(Gårdagens instagram bild pga är för trött för att ta bild, men för petig för att inte ha bild med i inlägget. Och ja, den är större än vad min design klarar av men HTML vill bara inte med mig just nu, så den får vara så.)

Då var det sista natten i en förhållandevis bred säng. Sista natten i Sverige. Lite sorgligt är det, ändå.

 

Men nu känns det att jag ska börja plugga snart. Jag längtar en hel del, planerar de kommande månaderna, min sommar, tänker på hur jag vill göra om mitt rum hos mamma (jag har haft det där rummet i fem sex år nu, det börjar bli dags för en förändring) och försöker komma på om jag ska välja en timmas sång eller en halvtimma sång och att ta upp fiolen igen?

 

Det är ungefär precis lika mycket att planera som innan jag åkte till London. Det där skulle ha blivit en astung och perspektivgivande kommentar men den kändes inte helt hundra när jag väl skrev den.

 

Aaaaaaanyway.

 

Jag har nog lite hemlängtan. Inte till London, utan hem som i bo här. Jobba halvtid/gå i skolan, spela Sims, fika, simma, dansa, sjunga, laga mat hemma här. Jag älskar mitt London, älskar vandrarhemmet och alla där, men det är rätt tröttsamt nu. Det är lite lättare, lite lugnare att bo här borta. Och så är jag som sagt så himla taggad på att börja plugga nu. Se om jag kan, se om jag kan bli bättre. Vill ta körkort och åka skidor och inte behöva planera in tre personer på en dag när jag försöker träffa kompisar för att jag inte ska någonstans. Det ska bli så himla skönt att komma tillbaka till allt det.

 

(Jag har lyssnat på Uno Svenningsons 'Tid att gå Vidare' genom hela det här inlägget och känner att det eventuellt kan ha påverkat mig)

 

Men det är ändå rätt långt kvar tills jag kommer hem igen. Och innan dess ska Hillevi och Pappa/Annika komma över, jag och Kattis ska till Dublin för att se One Direction (jag dör, jag dör, jag dör, vi pratar exakt tre veckor idag), Paramore ska släppa nytt album (ja, detta är en fruktansvärt viktig dag i min kalender) och jag ska jobba en massa.

 

I morgon väntar lite kompishäng, en tripp till M7, lunch med pappa osv, osv. Och så tänkte jag hinna med planet också. Tills dess får ni lite bilder från dagarna som varit (mest på sådant jag inte har nämnt).

 

 

[Det märks att jag inte var helt närvarande när jag skev det förra blogginlägget. "Det blev en massa skoj, foto och mys i alla fall. Och så tog jag med mig kameran för en gångs skull, så här kommer det en hel drös bilder för en gångs skull." Jag bjuder på den, tror jag.]

Jag stod mig på den där mackan i fem timmar och det är nothing short of a miracle, ska jag be att få tala om. Jag kan helt ärligt inte komma på en enda gång jag har stått mig på en måltid så länge.

 

Mirakel sker, kamrater.

 

I alla fall, blev det en dag i staden med Claudia. Vi blev blöta, kalla, fattigare och fetare men det blev en massa skoj, foto och mys i alla fall. Och så tog jag med mig kameran för en gångs skull, så här kommer det en hel drös bilder för en gångs skull.

 

Varje natt vid sådär klockan tre på morgonen kommer jag på något jättebra och kreativt. Varje natt. Precis som alla de där otaliga tumblr inläggen om idéer som kan rädda världen och nya perspektiv på kompisarna, relationerna, livet som folk typ per automatik blir slagna av mitt i natten när man egentligen bör sova som djupast.  Och oftast gör jag då något kreativt eller sjukt distraherande också. Typ ritar (kan tilläggas att jag inte riktigt kan rita), spottar ur mig tvåtusen ord till av en fanfic eller, hey, varför inte lära mig alla Eminems låtar utantill?

