Jag har en refräng av en av körens låtar fast på hjärnan, svullna halsmandlar och världens jävla träningsvärk courtesy of gårdagens idrottslektion. Se: Jag tränar fortfarande absolut inte.

 

Det är himla skönt att den här veckan är slut. Vi jobbar i princip bara med grupprojekt och av någon anledning stressar det skiten ur mig. Jag har inga större problem med ett grupprojekt åt gången men när det är totalt tre olika deadlines och redovisningar blir det lite jobbigare. Jullovet känns himla långt borta just nu.

 

Men det är okej. Det är minusgrader och snön verkar närma sig, och det är okej. Jag betar av del efter del i gemun (inte utan desperata telefonsamtal och sms till folk som kan, men det går framåt), det är helg och i morgon ska vi julpynta.

 

(HÖRDE NI DET ELLER, I MORGON SKA VI JULPYNTA, GOD JUL FÖR FAN!!!!!!!!)

Det blir ingen riktig consistency i det här inlägget känner jag. Allt jag har i huvudet är tonarter och dylikt.

Jag tror jag sover på det.

 

Jag och Teresa är kanske inte världsbäst på att hålla oss för skratt. Men det är okej. 

Det hände en himla massa idag. Eller ja, den hör veckan rent generellt har varit rätt busy på det absolut bästa sättet någonsin, men just idag var det en extra massa grejer. Jag och Nora kompletterade två fotouppgifter under median, och jag slogs än en gång av hur stört mycket bättre mina bilder blir när jag fotar med skolans Nikon kameror. Spenderade resten av den lektionen med att vara rasande på Photoshop och pilla väldigt, väldigt mycket med ögonredigering. (Sjukt pilligt, do not)

Och sen... Började jag Gemu. Hoppade in på en lektion, alltså. Och sedan fick jag fortsätta. Så om tre veckor är det prov för mig i Gemu 1 och jag har således en herrans massa musikteori att nörda ner mig i. Men det är okej, det kunde varit matte. Jag är inte fantastiskt stressad över detta än. 

Sist men inte minst (by no means, jag kom hem tio idag) var det dags för Öppet Hus. Så jag satt i medialabbet eller gick runt i skolan och promotade skiten ur Promotion (som förresten har bytt namn till Media Production, men fan. Går ej att lära denna gamla jycken att sitta). Och hej, vad kul det var. Bråkade lite, lite med Pehr för att han är himla envis ibland, berättade för väldigt många människor att ja, jag är verkligen 94, och lyssnade efter det på en himla massa livemusik som spelades lite överallt.

Det var ganska mysigt och jag hängde med en himla massa sköna när allt började ta slut. Hej, vad långt detta blev nu. Ber om ursäkt. Borde sova. Ni kan det där nu.

Och så... Kollade vi på öppen scen. Och det går ju en himla massa duktiga människor på min skola om vi säger så. Har jublat lite för mycket så halsen protesterar och jag har även skrattat mig till en astmaattack så i morgon kanske inte är världens mest klockrenaste sångdag men det var - är alltid - värt det. 

Så nu ligger jag i sängen med One Direction i öronen och mobilen i handen och det är verkligen dags att sova så fort jag druckit upp kamomillteet. 

Hoppas ni har haft en minst lika bra dag som jag har. 

Kreativitetsbejakande miljöer i all ära, men när femton akter från Singer Songwriter programmet på raken framförde egenskrivna låtar blev det en himla massa bejakande i min hjärna och väldigt lite slutprodukt.

 

En halvdann vers med knackig melodi, för att vara exakt. Och fyra gånger fick jag be random personer att sjunga en ton som jag kunde skriva utifrån då jag insåg att jag höll på att plagiera mig själv. Consistency i låtskrivande är himla najs, men tjugo låtar med samma melodi känns kanske inte helt hundra. Jag jobbade flitigt vidare i duschen för en timma sedan men det blev nog inge vidare med det. Har åtminstone fem främmande refränger på repeat i hjärnan och då blir det liksom ingen ro. 

 

Oh well, risken finns att jag abrupt överger mina vänner för musikaliska lightbulbs i morgon men då får det vara så. De borde ha vant sig vid det här laget.

 

Men ja, dagen. Dagen spenderades med att sova alldeles, alldeles, alldeles för länge, vakna med ett huvud som kändes som ett moln och koffeinfritt kaffe till frukost för jag ska kunna somna ikväll (hint: I caved in. Drack en pepparkakslatte från Waynes), och sedan sprang jag runt som en galen höna för att fixa allt som skulle fixas och ändra lite i köraffischen och när en iskall PT (till nya: ej personlig tränare, jag tränar aldrig, detta är en himla fin väns smeknamn) knackade på dörren för catch up var jag typ klar.

