Live Night
Så fort jag bestämmer mig för att gå på ett uppspel går jag därifrån med en ansenlig mängd motivation för musiken och livet rent generellt. Jag mår så bra vid sådana tillfällen. När jag liksom absolut måste gå från Sickla till Järla och ta tåget därifrån istället för jag behöver gå ut mina tankar. Behöver drömma utan en vagn med trötta ungdomar och jobbslitna vuxna som blockerar mig.
Idag var det dag två av Live Night och det enda jag har att ångra är att jag sparade fotouppgiften till igår kväll; jag hade velat se det då också. Allt. Det var några så fantastiska akter att jag lämnade skolan med humöret på topp och idéer surrandes i huvudet. Så taggad på något som jag har två år kvar att vänta på. Det är det här som är så fint. Med Rytmus, alltså. Och alltså. Förutom det faktum att studiemotivationen är obefintlig känns det nästan tragiskt att det snart är lov.
Men fan. Jag ska njuta av den lilla tid jag har kvar innan sommaren. Och göra sådant som idag. Haffa en vän i korridoren (vännen i fråga var Dante) och åka ut på äventyr. (Vi åkte till Nacka Forum och jag fyndade för stor jeanskjorta men jag menar...) Det är fina dagar som denna som jag vill minnas från min tid på Rytmus. Jag ska sova nu. På grund av det faktum att uppskattningsvis en halv miljard konsertbiljetter och filmer från kvällarna i Croke Park sitter fast i min Camera Roll fanns det ingen chans att ta några bra bilder, men ni kan däremot få ta er en titt på mitt tält till jeanskjorta. Om ni vill.
Ett Stockholmsprojekt
// Inför ett projekt i skolan skulle vi fota tio specifika platser i Stockholm. Jag gick runt igår och ville typ dö. Ångest. Ingen bild kändes bra, det var iskallt och blåsigt och jag bara ville inte. Kreativiteten gick inte att hitta, och jag var extremt medveten om att jag hade gemu att plugga också. Efter fem timmar kom jag hem helt död i själen och trött på att gå mediaproduktion. Jag hade kunnat skriva tjugo låtar om hur Stockholms vackra exteriör svikit mig dagen jag behövde den mest, hur regn och rusk blockerar kreativiten och hur mycket jag bara ville få utlopp för den kreativitet som liksom fanns där men inte gällde foto. Det gick bra ändå. Jag fick A. Men jag vill fortfarande skjuta Stockholm. I en dag till. //
One Direction, Croke Park, 24/5-2014
Adrenalinet pumpas ut i kroppen och jag står i en klump människor. Jag tror mina organ ska pressas ut ur första bästa hål, tappar fotfästet och glider med. Det känns som om det är en miljon man på samma ställe men vår sektion rymmer bara 3500. Det måste i alla fall vara så att vi är alla på samma gång för jag vet inte vart jag är påväg, känner bara blodet som dunkar i öronen på mig och vågen av människor som skriker, skriker.
Helt plötsligt ser jag stadion, efter minuter av tunnel och passage från kravallstaketet som höll oss i schack. Jag skriker rakt ut att det här är det sjukaste jag har varit med om, och precis då ser jag en öppning. Jag tar tag i en av dem som jag bara känt under vår korta period som köare, jag springer mot hålet. Jag hör vrålet bakom mig av alla som ska precis dit jag ska, springer som om livet står på spel.
Jag smäller in i det svarta staketet och köper direkt att det kommer bli ett blåmärke. Det gör inget. Jag ser scenen tre meter ifrån mig, känner den friska och fria luften som bara finns när man står längst fram och hela raden brister ut i lyckovrål. Vi har så bra platser och ändå står vi i den bakre zonen.
Igår upplevde jag mitt band på nära håll, mitt band när de gör vad de gör bäst. Idag var jag en del av stadion. Jag stod på bristningsgränsen hela kvällen, trodde jag skulle spricka av olika variationer av kärlek till denna fantastiska idiot som är Harry Styles. Jag som aldrig fått se honom ordentligt, fick se honom stå där och dansa som en tönt, le som en tok och alltså det måste typ vara allmänt känt av alla människor som läser den här bloggen att jag fucking älskar Harry Styles men fy fan vad jag älskade honom idag.
Men det är lite tråkigt för även om Harry gjorde mitt år och konserten med gårdagen inräknad är den mest fantastiska jag har varit på, försvann de andra killarna lite bakom Harry. Och kanske är det för att de nästan aldrig var på min sida, men jag såg liksom inte de andra så mycket. Och det hade jag velat. Men om alla hade varit så som Harry var idag, då hade jag börjat gråta på riktigt.