 

(Det är därför jag inte ska gå in på tumblr på nätterna, bör helst inte underlätta sådant för mig själv)

 

Precis samma sak händer när jag ska duscha eller bada, precis när jag har lagt mig i vattnet kommer jag på någonting jag borde göra, och så ligger jag där i en timma, tills jag bara inte klarar att läsa längre och går upp och – glömmer bort det där supersmarta jag skulle göra.

 

Timing och jag är skittajta. Typ.

 

Nu är klockan tre. Jag har haft en bra dag, drack en kopp kaffe när kamomillte hade passat sig bättre och jag vet att jag ska upp om sex timmar. Och min hjärna skrev ett mentalt blogginlägg medan jag låg i sängen och försökte stänga av allt, så here goes. Ibland blir jag bara tvärgalen om jag inte får ur mig skiten snabbt nog.

 

Men viktminskning dårå – eftersom det är det som på något gjorde dagen så himla bra. Precis efter att jag kommit hem från Sverige i december drabbades jag av antagligen den enda riktiga vikthetsen jag någonsin har haft och kommer att drabbas av.  Att åka hem var ungefär det bästa och sämsta beslutet jag någonsin tagit, för medan det var jätteskönt att komma hem och visa att jag mådde bra och älskade livet, visade det sig att jag utvecklade ett visst beroende att få just det bekräftat. Att jag njöt så mycket av att folk berättade för mig hur frisk jag såg ut, att jag blivit smalare, att det syntes på mig att jag hade valt rätt.

 

Jag är perfektionist och jag har alltid haft en sjuk prestationsångest, så jag kom hem till London och ba’ ”Hur ska jag toppa det här?”. Jag har alltid tävlat mot mig själv, is the thing. Jag har alltid varit min största fiende och alltid varit typ den enda som någonsin ställde krav på mig själv. Det var jag som valde IB för att det var det svåraste jag kunde hitta, jag som tränade rösten varje dag för att kunna bli världskänd, jag som strävade efter att bli J.K Rowlings Hermione Granger och jag som skulle kunna sjunga som Hayley Williams. Ingen satte någonsin de målen åt mig, utan jag valde dem själv och förväntade mig att jag skulle kunna flyga på tre minuter. Jag är skyldig till min egen depression, mina värsta stunder och innan jag fyllt trettio kommer jag säkert ha skulden för ett tiotal andra saker också. Det finns folk som blir nedtryckta av folk i sin omgivning och så finns det folk som blir nedtryckta av sig själva, och jag är en av dem. Och det är ett himla jobb att bli av med en sådan stor del av mig själv.

 

Jag har dock aldrig haft en riktig vithets, för jag har alltid varit livrädd för ätstörningar. Men det är inte så att jag aldrig har strävat efter något, velat ha platt mage och smala armar.

 

Varje sommar gick jag igenom en sådan period, och jag valde alltid kläder som skulle få mig att se smalare ut. Men jag hade aldrig en period då jag kände ett behov av att faktiskt gå ned – inte ens nu i somras då jag vägrade allt som hade med bad att göra och BMIt låg på övervikt. Då åt jag som mest, brydde mig som minst och fokuserade endast på saker som gjorde mig lycklig så jag kunde ignorera den där lilla delen av mig själv som fortfarande inte mådde bra och antagligen var långt ifrån redo att flytta utomlands.

 

Det började med mina revben. Jag låg ned på golvet och pratade med Geri och – insåg att jag kände mina revben. Jag har inte känt mina revben sedan nian, om jag minns rätt, och jävlar vad stolt jag blev helt plötsligt. För viktminskning är ju bra.  Om jag känner mina revben är jag på rätt väg, osv. Någon timma senare låg jag i sängen och var rädd. Sen när bryr jag mig om mina revben? Jag vände mig om och intalade mig själv att det var en engångsföreteelse, men jag fortsatte känna efter om de var där under veckorna som kom. Som om de skulle försvinna under kroppsfettet igen.

