JOJO BOUVIN - livsprosa, osv -

Sommar?

Vad det nu än var som fick rummet att snurra igår är det borta nu. Jag spenderade dagen i jeans och T-shirt i Hyde Park – och svettades till vanvett. Det blev inget fantastiskt resultat, mest för att jag försökte hålla mig till skuggan eftersom shortsen ligger i min stora väska och det är mer jobb än det är värt att öppna den – men ja, jag tror att fejset och urringningen kan ha blivit lite rosa.

Till lunch blev det chokladtårta och glass. Jag hade precis kommit från Sainsbury’s med en Bacon Ceasar Wrap och vindruvor när Julia tog fram tårtan. Jag sprang och köpte glassen och så festade vi tills vi drabbades av chokladkoma nere i TV rummet. Vi satt och sjöng till MTVs Top 40 och skrattade oss hesa för att båda två är så hopplöst förkylda att det lät helt bisarrt.

Eftermiddagen ägnade jag åt att slänga 80% av kläderna jag kom hit med för att få plats med allt nytt. Allt gammalt är en och en halv storlek för stort i alla fall. Och så drog jag på mig shortsen. De är så stora på mig att skärpet får dem att se ut som en deformerad ballong, men det är okej. Jag får lön snart, jag kan köpa nya. Och i morgon ska det bli 21 grader och sol. Jag hoppas det stämmer, då kan jag lägga mig ned i gräset med frukt och vatten och läsa ut Hunger Games.

(Jag kunde inte låta bli, jag läste mig fram till kapitel 8 innan jag somnade i natt).

Jag låter verkligen fantastiskt förkyld dock, och har lyckats underhålla större delen av städningspersonalen idag. Så det är okej. Den här sista veckan kommer nog bli helt okej, ändå.

Jag måste springa och snyta mig och torka ögonen. Allt bara rinner och rinner. Jag hoppas ni har det bra där hemma.

Ett stycke kaka...

Ett stycke Jojo.

2013-04-23 @ 20:53:43 Permalink Vardagen Kommentarer (2) Trackbacks ()

Real or Not Real.

Kombinationen förkylning och pollenallergi är en jag var van vid en gång för länge sedan. Det känns åtminstone som länge sedan, i en värld då jag fortfarande gick i skolan och en vanlig dag började med en kopp te och kanske en bit falu rågrut med ost och gurka på. Det känns förresten också som en evighet sen – min obefintliga frukostabtit. Men det är två år sedan jag var sjuk varannan vecka och drogs med både allergi och förkylningar varje vecka.

Antingen är det här en väldigt jävlig förkylning, eller så är det bara en himla hög pollenhalt här borta. Jag vet inte. Jag har ingen termometer och det finns ingen i rummet jag är nära nog att fråga om de kan känna efter, men rummet snurrar när jag sitter upp, och jag har frossa, så jag antar det. Jag nyser hela tiden, och det svider i både näsa och bihålor. Jag har ont i öronen, i tinningarna, och jag andas som Darth Vader. Både genom näsa och hals. Luftvägarna är trånga av astman och näsan är svullen och täppt. Om det inte var för att de för ett sånt liv när de går upp varje morgon skulle jag tycka synd om dem för snarkningarna som otvivelaktigt kommer fylla rummet i natt, för del lär vara spektakulära.

Jag har två lediga dagar i alla fall. Så jag har gott om tid att rensa ut väskorna och fixa allt som fixas bör. Som få tillbaka min skatt och avregistrera mig hos läkaren. Jag kan fortfarande inte förstå att jag ska flytta hem igen. Det känns som en hel evighet till dess, men det är bara fem ynka dagar kvar.

Och jag är inte ens nervös.

Det skulle ju kunna ha med medicincirkusen jag lever i, men det känns så konstigt ändå. Att jag inte har några problem med att ta saxen och klippa bort alla trådarna, checka in mina väskor och gå tillbaka till livet jag levde innan jag åkte. Bo mest hos mamma, varannan långhelg hos pappa. Jobba halvtid på Stationshuset och vänta på att få börja skolan till hösten. Det var precis där jag var, för ett år sen. Fast rädd, deprimerad och fortfarande så, så trött.