Det var i You & I som allting sprack. När Arenan sjöng och jag sjöng och bandet sjöng och vi var ett och jag hörde allt. Såg hela Hogan Stand stå upp och sjunga, hörde vrålet av låttexten som jag aldrig kommer kunna tänka bort när jag lyssnar, hörde och kände hela Croke Park känna med mig.
Jag torrsnyftade och regnet hällde över mig och jag mådde så jävla bra.
Jag har skrikit som jag velat skrika; med hela kroppen. Skrikit för att alla skrek så det var ingen som hörde. Skrattat och dansar och fått kramp i armen och sjungit så fult att öronen borde ha trillat av. Jag känner i skrivande stund hur rösten är påväg att försvinna, hur uttorkningen gör ont i armarna.
Jag är utmattad och halvt dränkt i smärta och jag är så jävla levande.
Det enda som är så fruktansvärt hemskt med den här dagen är att den aldrig någonsin kommer tillbaka.
One Direction, Croke Park 23/5 - 2014
Problemet med stora händelser som märker en, är att man ofta registrerar saker i efterhand. Eller inte registrerar alls. Jag har så många minnen från ikväll, hela kvällen skulle jag vilja ha i mitt huvud men jag vet med mig vilka som kommer finnas kvar där om några månader.
Problemet med konserter är att de är över innan man hinner tänka. Hinner känna. Det är uttryck från femton olika håll, tjugo olika ställen att titta på samtidigt och man bara önskar att man hade flera extra par ögon. Idag kände jag ingenting förutom allt som var fysiskt. Allt jag vet med mig att jag gjorde. Jag kan vid några få tillfällen minnas när känslorna rann över, men det låg någonting över det som fick det att kännas som om det inte riktigt var jag som kände allt det där.
I slutändan har jag bara tagit med mig vad som hände och vad jag gjorde, inte vad jag kände. För jag kände typ ingenting för jag kände så jävla mycket.
Men jag vet att den här konserten var den bästa någonsin. Jag vet hur fruktansvärt fint det var att se Harry hoppa runt konstant på scen, hur jag önskade att han kunde ha kommit till vår sida lite mer just för att han var så lycklig. Jag minns att det gör ont att se att Louis liksom inte är så glad längre, men hur otroligt fint det var när började le när han hörde hur folk sjöng hans egna låtar. Jag minns att jag reflekterade över hur mycket deras välmående faktiskt betyder för mig. Jag vet hur glad Liam gjorde mig idag, hur mycket jag skrek över Niall så fort någon nämnde honom för ingen älskar Niall så mycket som ett fan på konsert i hans hemland. Jag vet hur bra jag mådde av att höra Zayn prata, över all bullshit de lyckades genomföra under konserten och hur kul det var när Liam halkade.
Det mesta av det jag känner om idag, känner jag i efterhand. Min totala skamlösa kärlek till det här bandet som jag i skrivande stund tycker så mycket om att jag typ spricker. Jag vill bara tillbaka. Göra detta om och om igen tills jag känner tillräckligt mycket för att kunna packetera det och behålla det. Men jag vet med mig att det kommer ta minst en konsert till innan uttrycken lämnar några djupare spår. Det märkte jag för ett år sedan. Och det känns så sorgligt att den här fantastiska kvällen redan försvinner som sand mellan mina fingrar. Hur allt som bidrog till den smärta jag har i hals, överkropp och ben liksom inte komma finnas kvar i morgon.
Mest av allt är det jobbigt att jag liksom kände så pass mycket att jag inte ens kan känna ordentligt nu. Som om en vägg sitter emellan mig och mina känslor och omöjliggör det som behövs göras.
Jag ska gå på en konsert i morgon, och så ska jag gå på två till om några veckor. Och det kommer bli så vackert och jag hoppas jag gråter, jag hoppas jag får känna så pass mycket att det bara skiter sig och börjar regna från mina ögon. Nästa gång jag ser dem vill jag känna svullnad efter salt och mera smärta överallt. Jag vill ha ökat bevis på att jag levde under de här timmarna jag fick spendera med dessa människor som helt omedvetet har dragit mig ur ett helvete.
Jag vill gråta av lycka och tacksamhet och rädsla för vad som kommer hända när allt det här tar slut. När jag måste stå på egna ben och acceptera att jag investerar i ett bands välmående, men att det inte betyder att de är skyldiga mig någonting. Nästa gång jag går på konsert ska jag gråta för alla förluster och vinster som ligger framför mig.
Och jag vill kunna tänka tillbaka till det här om sex månader och fortfarande kunna ta på atmosfären på samma sätt som jag, ett år senare, fortfarande kan blunda och mentalt landa i O2 och känna luften, människorna, härma mina egna handrörelser.
