Det blev ingen frukost i soljus med fågelsång. Det blev frukost vid vitt köksbord och grå himmel utanför. Äsch då. Jag, evigt kär i the act of frukost sedan circa 2012, tog tummen ur och tänkte prova Overnight Oats.

 

Lite såhär; klockan är två, jag borde sova, jag är lite halvhungrig och har typ precis gått ur Zombiestadiet sedan kvällspasset. Varför jag inte redan sov har jag inte riktigt fått klart för mig för det hade nog inte varit några problem alls. Men klockan är mycket, jag borde sova och jag är astaggad på frukost. Det är det sista som går genom huvudet innan jag somnar; vad ska jag äta till frukost? Det är svinbra; man är liksom alltid taggad på att gå upp om man suttit och hypat frukost innan läggdags. Så jag läste lite bloggar, pinnade dagens drömliv på Pinterest (se: Jag skrev just Pinstagram. Har antingen blivit Harry Styles eller så har jag helt tappat fattningen) och kom på att jag skulle prova Overnight Oats.

 

Mitt i natten. Sssccchhheniaaaalt.

Hur som haver gick jag efter det här grundreceptet men jag hade inga chiafrön hemma, så det fick bli lite linfrön istället. Tanken var att gå upp, typ, klockan 9 och springa till Ica för att köpa Granola. Det gick nästan. Jag gick upp tio, men jag fick i alla fall med mig granola hem. Jag och Paulúns frukostprodukter are going steady. Ett mycket vackert förhållande.

 

Resultatet blev en skål med stört goda Overnight Oats toppad med Paulúns Kakao och Hallon Granola och en sked Green Choice Creamy Peanutbutter. Jag är så jävla såld. Det är havregrynsgröt, banan och yoghurt i ett. Allt jag älskar med frukost i en enda skål. Jag dööööööör. Jag måste dock skära ned på måtten lite eftersom hon som skrivit receptet jag gick efter verkar börja dagen med att springa så hennes matintag bör vara lite större än mitt. Vilket förklarar varför jag i skrivande stund lider av extremt matkoma.

 

Men, till min version då. Eftersom jag inte använder mig av vanliga mejeriprodukter;

 

1/3 cup* Havregryn (ish??? klockan var mycket, jag ska omvandla det till deciliter ikväll)

1/3 cup Alpro Soyamjölk

1/3 cup Alpro Mild and Creamy* (Naturell soya-version-av-yoghurt)

En halv, skivad banan

Ca två nypor linfrön

En nypa salt

Någonstans runt en halv matsked kanel

 

Blanda allt ordentligt i en skål, ställ in i kylen över natten. Toppa med vad ni vill, men jag använde som sagt jordnötssmör och Granola. Hon jag hittade receptet hos har jättemycket inspiration, det är bara att gå in och kolla.

~*~

* Ni som älskar yoghurt: köp hem detta. Det är typ det godaste jag någonsin stoppat i mig yoghurtväg.

 

Det var ett ganska bra tag sedan som jag jobbade så intensivt att jag glömde bort tiden.

 

Åtta månader, för att vara exakt.

 

Det var Thursday och Friday lunch på Nando's när jag hoppade in på höstlovet. Min chef på EH kontaktade mig i veckan och frågade om jag kunde hoppa in på ett sju-timmars pass på EH konserthuset. Jag sade ja. Jag jobbade i nio istället, tog kassan och ba... Mådde bra. Fick in världens bästa kassaflöde och rutin och kände att jag kanske jobbade bra. Fick feedback, fick höra att jag de facto gjorde det, gjorde kaffe på en maskin som var mycket lätthanterligare än vår. Gjorde asfina, symmetriska hjärtan, OKEJ?!?!?!?!! Jag har kaffesump på de nytvättade conversen och jag känner passet i hålfot och benhinna men det finns inget bättre än att lämna ett långt pass som flutit på som ett kort.

 

Min bruttolön låg på 999 SEK för dagen och jag var svimfärdig av hunger när jag kom hem. Men så jävla lycklig, you wouldn't believe. Att jobba hårt i customer service, med ett jobb man tycker om, det är nog det bästa som finns. Jag älskar min shop, älskar hur lite vi har att göra, vår lilla, lilla personalstyrka och vårt ännu mindre personalrum och lager. Älskar gemenskapen mellan hotellet och shoppen och alla britter som kommer in och älskar Nando's lika mycket som jag.

