Solen har skinit, Londons gator har varit rena och jag har spenderat en stor mängd tid hos Amanda hemma i hennes halls i Islington. Jag har nått huvudvärksstadiet genom att frivilligt navigera Tottenham Court Road och King's Cross st Pancrass Underground Station (ren idioti, do not) för att ta mig fram på dagarna.

Men mest av allt, viktigast av allt, har jag fått jobba på Nando's. Efter att ha spenderat en bra mängd tid runt det stora runda bordet vid fönstret i konversationer om hur allt är, sade jag att, okej, jag saknar er fantastiskt mycket och jag finns här om ni behöver hjälp.

Jag jobbade lunch mellan tolv och tre idag, och det är det bästa jag har gjort på väldigt länge. Det kom lätt och naturligt trots att halva teamet är utbytt och det var som om jag aldrig hade lämnat Goodge Street. Jag gick direkt tillbaka Buddy Training mode, lärde ut där det behövdes och jobbade hårt för att möta upp säljarmålen Tales satte åt mig.

Det gick så bra, det var så bra, och jag mådde så bra. London-bra. Effortless, underbar vardag som liksom bara kom tillbaka, och när jag senare gick runt i West End kvarteren med Hanna efter en  fika, insåg jag att jag typ inte åkt bort så mycket som jag åkte hem. 

Och alltså, det skulle ju kunna vara en väldigt deprimerande tanke. Att jag liksom, har slitits bort från mitt hem. Och det är det. Och det suger. Men jag kan leva på längtan jävligt länge, så det kommer nog gå bra ändå.

Och in the meantime har jag en himla massa fina vänner både i hemlandet och hemma och jag är så himla bortskämd med det att vad som än händer i slutändan kommer bli bra. 

Såhär: Jag flyttade till London med ångest upp till öronsnibbarna, en depression i hälarna och låga förväntningar på hjärnan. Jag förväntade mig att kunna stå ut i max två veckor, lön på fem pund i timmen och outhärdligt arbete för en skitvardag.

Jag fick 6,19, sedan 6,50 pund i timmen, ett jobb jag inte ville lämna och konstant, orubblig lycka. Jag fick långa, fantastiska morgon och nattpromenader till och från jobbet, fantastiska människor omkring mig och en obeskrivlig kärlek för den staden som representerade allt detta. Jag var så jävla kär i livet under mina åtta månader här att jag kan räkna gångerna jag inte somnade med ett stort leende på läpparna.

Och när jag kom tillbaka till Sverige kom min ångest tillbaka med besked, jag trivdes inte med ett jobb som inte var Nando's och jag slutade le mig själv till sömns. Jag saknade London, jag saknade min extrema lycka, och jag hatade starkt och mycket. I tre månader gick jag till sömns med en mage som ömmade och bråkade av längtan till en stad jag inte längre fick bo i. Skit doesn't even begin to describe it, really.

Men när skolan började, då fanns det en mening. En vardag jag trivdes i, en vardag där jag orkade plugga efter flera år av totalstopp i hjärnan. Det var kul. Allt var kul. Allt är kul. Men alltså, London. När en dag far åt fanders, då vill jag bara springa. Snabbt, lätt och iväg till denna stad som läkte när alla trodde att den skulle vara destruktiv.

Så jag bestämde mig. På höstlovet skulle jag springa. Jag sov mig genom nästan hela flygturen, med Story of My Life i öronen som förutspått. Och när planet nådde mark, då började jag le. Och jag slutade inte le. Har inte slutat le.   Det är min stad, för fan. Staden där folk är mysiga och välkomnande och där det enda jag orkar hata är att behöva åka buss längs Oxford Street (jag hatar det visserligen med en passion sällan skådad men hey). 