 

Efter PT blev det kör med rep inför Lucia för att vi - håll i er nu - ska upp med tuppen för att lussa på Äntligen Morgon i Mix Megapol [pause for shocked silence]. Sedan blev det häng med folk från skolan - en himla hettad konversation om huruvida Ravenclaw är bättre än Gryffindor, spontan livesång (rapp?) av Timbuktus Alla Vill Till Himmelen och slutligen de sjukt duktiga Sing-Songarnas uppspel på det. 

 

Nu är det nog dags att åtminstone stänga av datorn och försöka sova.

 

 

 

Det är återigen alldeles, alldeles för sent och jag borde återigen verkligen, verkligen sova. Till mitt försvar kan jag berätta att jag varit uppe och äntligen gjort klart samhällsläxan så att den slipper hänga över mig. Ställer mig nu bakom en metaforisk sköld av valfri typ för att undvika frågor om varför jag väljer att göra detta först klockan tre på natten. Se: det finns alltid ett jättebra skäl, men inte alltid tillgängligt på demand.

 

Jag och mamma var och såg Ingert i Carmina Burana idag, och alltså om klockan varit lite tidigare hade jag gett mig in i en lång harang om musik och dess inverkan men just nu känns det inte som världens bästa idé om jag vill sova ut i morgon. Det var i alla fall himla, himla mäktigt (det stycket är ju i och för sig aldrig inte mäktgt, men det var bra mycket mäktigare att höra det live), och jag grät himla, himla mycket. Jag kom även underfund med att Ingert nog är den starkaste människan jag har i mitt liv och när vi träffades efter föreställningen kramade jag om henne och sade "När jag blir stor ska jag nog bli dig" och lät eventuellt typ fyra år gammal men så får det vara.

 

Efter detta blev det sjuk middag med grissida, pommes och grillade grönsaker och jag var så mätt att jag trodde jag skulle dö. Är fortfarande moderately mätt, sju timmar senare. All in all genererade den middagen en himla massa magont, flera frågor till högre makter om varför mat ska göra så jävla ont i för stora mängder och ett skämt som jag blev riktigt himla nöjd med.

 

Så idag var en bra dag, och i morgon är det julpyntskomplettering på Forum som gäller. Så. Nu ska jag sova.

 

 

Alltså de fredagskvällarna jag spenderar på gården blir alltid så himla bra.  Mitt hår är ett enda stort fågelbo av tovor sedan folk har dragit på och av mössan och magen gör typ ont efter en massa lussebullar och kaffe men det är helt okej. Jag har fått så himla många kramar och så himla mycket kärlek och så har jag premiärbakat said lussebullar så bollen mitt hår består av är värd de tjugo minutrarna jag kommer att ägna inom en snar framtid för att trassla ut det.

 

Se: jag är håröm.

 

Men ja, klockan är sent. Jag jobbade och bråkade med photoshop för att få fram en duglig affisch till körens julkonsert i december och sedan bråkade jag ännu mer med datorn som prompt skulle hänga sig var fjärde minut och det enda jag vill bråka med just nu är eventuella karaktärer i eventuella drömmar för det är fan dags att sova nu.

 

Så jag ska göra det. Gav ett löfte till Kewin om bättre bloggupdatering när jag träffade honom idag så here I am, helt bleary eyed och totalt oförmögen att bruka det svenska språket i denna tredje morgontimma (nattimma? Kan komma att ångra det här inlägget, min hjärna är inte helt med).

 

Vänner, godnatt. Affischen kommer upp vid godkännande från körledare och fellow promotion vänner.

 

 

 

 

 

 

Jag har inte lyckats komponera ett enda inlägg som inte slutar med att jag pratar om fluffiga saker och kärlek, och jag känner allmänt att just idag är det en punktlista som gäller så att folket kan behålla sina tänder i gott skick. Så idag har jag

 

• Spenderat hela dagen i folks famnar, under filtar eller bara på människor och det har varit himla, himla mysigt.
• Filat på en ny låt.
• Forsatt årlig maratonlyssning av One Directions nya album och sett ut som en galning in the process.
• Delat på muffins, druckit glöggte och pratat med Moa på allas vår favorit muffinsfabriken.
• Skollat kroppen i för varm dusch vilket har genererat en härlig kräftröd nyans av min hy.
• Half tappat förståndet i telefonkonversation med Josse as per the protocole. 
• Absolut inte gjort samhällskunskapsläxan. Absolut inte tränat körsånger. Absolut inte tränat sångläxa.
• Övertalat Amanda om en skypedejt i max tio minuter. Vi skypade i femtiotre.
• Bytt ut bilderna i headern.

Sådär ja. 

 

Jag har i vanlig ordning frontalkrockat med bloggtorkeväggen, men det är okej because One Direction did a thing.

 

Jag har en smärre huvudvärk som inte riktigt vill försvinna med hjälp av kaffe modell större och jag är alldeles trött i både hjärna och hjärta efter att ha kollat på Brokeback Mountain till klockan sent igår natt men det är okej, det går jämnt ut, för One Directions skiva finns nu ute att lyssna på och jag är så själaglad och stolt och oövervinnerlig idag.