Det är skillnad på mig nu, fast just i det här tillståndet märks den nog inte av, men självklart är det skillnad. Mer liv, mer glädje. Mer självförtroende. Men jag är precis lika envis och stolt som jag var innan jag bestämde mig för att hoppa av IB. Jag är säker på att det är min bästa och sämsta egenskap.

Jag ska fortsätta läsa Mockingjay nu. Problemet med Hungerspelen – hela trilogin – är att innan den riktiga spänningen kommer, innan arenorna och krigen, ser Suzanne Collins till att den sista meningen på kapitlet får dig att känna dig tvingad att läsa vidare. Och sen kommer du in i areorna, rakt in i den konstanta spänningen och då är det kört. Helt kört. Det spelar ingen roll att jag har läst den här boken flera gånger om. Jag sitter fast.

Det är sjuttio sidor kvar nu, och sen ska jag gå och äta en väldigt sen middag.

Och sen ska jag försöka att absolut inte börja om hela trilogin, för då kommer jag varken sova i natt eller packa i morgon.

Litteratur är typ det mest fängslande, vackraste och irriterande jag vet.

2013-04-22 @ 22:30:54 Permalink Vardagen Kommentarer (3) Trackbacks ()

VÅÅÅÅÅÅÅR

Oj, vad det ä vår nu.

Vi har haft enstaka soliga dagar utspridda sen i januari. Dagar som varit varma och soliga och så, så vackra att jag har tänkt att nu är våren på väg. Varje gång har jag vaknat upp dagen efter och tagit på mig vinterjackan för att bekämpa kylan.

Men nu, nu har det varit varmt tre dagar i rad, och när klockan slog sju satt jag ute och festade på en Med Salad. Inget säger vår så bra som en middag utomhus. Så nu är det vår, och jag är så himla allergisk och har så himla mycket astma, men det är okej. Det är okej för att fåglarna kvittrar och när jag går till jobbet måste jag ta av mig jackan för att jag är för varm, och vi har dörren till restaurangen öppen under lunchen.

Det är så himla fint överallt och hela London luktar vår, och alltså om jag fick välja en känsla att ta med mig i fickan vart jag än går är det den här. Få grejer är så härliga som vårpromenader, och jag får flera sådana per dag.

Om jag inte var så trött på Burger King och McDonald's nu skulle jag stanna här med den här London våren och stanna tiden så jag kunde uppleva den tills jag fått nog. Det känns som en väldigt bra, och väldigt avlägsen dröm. Den kör vi på.

Men ja. Jag har köpt nya jeans i vårlig fashion (mest för att alla andra är för stora), druckit den här tidens första och sista 1D Milkshake från Milkshake City och inhandlat två bas T-shirtar från H&M.

I morgon ska jag sätta mig ned hos banken och gå igenom allt viktigt innan jag åker. Och sen ska jag ringa Jobcentre för att få tillbaka min skatt.

Det är en himla massa att stå i innan jag åker, och jag vill bara bli klar med allt så jag kan komma hem och laga mat och INTE behöver äta skräpmat och dylikt. Om det är någon som någonsin har problem med att de äter för mycket skräpmat, kan jag rekommendera att bo på ett vandrarhem. Jag har aldrig varit så anti pommes frites som jag är nu.

Det är snart dags att jobba nu. Ska försöka komma ur matkomat så det blir någon fart på mig ikväll. Det är sista gången jag någonsin kommer stänga mitt Nando's nu. Jag ska städa fantastiskt.

2013-04-17 @ 23:51:15 Permalink Musiken Kommentarer (1) Trackbacks ()

Thanks for being a friend.

Det är en himla massa saker jag vill just nu. Som att träna, ha en dator som fungerar, en telefon som gör detsamma, när vi ändå är i farten. Se One Direction live igen, och igen och IGEN (osv, osv) Och gå på toaletten. Att kissa vore najs, men då måste jag sätta på mig pyjamasbyxor.

Jag vill kunna gå runt näck hemma utan konsekvenser, också.