Så nu sitter jag här. På mitt Starbucks. Mitt hangout mellan passen på Nando's. Baristorna sken upp när jag kom in. "Are you back with us for another year again, Jojo?", "Come visit every day, do you hear me, darling?". Jag drunknade i kramar och kindpussar och bet mig i kinden för att inte börja gråta. Beställde en Venti Pumpkin Spice Latte och sprang ut på Mortimer Street. Gick, gick. I fem minuter. Tills jag såg skylten. Nando's skylten. 

Jag stod länge och tittade på den, typ som om den skulle försvinna. Och så började jag gå. Och utanför satt Serge med sin iPad som alltid. I grillen stod Gringo och förberedde dagens lunchpass och Justyna serverade mat, och jag var 600 procent hemma. En vanlig dag. Börja klockan tolv, ned för trappan, bråka med alla om vem som ska byta om först. Banka på toadörren för att få komma in, mötas av en lång harang spanska svordomar. Knacka på i kontoret och säga hej.

Men jag jobbar inte där längre. Det är okej. Jag fick så många kramar, och så många kindpussar och så mycket kärlek och min handikappade familj finns kvar där jag vill ha den och den älskar mig som jag älskar dem och hej vad jag är sentimental idag.

Så det är bra. Det är bra. Jag är så jävla lycklig just nu. Sprang tillbaka till Starbucks för att ladda mobilen. Om en halvtimme ska jag tillbaka till restaurangen och äta lunch.

Min stad lever kvar och glädjen lever kvar och livet är så bra att jag kommer börja grina cirka snart. Ikväll ska jag till Amanda för matlagning och för att prata en himla massa svenska som hennes rumskompisar absolut inte kommer förstå. Denna tisdagen är fantastisk.

Efter skräpvecka kom bra helg, upphörd sömnlöshet, ny säng och en snippet på One Directions nya singel. Spenderade fredag med en massa gamla, lördag kväll och söndag morgon med ett gäng nya och restrerande söndag med Josse och Södermalm. Hej livet, du är okej igen. Och så en snippet, ja. The snippet, typ. Som Josse informerade om via telefon och som jag lyssnade på och, ha ha, hej magont av ren längtan pga ny. fucking. musik. 

 

Har jag berättat om när jag gick i sjuan och inte kunde köpa Jonas Brothers musik på iTunes, och därför genomled dagarna med magont för att jag ville hem och lyssna på deras musik på youtube? Well, det hände. Tills snötäcket blev totalt och jag hittade ett paket från Amazon i brevlådan. Den skivan är helt sönderspelad, och finns nu inramad komplett med autograf från samtliga i bandet, men det är en annan historia. Jag är i alla fall astaggad på fredag då nya låten kommer (snälla läck, snälla läck, snälla läck, youtube är min bästa vän, då kan jag hålla ut tills jag kan köpa den på fredag) och det ska ta mig igenom den här veckan. Och sedan åker jag till London. Typ snart. Fuck, typ. Hur snabbt gick inte det?

 

Så den här veckan, som känns alldeles för lång trots att jag har en himla massa roligt framför mig, den ska jag ta mig igenom. Och sedan sätter jag mig på planet till min bästa stad med mitt bästa bands nya låt på repeat för att jag känner mig själv och sedan ska jag spendera all min jävla tid där och fota och umgås och äta så många Three Pound Meals från Sainsbury's att jag dör. Det är planen. Jag är nöjd med den planen. 

 

Tills jag hittar något roligare att fota kommer en hel radda dokumentation från Instagram.

 

Såatteeeeeh, idag har jag:

Jag har levt örondjupt i måsten idag. Städa, damsuga, byta lakan, apoteket, samhällskunskap, städa, städa stäääääädaaaaaaaa.

 

Så jag gick ut.