 

Kläder och utseende kom efteråt. ”Är mina byxor stora för att jag har töjt ut dem eller har jag gått ned mer?” ”Är den här tröjan större än när jag köpte den förra veckan?” ”Har mitt ansikte blivit tjockare?”. Frågor som jag inte kunde låta bli att ställa, som jag liksom inte ville ställa, men som hjärnan elakt nog tvingade på mig. ”Nej,” skrek en röst. ”Bry dig inte, för fan”. Men jag ställde frågorna i alla fall, och det är typ det läskigaste jag någonsin har varit med om. Insikten att jag kanske inte mådde så bra som jag trodde, och rädslan för vad de här tankarna kunde leda till.

 

Några dagar senare gick jag igenom en panikattack som höll i sig i en hel dag, och lämnade efter sig en halsbränna som satt kvar i tre dagar. För första gången insåg jag precis hur dåligt jag mådde när jag mådde som värst, för jag kunde registrera att det var så jag alltid mådde under den tiden, men kunde inte förstå inte hur jag tog mig ur skiten levande. Jag ville bara försvinna ur min egen kropp. Ta bort den där knuten i bröstet som inte löstes när jag andades lugnt eller tänkte om. Och jag räknade upp depressionstecken efter depressionstecken som om jag förväntade mig att någon skulle dyka upp från tomma intet och sätta en stämpel på mig.

 

Allt släppte igår. Jag kom till Sverige med den där attacken färskt i minne, och lätta halsbrännor lite när som. Tittade mig för ofta i spegeln och letade efter revbenen i sängen. Jag mådde bra men jag mådde också inte bra. Jag har haft de bästa dagarna på länge, men sjukt jobbiga nätter efteråt. Igår natt blev jag hungrig och en kort stund ville jag inte äta eftersom smygätning är den största boven. Och helt plötsligt blev jag bara så irriterad på mig själv. ”Väg dig då!” tänkte jag. ”Sluta undra, sluta jaga upp dig själv. Väg dig och få slut på de här dumheterna”. Så jag gjorde det. Jag gick upp och ställde mig på vågen. Femitioåtta kilogram. Två kilo mindre än i julas. Jag gick rätt till skafferiet och mumsade på sesamkex. Jag somnade snabbare än jag somnat på en månad.

 

Men det var inte viktminskningen som lugnade ned mig, inte faktumet att jag ligger under 60 kilo som gjorde mig glad. Det var typ som om jag själv sa till den där hemska lilla rösten i mitt huvud, slog den på käften, stack upp näsan i vädret och sade ”vad var det jag sa?”. Hela jag fylldes av en stor fet ”Jag är fanimej inte svag” känsla, och den var så skön att jag levde på den hela dagen idag. Käkade ett halvt paket Marabou Apelsinkrokant och drack cola utan en minste tanke på mina revben. Jag dängde iväg den där lilla djävulen med ett brännbollsträ helt själv och den kan lägga sin ned på marken och dö.

 

Det var en jobbig månad att gå igenom, och precis innan jag åkte till Sverige funderade jag på om jag inte skulle till doktorn och få någon att prata med, men det var nästan värt det för att inse att jag faktiskt är bra mycket starkare än jag själv trott. Att jag kan och att jag har huvudet med mig och vet att det där överflödiga fettet finns där på grund av kostförändring utan träning, och att det inte är något större fel på min mage ändå. Den skulle nog inte vara med i Americas Next Top Model, men jag kan fan vara snygg i bikini i alla fall. Det finns ingen finare än total lycka, och om den där magen är kvar när jag är i Grekland kommer den hänga med på beachen och bli brunare än resten av jag (händer alltid) och vara minst lika fucking snygg som en platt mage.

 

Så den är okej, min lilla mage. Men jag tackar livet för ännu en lektion, ännu en sten att hoppa över.

 

Och så tackar jag mig själv också. Och One Direction för hjälp på traven. Jag vet inte hur jag levde med den där klumpen i bröstet dag ut och dag in i två år, vet inte hur jag orkade le över huvud taget. Men det var starkt gjort. Man läser en himla mycket om hur starka folk som lever mitt i en depression är, och jag har aldrig riktigt insett hur mycket styrka som krävs. Men alla där ute med svårigheter att andas, panikattacker och smärta lever med det. Och de säger att de inte klarar det, säger att de ska ge upp, men de vaknar nästa morgon i alla fall.