Jag älskar det här bandet och så länge det bandet fortsätter att älska att jag älskar dem finns det inget i världen som kan stoppa mig från att möta varje dag med ett jävla cheshire-cat leende och det ska jag skriva upp och komma ihåg. Så att det förblir så när det här bandet är slut och en del av mig tar slut med det.
// 1. Det första Louis gjorde när han kom ut på rampen var att se vår flagga och göra en fantastisk min och jag älskade honom för den adrenalinkicken. // 2. När Zayn tappar fattningen är det himla fint, alltså. // 3. Älskade fina Liam som återigen ALDRIG. SLUTDE. VARA. MYSIG. OCH. KNÄPP!!! // 4. Louis, alltså. //. 5. KUNGEN. // 6. Den här människans röst var himla bra för skälen idag. // 7 Jag har mått sämre än när vi hade ögonkontakt med en viss Harry Styles. // 8. Jag hoppas han gråter i morgon för det finns inget finare än hans Irland-lycka. //
... Och så åkte hon till Dublin
Alltså. Detta med att konstant lyckas glömma något när man reser, det skulle jag vilka bojkotta. Helt och hållet. Jag förstår inte hur jag kan vara resvan och likt förbannat glömma något väsentligt i alla fall. Som adapter. Och handduk. Och, eeh. Hela sminkväskan.
Ojdå.
Jag började alltså typ med att spendera 26 Euro inne på första bästa Boot's och det kanske inte riktigt var precis så jag önskade att det skulle se ut. Men äsch. Det är soligt och fint och jag ska se One Direction live om två dagar, så det får det vara värt.
När vi köpte biljetterna till första bästa konserten för ett år sedan skämtade vi om att Sverige skulle ta över Croke Park, och då är vi väl en grupp på typ femton pers. Jag träffade fem tjejer på Arlanda som också skulle dit, och krockade bokstavligen med två till inne på turistinformationen på flygplatsen i Dublin. Det känns inte längre asorginellt att ha släpat med sig den Svenska flaggan. Men det känns lite mysigt också. När jag hittat till Croke Park för att möta upp mina vänner och sedan gått förbi när de vinkade som galningar genom ett restaurangfönster kändes det liksom lite tryggare. De bor på ett vandrarhem ungefär en minut ifrån mig och det känns ganska familjärt och skönt att ha ett stort gäng människor att göra Dublin med.
Vi har fått reda på att vi antagligen inte får köa någonting utanför stadion under de första dagarna så helt plötsligt befinner jag mig i en halvt främmande stad med mindre pengar än önskat och endast en snart färdigläst bok att sysselsätta mig med. Om vädret tillåter ska jag ta mig ut och fota en del. Jag tog nästan inga bilder när jag var här förra året, trots att det är så himla fint här.
Men första dagen känns ändå okej. Kände mig optimistisk så jag inhandlade Granola, sojamjölk, kycklingbröst och bröd som jag hoppas kan hålla sig kvar i de tre dagar jag behöver dem. Finns de kvar vid slutet av resan kommer jag skänka det till de longterm stayers som bor i min dorm.
Det kan hända att det poppar upp sådana här detaljerade "hej, jag reser" - inlägg under veckan. Det kan också hända att det kommer upp ett inlägg om hur jag FUCKING DÖR över att konserten snart är här. Men just nu har jag mer känslor över att vara i ett soligt Dublin än jag har över det faktum att jag inom mindre än 48 timmar ska tåga in med 83 000 till och se mitt bästa band från bästa möjliga plats.
Vilken jävla resa, egentligen?!?!?
Blä.
Om livet just nu: har tre estetiska uppgifter att göra och ingen som helst inspiration för dessa. Deadline om en vecka. Jag har insett den; estetiska programmets ofrånkomliga problematik. Skulle ej banga på ett matteprov just nu.
Cirkus.
Den där känslan när allt lättar. När klarheten ligger över en som en mysig vårdag och man känner sig säker; jag idag, när jag äntligen klarat upp det värsta med skolarbetet, när det är så nära till skolavslutning och jag känner att, fan, jag har nog koll på läget i alla fall.
Som idag. På Gemun. Okej. Jag behöver inte råplugga, inte den här gången heller. Jag måste bara hålla koll. Och hålla koll kan jag stå ut med; det känns överkomligt. Helt plötsligt blev tillvaron lite lättare och dagens dos av kaffenörderi blev oändligt mycket skojigare.
Jag sätter ju då, typ, extremt mycket värde vid kunskap. Det kan vara onödig kunskap men jag är typ råkåt på kunskap och det bakomliggande och detta fantastiska nörderi. Jag är en skamlös nörd och jag älskar andra nördar minst lika skamlöst. Det är SÅ FINT när kunskap får en annan människa att lysa upp. Det är fint att vara personen som lär ut. Kunskap och alltomkring det är fint.