 

För alltså, såg ni idag eller? Solen sken, löven blev guldgula, det var alldeles lagom kallt ute och de där weheartit bilderna på perfekt höst som inte alls stämmer för att höst är regn, kyla, elände och gråskala ända in i själen? Hela Saltis var en weheartit bild. Färgglad, ljusstark och med en himla massa kontraster och så jävla vacker att jag flera gånger bara stannade upp och njöt. Det här, det är skälet till att jag älskar hösten. Det och den varma chokladen jag fick i mig efter promenaden. Iskyla, sol och julkortsnö i all ära, men när hösten är färgglad och det luktar gott utomhus, då är det fan oslagbart.

 

 

 

Om jag fick bestämma skulle det vara obligatoriskt för kommuner att ha fritidsgårdar, men den diskussionen kan vi ta en annan dag. Allt jag vet är att jag har gått på Byålan sen jag var tio och genom hela den tiden var jag accepterad och omtyckt för den jag var där.

 

Nuförtiden går jag liksom inte dit så ofta. Alls. Jag upplever ingen studiero när det är en miljard barn där, och har jag redan åkt hem för att plugga är jag för lat för att ta mig någon annanstans. Men Moa övertalade mig igår och så åkte vi dit, och sedan var jag kvar till stängning. Folk där känner mig. Folk där har sett mig både när jag mår som sämst och när jag mår som bäst och det är typ terapi att komma dit, trilla ned i en soffa och spendera sex timmar i kramar, högar och skratt med andra människor. 

 

Så igår var en bra dag, men jag somnade sent. Och idag är en fin dag och jag vaknade inte sent. Eller ja. Jag vaknade halv elva, men i förhållande till när jag gick och lade mig igår vaknade jag inte särskillt sent. Plockade lite hemma och lagade frukost medan jag och Josse pratade i telefon i en dryg timma och sen bestämde jag mig för att dra mig ut på en promenad. 

 

Det blev en såndär promenad när jag inte riktigt inser att jag har powerwalkat förrns jag kommer hem och det bränner i alla muskler. Och med temperatursväningar och hög luftfuktighet är astman arg och eländig och alltså, det var jättemysigt att gå runt i Saltis med solen och höstloven och lyssna på bra musik men en del av mig dog så fort jag satte mig ned.

 

Oh well, kaffe is king.

 

Ska dra nytta av ensamheten och öva på sångläxan och sen ska jag tackla samhällskunskapen. 

 

Det blåser så hårt att det sjunger fönstren, och det känns som huset lever. Och det är kallt, kallt, kallt här hos pappa. Hos pappa fast utan pappa, as in, både pappa och Annika är borta. Jag har gått runt och wailat och sjungit (se: speciellt i duschen) för att överrösta ovädret och döda tid. Besegrade min nemesis kycklingbröstetfilén by way of Ceasar sallad på samtliga grönsaker i kylskåpet och kollade på Love Actually. En bra kväll, alltså. Men lite kall. Väldigt kall. Ska dricka te tills ljusen på bordet brinner ut och plugga samhällskunskap tills huvudvärk infinner sig.

 

Och sen ska jag sova jäääävligt gott.

 

 

Jag har i convenient sammanband med påbörjat maratonplugg av samhällskunskap drabbats av sendrag så fort jag vrider på huvudet för att läsa i boken som befinner sig på bordet. Så med en dryg halvtimme kvar till sånglektionen började jag redigera en massa bilder i photoshop som har cirka noll värde för detta inlägg och till hundra procent har att göra med min totala ovilja att svara på instuderingsfrågor (sendraget lever än, though. Så lat är jag inte. Bara tillräckligt för att inte lyfta mitt as från stolen, osv). Således; bloggen, meet photoshoot outtakes and ridiculously laughing Jojo.

 

Vi hade vår första riktiga fotolektion idag. Jesper släppte oss och så gick vi runt i Sickla och fotade. Jag blev typ nöjd med tre av mina elva som skulle vara slutprodukten. Ändå tog jag över 184 bilder. Tänkte försöka fota lite i morgon innan skolan. Men här kommer två bilder som inte ska användas i uppgiften. Och ett gäng som Nora tog på mig.

