. Typ lika glada som Ohly när SD röstades med i riskdagen.
... Och de där förbannade lattemammorna.
Lattemammor i all ära på ett kafé. De svänger alltid förbi med en unge i famnen och sitter i flera timmar över en, två, tre Lattemuggar och pratar blöjor och whatnot med sina gelikar. Så absolut, lattemammor i all ära. Tills de ska gå. För ungarna kladdar ned och ungarna smular ned och ungarna har ned en massa saker på golvet. Så när lattemammorna går är det himla bekvämt att bara sopa ned ungens skit på golvet och lyfta på baken.
Jag tackar så hjärtligt så, sincerely jag sopar upp din skit varje dag.
Visst, jag får pengar för det och pengar är pengar, men det är otroligt irriterande. Hur svårt är det egentligen att torka av sörjan med en av de där fina våtservetterna som de har liggandes i drivor i handväskan. Och hur svårt är det att säga "Ursäkta" innan man går? Egentligen?
Lite bitter blir man. Likaså när man ska in och skura golvet på toaletten och inser att majoriteten av all toagästerna har ignorerat papperskorgen. Som om den är där i egenskap av snygg inredning. Vi snackar om en ful jävla plåtburk i hörnet. Med en plastpåse i. Det är inte precis Armani Casa möbler.
Men men. Kunder är kunder. Kunder genererar pengar i kafékassan som i sin tur genererar lön i slutet på månaden. Man borde ju liksom inte klaga. Men man undrar ju hur svårt det är att pricka papperskorgen rätt när man står rakt ovanför den, eller om alla liksom ställer sig i ena hörnet på toan och försöker skruva in skiten á la handbollspelare.
Jag tackar så hjärtligt så, sincerely jag sopar upp din skit varje dag.
Visst, jag får pengar för det och pengar är pengar, men det är otroligt irriterande. Hur svårt är det egentligen att torka av sörjan med en av de där fina våtservetterna som de har liggandes i drivor i handväskan. Och hur svårt är det att säga "Ursäkta" innan man går? Egentligen?
Lite bitter blir man. Likaså när man ska in och skura golvet på toaletten och inser att majoriteten av all toagästerna har ignorerat papperskorgen. Som om den är där i egenskap av snygg inredning. Vi snackar om en ful jävla plåtburk i hörnet. Med en plastpåse i. Det är inte precis Armani Casa möbler.
Men men. Kunder är kunder. Kunder genererar pengar i kafékassan som i sin tur genererar lön i slutet på månaden. Man borde ju liksom inte klaga. Men man undrar ju hur svårt det är att pricka papperskorgen rätt när man står rakt ovanför den, eller om alla liksom ställer sig i ena hörnet på toan och försöker skruva in skiten á la handbollspelare.
Lite bittra tankar sådär spontant.
/Butter.
Den där jävla domäncirkusen...
Då var jag där igen. Ny blogg, nytt domännamn, ny start, ny variation på frukosten, nytt överallt. I typ en vecka. Händer varje år. Någonstans långt bak i hjärnan ställer jag frågan varför jag inte bara kan använda min första blogg. Men oj, usch, fy där har vi hela högstadiet med olika faser och dålig svenska och hela paketet. Så näe. Absoluuuuuut inte. Och radera kan jag ju inte heller. Nostalgi är nostalgi, liksom.
Men vad fan, "Jojoboo". Känns som om jag har fastnat i någon falsk middle schooler's dagbok. Eller blivit totalfjortis (inte mycket skillnad, kanske men hey). Hur som haver är detta nu mitt nya namn. Som jag kom på sådär tio i tolv efter att inte kunna sova och efter att ha spenderat en timmes hopplöst skrollande hos Kenza. Och en himla massa mental notes om att köpa den outfiten och den outfiten och den outfiten och d- eller näe. Ingen idé. Har inte riktigt hennes figur, we've been over this. Det blir alltid en himla massa högt tänkande och interna konversationer med mig själv när jag sitter där.
Men ja. Bloggandet dårå. Nya erfarenheter, nya komplikationer, sabbatsår, pojkbandskärlekar och en himla massa ironi. Lite det som fick mig att börja med det här igen. För tumblr i all ära (se: tumblr är min absoluta kärlek och mer eller mindre mitt liv), men det är svårt att skriva om tumblr på tumblr utan att hamna i en massa bråk. Och den energin har man inte alltid (se igen: alltid när man skriver inlägget, aldrig när de spydiga kommentarerna rullar in). Så nu kör vi igen. Svensk blogg på blogg.se för att wordpress har jag inte riktigt hjärna för. Och jag orkar verkligen inte lära mig design till det också. Det räcker gott och väl med mina kunskaper om tumblr och blogg.se.
Så jag kör på. Designen bör väl rulla in snart. När jag har tid eller en massa annat jag borde göra som typ plocka upp strumpor från golvet och bemöda mig med att slänga dem i tvättkorgen. Eller para ihop rena strumpor. Kan konstatera att livet var väldigt mycket enklare när min strumpor hoppade in i mina lådor mysteriskt ihopparade och prydligt inlagda. Det var tider det, vänner. Det var tider, det.