Så detta att jag nu har genomgått en grundläggande baristautbildning är ju ba helt jävla brutalvackert. Att jag spann min mjölk rätt med minimal vägledning, att jag knappt behövde göra någonting för att min latte skulle få ett perfekt symmetriskt hjärta. Denna nördkunskap om kaffe som jag kan skita ur mig och få andra att sucka, fan vad värt det det var att äta middag klockan tio på kvällen!
Fan vad lycklig jag är att jag får nörda i mitt jobb; en helt okej väg att gå om musiken skiter sig fullständigt.
Livet alltså. Jag är stört nöjd med det livet jag lever just nu.
// Selfies är svinkul att ta när man borde städa köket, ska ni veta! //
Ja, ja.
Vill påpeka att jag skrev det förra inlägget på en circadin och var jätteluddig. Tack till de, typ, 10 individerna som påpekat detta om min födelsedag. Much humor such original. Wow. Amaze.
I övrigt kan jag inte ändra på detta som jag vetat om ca sedan jag korrade inlägget i morse för att blogg Esse verkar ha lite tekniska problem.
MEN JA, JAG FYLLER ÅR PÅ SÖNDAG NI HAR STENKOLL BRAVO ALLA FÅR TÅRTA!!!!!!!!!!!!111!!!!!
Tillbaka
Detta konstanta problem att kontinuerligt få ned saker, förmedla grejer i skrift. Jag har lite mer att göra i skolan än vad jag själv liksom ens tänker på vilket gör att jag kanske inte riktigt tar tummen ur och gör dem.
Resultatet blir en lidande blogg tror jag. Det är säkert en undermedveten vilomekanism. I vilket fall som helst är det dags att skriva ut veckoplanering i morgon (haha) så jag får gjort det som göras bör och kanske får lite ro från det där undermedvetna som verkar ha lite bättre koll på läget än den del av hjärnan som har tagit sommarlov i förtid.
Men jag tar mig igenom den här svackan också. Tänker på mitt band och det faktum att det är mindre än tre veckor kvar tills det är dags för konserterna på Croke Park. Jag kan förresten räkna ihop så många par ögonbryn som lyfts när jag yttrat mig om antalet konserter jag ska gå på.
Men alltså. Nu, när det är dags att ligga i sista perioden, då är de där konserterna, förväntningarna och detta nästan konstanta tillstånd av nervöslyckligoövervinnerlig bränsle, gasmask och omfamning.
Det är endast tre veckor till ofantlig lycka det är helt jävla sjukt.
Helt jävla sjukt är även att jag ba sådär fyller tjugo på fredag. What. Detta är något jag har koll på, liksom, men det känns någonstans så himla... avlägset? Jag vet inte om det är jag som utgår från en tio-årings perspektiv men det känns lite stort. Som att jag borde vara vuxen nu och bo i någon etta någonstans med hund och sambo och, typ, vara sådär som en vuxen människa är i ett barns ögon. Och alltså. Jag lagade mat till mig själv idag men det är ungefär så många poäng jag får. Jag vet inte hur många vuxenpoäng man samlar ihop genom att släppa alla måsten på listan i huvudet för att läsa en bok man läst sjutton gånger och spela så fingrarna värker på en gitarr.
(SOM MAN SOM AV EN HÄNDELSE FICK TIDIGARE DEN DAGEN HERREFUCKINGGUD JAG BEHÖVER INGEN SAMBO JAG HAR ETT INSTRUMENT SOM GÖR PRECIS SOM JAG VILL NÄR JAG SPELAR PÅ DET)
Jag vet inte. Det känns lite skevt. Men mitt rum bibehöll sitt städade utseende idag med så jag bestämmer att jag vinner.
Jag är myndig. Jag får göra sådant. Bestämma, alltså.
~Plock från Instagram~
// 1. En selfie från en morgonrush på jobbet. Eller nä. Från efter, någonstans långt ifrån slagfältet på en efterlängtad lunchrast. // 2. Benhinneinflammation är inte najs, men okej om man får sticka benen i varmt vatten. // 3. Myste med vänner för ett tag sedan. // 4. Stockholm, alltså. // 5. Blev typ anfallen av en geting. Twitter levererade. // 6. Min ceasarkonsumtion har gått upp sedan jag börjat jobba där man måste ta med sig lunchlåda. // 7. Sådana där står jag och ger ut varje dag på jobbet. Idag blev någon jätteglad för ett hjärta hon fick i koppen och det ska jag leva på hela veckan, tror jag. // 8. Jag och Kling försökte oss på Pedosmiles medan jag försökte mosa honom för att han tagit min plats i matsalen. //. 9. MIN JÄVLA GITARR VILKET PAR VI ÄR, ALLTSÅ. // 10. En förutnämnd middag.