 

Men ett pass som känns över hela kroppen, som sätter sig i huvudet och vaggar en till söms, utan att det känns som en större påfrestning, det är typ som att vinna på lotto.

 

Jag ska ställa mig i duschen, tvätta bort kaffelukten och sumpen som letat sig in under naglarna. Sedan ska jag sova så himla gott.

 

Och äta frukost ute med fåglar och sol och en svart kaffe, det ska jag göra i morgon.

 

 

Det är dag tre av skitväder och ledighet på sommarlovet, också känt som dag tre av religiöst Doctor Who maraton. Än så länge är det bara säsong ett som jag lyckats ta mig igenom på en dag, men det har nog mer att göra med att jag faktiskt stack näsen utanför dörren igår och fikade hemma hos farmor med kusin. Och idag, eftersom jag åker till London om en vecka (!!!!!!!!!!!) och har funnit mig i Extremt Behov Av Att Tvätta. 

 

Så jag gick upp klockan tio idag och slängde in allt jag äger i tvättstugan, och alltså. Det säger antingen en del om hur mycket jag skitar ned, eller en del om hur mycket kläder jag utgår i från att jag har för jag tvättade hemma hos pappa senast i torsdags. Typ. Alla underkläder jag har. Vilket är väldigt mycket mindre än jag kan komma på att jag har köpt in. Fråga: hade man alltid problem med att livstycken/underkläder/strumpor försvann när det tvättades för hand, eller har detta tillkommit i samband med tvättmaskinen. Skulle mina strumpor försvinna om allt tvättades på ylletvätt? Har någon djupanalyserat centrifugalkraften någon gång?  Vart fan tar mina strumpor semester?

 
Strumpbesvär aside händer det alltså inte sådär väldigt mycket på mitt sommarlov och jag dör av tristess, men jag fick besök av Lessi för temys och prat medan min tvätt blev ren några meter bort så behagligt är det. Och för att jag faktiskt har fem säsonger kvar av Who, ett kök att städa och en packlista att skriva så egentligen går det ju ingen nöd på mig alls. Men för säkerhets skull var jag även hos doktorn idag.

 

Jag har nu, efter en ganska lång tid, blivit kungligt färdig med mitt värdelösa tarmsystem och har börjat en utredning. För ett och ett halvt år sedan gjorde jag ett test för laktosintollerans där absolut inget dök upp, trots att jag definitivt inte tål mjölksocker, men min läkare tyckte att man kan aldrig testa sig för mycket så idag tog jag blodprov för laktosintollerans, mjölkproteinallergi och gluten. To cover all bases. Håll gärna alla tummar och tår för att jag inte är gluten. Mjölkprotein är okej, men snälla, rara, älskade värld, snälla inte gluten. 

 

Jag, fröken Klarar Inte Sprutor Trots Blodprovsvan, gick alltså från Familjeläkarna lite skakis, ganska hungrig och ganska determined att laga mjölfri lunch för dagen. Sedan att det råkade bli glutenfritt också skadar kanske inte. Shit happens. Jag tänkte att det enda jag liksom inte riktigt har provat göra i amerikansk frukost/svensk onyttig lunch väg är bananvåfflor. Så jag tänkte liksom att.... why not.

 

Here's why and why not: De blev inte frasiga. Alls. Och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas med det än. De blev fluffiga och fina, men smakade inte så mycket. Mina pannkakor smakar klart mer, trots att det är ganska precis exakt lika mycket i dem. Så jag får jobba på detta. Jag kan ju inte påstå att de smakade dåligt, men om jag måste välja mellan våfflorna och pannkakorna tar jag pannkakorna. Jag toppade hur som haver mina tre våfflor (Bonus: Det tar mycket kortare tid att göra dem eftersom det är tre våfflor men typ tio små pannkakor) med blåbär, hallon, kokosflingor och lite maplesyrup. Jag hade inget mjölfritt alternativ till grädde hemma men annars skulle det absolut legat på tallriken. Jag blev inte riktigt helt mätt; skulle kunna tänka mig att öka mängden banan eller mängden ägg. Eller ha grädde, eftersom det mättar bättre. När jag gör pannkakor brukar jag steka lite bacon till också så det kan ju ha med det att göra. Kan tänka mig att keso blir himla gott till också. 