 

Ni, vi, världen är fan superhjältar allihop.

(Spontan tanke - kan inte någon ta Alla Hjärtans Dag och sticka upp den i Saurons as?)

 

Det blev muffinsfabriken idag. Innan dess YBC och Stationshuset, men Muffinsfabriken var och är alltid viktigast på dagen (Se: Muffins i all dess olika former är alltid viktigast på dagen. Daily essentials and all that). Jag drog med mig en trio BCare och drack te, åt muffins och pratade/skrattade mig hes (dagens citat "Idag är en sådan där dag då jag kommer skratta åt allting, jag känner det." "Du skrattar alltid åt allting, Jojo"). 

 

Skulle kunna skriva en roman om deras telista och hur oändligt mycket bättre den är än alla kaffekedjorna tillsammans i London, men jag avstår. Teet var gott i alla fall. Jag saknar svenska fik.

 

 

(Edit: för alla er som gillar konceptet All Hjärtans Dag, kan ni sticka dit och köpa en Alla Hjärtans Muffins)

Igår var en sådan där dag då jag insåg hur perfekt mitt liv är för att jag bor på ett vandrarhem. Jag kommer hem, äter - och alla är i receptionen och umgås. Och det är mysigt. Och folk skrattar, och man blir så himla glad. En enda stor, fet, handikappad familj, liksom. Sedan gick jag in i rummet, och pratade och skrattade med Geri och Verena, och somnade direkt när jag kom i säng. Och ja, livet var bra igår.

 

Idag är en sådan dag när vi har en grupp dumma tjejer i rummet, som inte håller käften. De har varit här inne i fyra timmar, och vi har redan dragit in receptionen. Vid fyra på morgonen kom de in och tände alla lampor, väsnades med lådorna och pratade högt - trots att de viste att Verena låg och sov. 

 

Ibland undrar jag hur folk klarar sig utan empati, sympati eller respekt.

 

Hur har dessa tjejer undgått blåtiror? Har aldrig träffat så dryga människor, ärligt talat. Och hur idiotisk är man om man vet att någon sover, och tror att man ska kunna undan med att vara högljudd? Och sådana här finns fan överallt. Folk som på riktigt slänger dörrar i ansiktet på andra människor, folk som klagar utan skäl, folk som bara tar, tar, tar utan en tanke på att ge.

 

Hur finns dem? Finns det på riktigt så många föräldrar där ute som inte kan lära sina ungar hur man beter sig? Hur svårt kan det vara egentligen?

 

Och på all den där ohyfsen och attiityden klagar dem också. Tydligen hade de här tjejerna snackat om att rummet inte var rent - rummet städas varje dag, thanks very much. Städa själv om det inte duger - och att någon hade käkat från en soptunna.

 

Jaha? Vad vill de att man ska göra med den informationen? Kolla igenom övervakningskamerorna och slänga ut den människan? Ge dem rabatt för att priserna inte stämmer med deras version av en standard (det här är ett centralt och billigt vandrarhem i London, inte ett hotell, raring) Grattis, hörrni, douchebag of the year award till er alla.

 

Trött blir man, i alla fall. Så. Himla. Trött.

 

Att byta land kommer säkert alltid vara svårt. Det är svårt att veta vart man ska hitta information eller ens vilken information man ska leta efter. Och all information som finns hos försäkringskassan och skatteverket är fel. Bara som en liten pointer.

 

Innan du flyttar: 

- Spara pengar. Jag kom till London med cirka 6000 SEK på kontot. Och det räckte i typ två veckor. Så minimum 6000 bör du ha med dig innan du flyttar.

- Månaderna innan du reser, bör du informera försäkrningskassan angående din flytt. De kommer skicka ett formulär som du ska fylla i och skicka in. Info om när du åker, mobilnummer, varför du ska flyttta, osv. Sedan bör du självklart boka flyg, och ett ställe att bo på. 