 

Jag har bihåleinflammation.

 

Huvudet gör ont, kroppen vill inte, jag hostar konstant, orkar inte hålla upp ögonlocken för trycket i bihålorna och jag har bihåleinflammation. Det suger.

 

Men det är okej. För löven är en blanding av röd, gul och orange, det luktar höst så fort man sticker näsan utanför dörren och jag ska se One Direction live fyra gånger nästa år.

 

Så förra veckan sög, och den här veckan kommer suga, except for how it won't för jag har fyra fucking biljetter till mitt bästa band i de två bästa konsertländerna och jag tappar det. (Också för att jag fick ett starkt B på min helvetiska samhällsuppsats, det var trevligt det med.)

 

Men ja, biljetterna. Det började med biljetter i maj. Killarna släppte sin Stadionturné och Dublin stod på listan och jag och Josse skulle gå. Vi ba. Vi skulle det. Så försökte, och vi kom in på sidan och vi fick så bra biljetter, INDIGO, ståplats, främre sektionen och allt var fucking perfekt och mitt banklösenord fungerade inte och jag satt i tio minuter och såg hur minutrarna räknade ned utan att kunna göra ett piss. Jag kom in en gång till tillslut. Vi fick läktarbiljetter så högt upp och långtifrån att det kom en varning om att höjdrädda människor inte bör ta sådana här biljetter (fuck that shit, en biljett är en biljett och måste jag komma över min höjdskräck för den här konserten then so be it. Två flugor i en smäll). Jag var så ledsen. För att även om jag hade biljetter, vilket är bra mycket bättre än inga alls, gjorde det så himla ont att förlora de där biljetterna som liksom var våra. Så jag svor på att om det släpptes en ny Dublinkonsert skulle jag fixa biljetter till den också.

 

För ett tag sen släppte de infon om Europadelen av den turnén. Och Sverige och Friends Arena fanns med. Och ett extra datum till Dublin. 

 

Vi åkte och kampade vid Globen. Sov där på nätterna, gick i skolan på dagarna, och sedan fick vi tag på någon med American Express kort som kunde köpa åt oss under förköpsperioden tre dagar innan släppet, och vi köpte.

 

Vi fick ståplats, främre sektionen. Jag skrek och torrsnyftade in i telefonen mitt på Globenområdet. Josse snyftade tillbaka på andra sidan linjen.

 

I lördags var det dags för Dublin. 2.0. Jag ringde Claudia som komhem till pappa och hjälpte mig sitta vid en annan dator. Vi uppdaterade Ticketmaster Ireland i över två timmar. Jag skulle ha de där jävla biljetterna. Minuterna innan biljetterna skulle släppas ringde Josse och vrålade om att det hade släppts en extrakonsert i Sverige och "Jag kan inte fucking hitta den på ticnet, hjälp". 

 

Hon hittade. Hon frågade om jag vill gå på en till konsert med henne. Jag kom in och fick välja biljetter på ticketmaster Ireland. "JA", skrek jag in i luren. "BARA KÖP!". BUY ALL THE TICKETS, tänkte jag och valde biljetter till Dublin. Josse började snyfta om att vi hade biljetter till den andra konserten i mitt öra. Jag kom fram till betalningen på Irländska ticketmaster. Skrev in kortnumret, kortlösenordet. Höll andan. Väntade. Sidan laddade och. Och så hade jag biljetter. INDIGO, främre sektion. Ståplats. Samma typ som jag förlorade i maj.

 

Jag skakade på huvudet, kunde inte förstå. Skakade. Kunde inte förstå. 

 

Och alltså. Jag kan fortfarande inte förstå. Nästa år kommer bli så jävla bra. 

 

Så nu är den över. Nervositeten. Biljettångesten. Har bara bra saker framför mig. En resa till London, två månader till jullov och mina två bästa årstider.

 

Mina bihålor suger, men livet är allt bra.