 

Snyft.

 

 

1 XL-ägg

1 hyfsat stor banan

1 rågad tesked bakpulver

Lite salt

1 Jävligt Rågad matsked (soppsked) Green Choice Creamy Peanutbutter*

Matfett

 

Mosa banan i en skål, knäck ägget över, och dunka ned jordnötsmöret. Stavmixa detta slätt, och ned med bakpulver och salt. Blanda. Min smet blev ganska tjock. Pensla våffeljärnet med matfett mellan varje våffla och ät snarast. Toppa med vad som nu känns gott. 

 

*Green Choice Creamy Peanutbutter är ett jordnötsmör som endast innehåller jordnötsolja, havssalt och jordnötter. Finns att köpa på Ica och smakar, in my opinion, så mycket godare än vanligt jordnötssmör. Framförallt är det fasligt mycket nyttigare. 

 

Går att bytas ut mot mandelsmör eller mandelmjöl om man präglas av jordnötsallergi.

 

1) Jag skulle hälla i matfettet direkt i smeten. Jag har ingen aning om hur mycket men jag rekommenderar att kolla igenom några vanliga våffelrecept och försöka lista ut därifrån. 

2) Häll lite bubbelvatten i. Det läste jag att man kan göra för att få riktigt frasiga våfflor. 

3) Har man inga XL ägg hemma brukar jag till mina pannkakor ta en stor banan, två små ägg och hälla lite mandelmjöl i tills den blir tillräckligt tjock. 

4) HA GRÄDDE TILL. Jag ber er, grädde eller något alternativ till grädde. Det är liksom inte en våffla utan grädde. Ni kommer inte ångra er, jag lovar.

 

Det har tagit ett par konserter att inse att när man nått toppen går det inte att urskilja vilken konsert som är bäst, bara vad som var speciellt för just den dagens paradis. Det står mellan andra dagen i Croke Park och gårdagens konsert i Friends, det sjuka att stå vid staketen mitt i ett publikhav av 80 000 man, det sjuka av att göra om det när man trodde att det var kört.

 

Jag var så himla otaggad på Stockholm, allt kändes liksom gjort. Jag kunde inte riktigt se hur det skulle bli mäktigare än Niall gråtandes på Croker, pojkarnas tjat om rekord och ljudnivåer. Jag hade så jävla fel. Jag blev tryckt längst fram under andra låten, den fantastiska, familjära, svala kravallstaketsmetallen, 50% bättre utsikt och andrum, andrum. Jag skrek och sjöng värre än Croker. Jag glömmer ju bort det, men det här är min stad. Mitt land. Där jag och Josse hållit ihop och kämpat, kämpat, älskat, älskat detta band som stod framför oss. Josse sträckte sig fram och kommenterade på att vår vänskap liksom lett upp till det här. Hur det liksom inte riktigt var helt rätt att se One Direction utan sin bästa vän och det stämde, det stämde så jävla mycket. Jag har spenderat så många timmar och tusenlappar på våra telefonsamtal de senaste åren, timmar av tumblrscroll och gemensam kärlek till det här svinkorkade bandet och där stod vi mitt i smeten, längst fram bland femtio tusen vars skrik studsade tillbaka till oss. Jag höll så hårt i hennes hand att jag fick kramp.

 

Jag har duschat i Harry Styles spott-vatten två gånger, haft ögonkontakt och lett och sjungit och varit levande mitt framför mixerbordet och hört Friends vara levande med mig. Jag kan hålla med om att Friends ljud är värdelöst, men när det sitter 50 000 högljudda jävlar och skriker ut låttexter låter Friends bättre än någon annan arena jag någonsin varit i. Det ljudet studsar och man hör, bättre, högre än Croke Park för att det är närmre. Det märktes inte att det var 30 000 mindre där. Skriken var närmre, högre, intensivare och mitt band älskar Stockholm, älskar oss och jag tröttnar inte på att höra det. Någonsin. Jag kan skrika ut "jag älskar köttbullar" så jävla många gånger om de ler som de gjorde då. Jag kan vråla tills halsen går sönder och trilla av för att det där bandet ska vara som det var igår. För första gången i hela mitt liv var jag så närvarande med mina känslor att det sprack. Jag grät hejdlöst, skamlöst, uppenbart med Josses hand i min under Best Song Ever, hoppade, skrek, kände, kände, kände och jag var så medveten om att jag inte var ensam.