 

- Flyg inte med Ryanair. När man flyttar har man med sig rejält med packning, och Ryanair kommer garanterat vara ditt sämsta alternativ. Boka tidigt så kan ni få billiga flyg med British Airrways. De flyger till Heathrow - vilket är det absolut billigaste alternativet då du kan ta tuben (tunnelbanan) direkt därifrån. Så British Airways, absolut. Du kan dessutom klara dig med en hyfsat stor kabinväska. När jag åkte hade jag ett bagage incheckat, en kabinväska och handbagage. Kolla hur stort bagage du får ha på deras hemsida innan du packar, bara.

 

- Boka ett vandrarhem, och boka en vecka till att börja med. Det är dyrt att bo i London, varesig vi pratar hotell, vandrarhem eller permanent boende. Det är dyrt och transport är dyrt så dina första dagar bör spenderas i centrala London. Jag tänker inte skriva ut mitt vandrarhem här på bloggen, men jag rekommenderar det absolut till alla som vill flytta hit, så det är bara att kontakta mig om ni vill veta. 

 

-  Kolla att ditt bankkort funkar utomlands. Föräldrar är himla bra, och de slutar inte vara föräldrar för att du flyttar ut. Se till att du har med dig ditt svenska kort så att de lätt kan skicka pengar om det behövs. Kolla även hur du kan få tillbaka/få ett nytt kort skickat till dig om du skulle tappa det utomlands.

- (Om du ska söka jobb) skriv ut CVn. Det kommer alltid kosta dig att skriva ut CVn i London (även om du bor i en lägenhet, det är ju du som köper papper till din printer, eller hur? Så skriv ut en rejäl bunt hemma hos dina föräldrar innan du åker iväg.

 

Efter flytt:

- När du kommit till London är det viktigaste du behöver ett "Proof of Address". Proof of Address är någonting som skickats till din adress (telefonräkningar, bankpapper), eller i extrema fall, ett intyg på att du bor där du bor. Det snabbaste alternativet är att registrera dig hos en doktor. Hur hittar du en doktor? Ett tips är att gå till närmsta sjukhus och be om en lista över "G.P's" i ditt område. Om inte annat vet jag att det finns en precis vid St Mary's Hospital i Paddington (London). Alla G.Ps har en skylt där det står NHS på, så när du ser en sådan kan du läsa under precis vad de är (kan vara endast tandläkare, till exempel). Säg att du vill registrera dig hos den doktorn, och ta med dig ID, så kommer du få en hel del papper att fylla i. När du är klar, kan du be dem att skriva ett "Proof of Adress Letter". Detta innebär att de intygar att du bor på din adress. 

 

- Fixa boende (om du ska jobba där. Om du går i skolan brukar skolan fixa boende åt dig). Det var här jag fuckade upp. Jag borde ha fixat boende först. För när man börjat jobba finns det väldigt lite tid att gå på visningar. Så under dina första dagar bör du slänga in så många CVn som möjligt, och samtidigt leta boende. Hur letar man boende då? Det bästa sidorna är Gumtree och Spareroom. Jag föredrar Spareroom, då det är lättare att söka och det finns rejäl statistik och info på varje ställe du letar efter. Till exempel, säkerheten i det området, eller hur centralt det är, osv. Jättepraktisk hemsida. På Spareoom kan man också fixa en profil och spara sökningar som intresserar en. Varje gång det dyker upp ett nytt ställe som stämmer in med din sökning får du ett mail. Det är ett supersnabbt sätt att hitta boende på, och oftast dyker det upp rum som du kanske inte skulla ha hitta. Och hörrni? Glöm drömmen om vacker studio flat. Tänk er ett rum i ett hus, eller lägenhet, och antagligen inte i centrala London. Om du letar själv lär du få bo i ett rum. Men å andra sidan finns det många hus med fina kök så det är nog inte helt fel ändå.