Men ja. Det blir inte jättemycket bloggande just nu. För bloggande är roligt att göra på datorn, men den fungerar som sagt inte. Det tar ungefär en halvtimme att stänga ett fönster. Och en annan halvtimme att öppna ett till. Jag är ledig i två dagar så jag tänkte ta den till Apple Store för att se om något kan göras. Jag ber till alla gudar att jag slipper byta, för jag vill gärna ha en dator med svenska alfabetet nu när jag ska använda mig av det i skolan i två år till. Känns som en faktor värd att tänka på.

Och mobilen startar jag om cirka tre gånger om dagen för att kunna använda 3Gn. Kombinationen Smartphone minus 3G nät är värdelös och det kliar överallt. Vill att det ska vara maj så jag kan köpa en helt ny mobil, som inte är uppbyggd av använda iPhone delar och som INTE är ett måndags exemplar. Ilandsproblemen hopar sig jämt och ständigt hör borta, och jag vill bara elda upp hela bunten.

Men on a more positive note träffade jag bandet 5 Seconds of Summer i lördags. De är förbandet till One Direction som jag eventuellt kan ha blivit lite, lite (se: rätt mycket) kär i när jag såg dem i Dublin. Och vi såg dem ju i lördags, och Hillevi vart lite kär hon med. Så efter en eftermiddag längs Portobello Road med mamma, åkte vi in till Camden för att försöka träffa dem.

Det vart en hel del kramar och kindpussar. Lite skratt och ett moment där jag eventuellt kan ha sjungit med en av killarna till McFly musiken i bakgrunden. ehe. eh. heh. *ler fånigt*. Alltså lycka är fan fina bandpojkar som känner igen en.

Och det gjorde de, eller en. Han kände igen vår flagga, och min lycka var total. För om han, som tittade några gånger mot oss kände igen den, finns det en liten, liten chans att 1D pojkarna skulle kunna göra det efter att ha stirrat på flera gånger om. En liten, liten chans. Som jag hur som haver antagligen aldrig kommer kunna bevisa eftersom jag inte kommer gå runt med en två meter lång svensk flagga i väskan i hopp om att möta One Direction.

Men om jag någonsin får höra att ens en av dem kommer ihåg mig är det nog tillräckligt för att få mig att le som en idiot i två veckor.

(Det finns för övrigt absolut ingen poäng med det här inlägget annat än den att jag försöker tänka på att jag inte är kissnödig.)

Men ja, Five Seconds of Summer. Jag tvivlar på att någon av mina läsare (One Direction fans ej inräknade) kommer tycka om dem. Men om ni gillar Australiensare och catchy, however smörig musik kan ni ju ge det ett försök. Heartbreak Girl är ett säkert kort att youtuba. Eller så kan ni bara titta på fåniga videos av dem, det är rätt underhållande också. Om ni har tråkigt där borta i snön (idag gick jag runt i skinnjacka med bara T-shirt under T klockan var efter nio på kvällen).

Men ja. Toaletten kanske? Klockan är ett, jag kan eventuellt komma undan om jag springer till toaletten. Förutsatt att ingen i de när liggande sovsalarna har samma plan som jag. Det har hänt flera gånger och det är alltid italienska killar, av någon anledning.

GODNATT på er, nu får en bild på när Niall vinkade åt vårt håll mitt över publikhavet under Change My Mind, en massa bilder från 5SOS Meet & Greet och en bild på mig med säsongens första GB glass pga vår.

Puss på er.

https://cdn2.cdnme.se/3412852/6-3/pic_5164756be087c31366c37a5e.jpg">https://cdn1.cdnme.se/3412852/6-3/pic_5164756be087c31366c37a5e.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/3412852/6-3/pic_516475cce087c3131265dd91.jpg">https://cdn1.cdnme.se/3412852/6-3/pic_516475cce087c3131265dd91.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/3412852/6-3/pic_51658f70ddf2b36f68128778.jpg" class="image">

2013-04-10 @ 23:45:34 Permalink Musiken Kommentarer (1) Trackbacks ()

Man, oh man you're my favourite band.

Vi har fem pojkar i ett pojkband, tjugotusen fans och en kamera som filmar allt. Ett kompband bakom, familj i publiken och så, så mycket adrenalin.

Kan vi prata om Harry, som jag hade ögonkontakt med, som tittade länge och mycket på vår pinsamt stora flagga, som slängde en kyss åt oss. Harry som inte log en sekund den första halvan av konserten, och sedan sakta men säkert började le, så mycket att smilgroparna blev djupa och hela han lös. Då var han, det, nog det vackraste jag har sett.