 

Nu är det slut på första raden för i år, kanske för alltid för vad vet jag om framtiden? Ikväll går jag på min sista One Direction konsert tills nästa turné släpps. Jag vill gråta. Det får inte ta slut. Jag har levt pojkbandsdrömmen och jag vill fortsätta leva pojkbandsdrömmen och jag vill fortsätta leva som jag gör. Jag älskar smärtan jag känner överallt, behåller blåmärken som souvenirer och ångrar inte ett skit. Jag är tolv år i sinnet och någon gång är det väl dags att växa upp.

 

Men jag vill liksom inte sluta älska det här bandet som jag gör. Jag har sett trettioåringar med New Kids On the Block tröjor utanför Sheraton och jag lovar, jag ska inte leta pojkband på stan, det är jag färdig med. Men alltså. Om One Direction finns kvar om tio år kan ni ge er fan på att jag ska stå där längst fram och vara tolv igen.

 

Med en jävla Crazy Mofos jacka om jag måste.

Det är molnigt och blåsigt och känns mer som svensk midsommar än svensk nationaldag. Känner nada partriotism och är alldeles för hes för att ens skämtsamt skrika ut Du Gamla, Du Fria (till nya: Ja. Detta händer. Alltså varje år. Jag blir Eurovision-level-partriotisk och inbillar mig att jag tycker om Kalles Kaviar men äter det inte för säkerhets skull) och jag började dagen med en Full English.

 

Jag vill bara leva och dö i norden under varm, svensk sommar, när jag åker till Gotland, åker skidor i Härjedalen eller firar vit jul hemma hos pappa med öppen brasa och kakfrukost. Jag får spänningshuvudvärk av att ens tänka på Storbritannien och byrokrati men om jag hittade en adekvat säck pengar skulle jag flytta till Bayswater vid första bästa tillfälle. Det skar lite halvt i bröstet när jag gick in i mitt Sainsbury's för att handla i höstas och till min förfäran insåg att de hade möblerat om. I should've been there.

 

Öh. Din sol, din himmel, dina änger grööööööönaaaaa. (Negativt med London: Sol en gång var tredje månad. Kronisk molnighet. Ingen sol att sjunga om. Jättedåligt bröd, seriously. Oxford Street. Om du står i bussen får du hjärnskakning. Jag har sämst bank, osv, osv)

 

Min dator fungerar i alla fall. (positivt med London: Typ två Apple Store i centrala stan. Sjung hallelujah). Jag kommer visserligen inte åt mina bilder på iPhoto men jag tänker inte få panik riktigt än. Jag har mitt iPhotobibliotek sparat på min hårddisk. Ska försöka lura ut bilderna med Adobe Bridge. Om det inte funkar ska jag prata med skolans IT-tekniker. Sedan kan jag få panik. Compartmentalisation is key. Och jag har typ sommarlov nu. Det ser inte ut som det på vädret eller så, men vad jag vet har jag inte en enda lektion att gå på nästa vecka så det är typ definitivt sommarlov. Jag sov i nästan åtta timmar helt oavbrutet och avslutade kvällen med att spela The Sims 3 (Alltså. Det är stört mycket sommarlov, you wouldn't believe) och jag sitter och bloggar om fuck all eftersom att jag inte har någonting att göra så ja. Det är sommarlov. 

 

Jag jobbar hela helgen så om någon hoppades på ökad mängd inlägg är det bäst att döda den drömmen fram tills nästa vecka. Jag jobbar nämigen två pass på nio timmar och tänkte dödsförklara mig själv på söndagkväll. I tio timmar. 

 

Förhoppningsvis lär det dyka upp lite mer inlägg för jag har verkligen lovat mig själv att fota lite nu när vädret ska bli fint och betyge inte blockerar min kreativitet. Glad, medioker sommar på er då!