 

Och det är också en grej jag har märkt - att jag numera har tio bra saker för varje dålig sak som händer, att livet har vänt sig right side up och jag har fysiskt svårt att bli neddragen och ledsen allt för länge nuförtiden och alltså hur fint är inte det? För bara ett och ett halvt år sedan var livet så svårt och mörkt och obetydligt att jag fick kamma gräs efter känslor värda att leva för och jag kan på riktigt knappt relatera till den delen av mitt liv längre.

 

Så jag tackar One Direction för all life support jag fick när den behövdes och jag tackar One Direction för den fantastiska jävla morgonen jag har haft. Jag slängde på mig första bästa väderpassande outfit, möttes av rå höst och ett Saltis i gråskala och sedan gick jag runt i en och en halv timme med mitt bästa band i öronen, några få tårar i ögonen och ett leende som troligtvis skrämde livet ur alla hundägare runt Neglingeviken.

 

Mina hörlurar började brusa och det är ju himla typiskt, att de ska gå sönder nu när jag mentalt förbereder mig för cirka två månader av maratonlyssnande men det får väl vara så. Det är dags för mig att diska och städa lite här hos pappa så det ser presentablet ur när jag har flyttat hem till mamma ikväll.

 

Och sen är det ett långt körrep som jag hoppas drainar själen ur mig så kanske jag får rekordmånga timmar i sömn för en gångs skull?

 

Det är tisdag, det är lunchtid, hösten spelar sitt allra fulaste kort och jag vill verkligen, verkligen inte sätta tänderna i redovisningen i mediaproduktion som ska vara klar till i morgon.

 

Verkligen, verkligen inte.

 

Av någon anledning hittade jag en himla massa saker att göra igår som inte hade något att göra med just den redovisningen, vars faktadel skulle varit klar enligt egen planering (se: fikade med barndomsvän, fikade med morbror, facetimade länge med klasskompis och pratade en hel del om det stora behovet att göra denna helvetiska uppgift. Spoiler; inget hände. Vi åt mat istället).

 

Det är någonting med att consistently bara få uppgifter som inte ger mer än E som gör att man liksom... tappar suget. Det känns typ inte värt. På ett läxförhör är ett E femtio procent av den totala poängen, och även om jag nu pluggar tills jag är säker på att jag kan allt känns det alltid lite, lite onödigt. Om det enda som förväntas av mig är femtio procent. 

 

Så jag kämpar på. Om än jävligt långsamt, men jag kämpar på.

 

Det är svinkallt och blött utomhus och svintorrt och trångt i min hals. Men i övrigt har jag tagit mig igenom dagen på typ en och en halv timmas okej sömn och jag känner mig spontant som sömnkämpen. Inte en enda gång har jag somnat, även om jag var relativt nära eventuell död i badkaret för några timmar sen.

 

Dass okay.

 

Dagen passerade som dagar utan tillräcklig mycket sömn brukar göra - på skakiga ben, med mycket förvirring och en himla massa kramar för att trött Jojo blir extra kramgo Jojo. Jag smet över till pappa och åt middag framför Doobidoo med honom och Annika innan jag drev vidare till gården för en massa kramar och kärlek och skratt. Och nu är jag hemma, och borde verkligen, verkligen, verkligen sova.

 

Så jag tänkte försöka göra det. Godnatt på er, hörrni.

 

 

 

"Faktumet att mörk choklad är nyttigt är typ en av de bättre grejerna som har hänt världen"

*sjukt aggresiv röst nu * "Jaaaaa!"

- en konversation per telefon med Prottasha som förresten fortfarande håller på. Men ja. Det handlar om livsnjutning och att unna sig och sådant. Och alltså, vädret suger, det står en irriterande tom resväska och en massa bråte i mitt rum som måste till källaren som jag inte kan ta någonstans för att källaren befinner sig på en annan gård och vädret suger och nu har vi landat ungefär där jag tycker att det är helt okej och frossa i choklad.

 

Endorfiner is king, osv.

 

I övrigt är jag sjuk också. Peaken kom igår vid nio-tio tiden då tempen stod på dryga trettioåtta och musklerna gjorde väldigt mycket ondare än vad de egentligen borde ha gjort för den temperaturen men sedan den här förkylningen gjorde sig hörd i måndags har den typ, betett sig så. Febern är i alla fall mer eller mindre borta, humöret är soligt trots det tidigare nämnda vädret och det fanns ingen att stoppa mig från att spela One Direction så att basen dunkade i hela lägenheten, och den känslan är himla fin.

 

Det finns absolut inget mer attraktivt än en hänga-tvätt-dans till pojkbandspop när man blastar pojkbandspop. Detta faller i samma kategori som opera i duschen är alltid bra opera och musik till städning ger sjukt effektiv städning oavsett resultat.

 

Om någon kommer på flera kategorier för denna lathund för lata jävlars ursäkter är det fritt att lämna en kommentar. Meanwhile måste jag till pappa och föra över ett CV till min dropbox.