Kan vi prata om Zayn, som släpade runt Niall på scengolvet mitt i en låt och sjöng så att jag nästan tappade andan av alla känslorna som uppstod.

Och kan vi prata om Niall, som bara stirrade, stirrade, stirrade på oss och vår flagga, klättrade upp på plattformen framför och fick oss att hoppa och skrika oss hesa så fort han var där. Och hur han pratade och pratade innan What Makes You Beautiful. Hur han höll igång showen när det antagligen inte fanns mer att säga och lät mig behålla både honom och resten av pojkarna lite, lite längre till.

Och Louis, som knappt var vid vår sida men ändå tittade rakt på oss när han såg flaggan, som jag önskade att jag bara kunde sträcka mig fram och krama för att han hade så mycket energi. När han dansade fjantigt och hoppade runt, och alltså det är svårt att sätta ord på hur mycket jag tycker om Louis Tomlinson. Och när han sjöng sitt solo i Over Again, då hade jag så mycket gåshud.

Och sedan Liam. Fina, fina Liam som bara pratade, pratade, pratade. Som sjöng helt perfekt och hoppade runt. Spelade synt och älskade allting, och vinkade så många gånger till oss. Liam som drog ned Harrys byxor så att hela O2 Arena fick se Harry Styles i kalsongerna. Liam som jag bara älskade så, så, så mycket inatt.

Och när de åkte ut över publikhavet under Change My Mind, då trodde jag att jag skulle dö på riktigt. Jag såg hela arenan, och mitt dumma, fjantiga band i mitten och jag var bara så stolt.

Hela konserten log jag som en idiot, för där på scen, där utspelades ett praktexempel på varför jag älskar dem så mycket. Varför de där sexton timmarna i regn, blåst och bitande kyla var så värda. Varför jag gladeligen skulle vänta dagar på en chans att få säga hej.

Och alltså det är mycket som är fint i livet, men den här känslan är bäst. Att få vara med om sådant här, uppleva sådan lycka av något som egentligen är så fånigt och dumt. Att bara vilja hoppa så högt det går, eller sjunga så högt man kan för tänk om man skulle kunna göra det här bandet precis lika lyckligt som de har gjort en själv?

Jag såg helt perfekt genom hela konserten, men jag stod ändå på tå. Viftade med flaggan och skrek högt, högt och inget var tillräckligt. Jag var så hungrig, och om jag fick bestämma skulle det här hända mig varje dag.

Jag är så lycklig nu, att jag blir helt matt. Det var helt otroligt, att se dem såhär. så avslappnade och sprudlande och så där.

Jag har träffat dem och sett dem live förut, stirrat i tio minuter när de dummade sig för fansen, men jag har aldrig älskat det där bandet som jag älskar det inatt. De var fan på topp, hela bunten och jag har aldrig varit så tacksam för något någonsin.

Och jag vill aldrig, aldrig glömma idag.

2013-04-07 @ 14:54:32 Permalink Musiken Kommentarer (0) Trackbacks ()

The sun'll come ouuuuut

Solen idag, alltså. Jag tror jag dör av vårlycka.

Min dag började skit. Jag sov alldeles för dåligt, och vaknade med noll aptit. Checkade in och ut vid tio, sprang ned till sovsalen och sov i en timma till. Tog tåget till jobbet och tvingade i mig en kaffe.

Sen började jag jobba och vände dagen helt med hjälp av mina kollegor. Hela bunten borde få ett pris. Vi skrattade oss igenom hela passet. Klockan två sprang jag ned och började med en dagordning för ett möte på fredag, med en Frappuccino i handen. Är det strålande sol och plusgrader finns det inget godare än Starbucks Mocha Frappuccino för sockerälskare.

Tog en vända inne på Primark med Lucy innan jag vände tillbaka och bestämde mig för att äta.

Befinner mig i solen med värsta matkomat sen julafton.

Ska springa ned och hjälpa Danny med förberedelserna inför det där mötet på fredag. Sedan kan jag lägga upp dagens matbild.

2013-04-02 @ 18:06:07 Permalink Musiken Kommentarer (1) Trackbacks ()