 

- Fixa jobb. Jobb kan vara rejält svåra att hitta, men det är bara att ligga i. Ställen jag rekommenderar att jobba på är alla stora kaffekedjor (Starbucks, Caffé Nero, Costa Coffee) och Nando's. Framförallt Nando's. Det har blivit framröstat som en av Storbrittaniens bästa företag att jobba för så jag kan absolut rekommendera det. Man får inga extrema pengar (Då skulle jag rekommendera fina restauranger, med dricks och jättestela människor att prata med, vad jag har hört). Om det är kaffekedjorna, så skriv ut deras application forms från internet och lämna in dem tillsammans med ditt CV. Det tyder på att du verkligen vill ha jobbet plus att de slipper berätta för dig vad du ska göra för att söka. Annars är det bara att söka, söka, söka tills du hittar ett jobb.

 

 

Någon (något, min säng, jag?) har gjort sönder min axel. Jag vaknade i morse och kunde bara inte röra vänster axel utan smärre smärta. Note to self: spendera nästa lön på massage. 

 

Trots denna tragiska vändning (mest onödiga, kanske?), fortsatte dagen utan mig så vid ett insåg jag faktum och gick upp i alla fall. Inte för att jag kom särskillt långt eller så - tog en kall (självklart, enda gången jag absolut inte borde ta en kall dusch finns det inget varmvatten), välbehövd dusch och hamnade på golvet bredvid Geri med Burger King i handen (någonstans mellan sängen och duschen bestämde jag att Burger King var en bättre frukost än flingor och macka), och Lord of the Rings framför mig. Både bok och film, här gör vi inget halvdant. Faktumet att jag förälskat mig i Burger Kings Extra Long Chili Cheese är en sorglig historia, men jag är som bekant fattig och kan inte betala 6 pund för mat varje dag, så jag kommer nog undgå fetma, trots allt.

 

(Tur det, för den där skojar man inte bort).

 

Men det har varit en produktiv dag (se: mina senaste lediga dagar spenderades med att äta skitmat och sova till två). Jag stack till Notting Hill fixa med polisrapporten angående min stulna jacka, köpte en bra mapp att samla mina viktiga papper i och sorterade alla mina viktiga papper. Jag måste ha slängt trettio A4 papper från min bank. Om det blir pappersbrist i världen kommer min bank gå i tu (...sen bitar) för de tror inte på teknologi. Alls (Nej, vi använder oss inte av email till skillnad från andra brittiska banker, vi vill inte skicka info om ditt kontokort per email, trots att infon inte har någon knytning till ditt specifika kontokort, nej det här känns säkrast, etc etc). Om ni flyttar till England kan jag berätta allt om vilka banker ni bör och inte bör ta, jag har tillräckligt med argument att fylla en bok nu. Och om deras skattesystem. Hela Storbrittanien är en enda alldeles för välorganiserad låda - för många små enskilda mappar för att det ska underlätta.

 

Men nog om det, jag måste äta snart. (Note to self #2: Du har kyckling i kylen, köp en sallad, du har kyckling i kylen, köp inte Subway osv, osv.) Hoppas ni inte blir allt för insnöade där borta i norden.

 

 

 

 

 

London, alltså. April-väder året om. Jag svär på att det var helt molnfritt och soligt för fem minuter sen. Men nu är det... grått. Och jag som var sugen på att gå ut och fota för en gångs skull.

 

Oh well, 

 

Jag hade mitt sista utvecklingssamtal idag. Två månader sent, I might add, men ett utvecklingssamtal oavsett. Och min spontana tanke är hur fruktansvärt tråkigt det är att jag aldrig haft det på mina tidigare arbetsplatser. För det gör så himla mycket. Jag kan tänka tillbaka och undra om det egentligen skulle ha spelat någon roll, och besvara frågan med ett stort, fett ja. Bara att flytta utomlands, byta land, byta sett, vara mamma, pappa, barn på en och samma gång säger en hel om dig själv. Det är klart att man lär sig massor av att ta hand om sig själv (se: jag kommer för evigt vara lat när det kommer till tvätt, men jag är tydligen en jävel på att städa *kors i taket*), att man kommer på saker, ser saker som man aldrig skulle ha sett om mamma gjorde dem. Men ingen kommer ge dig feedback, ingen kommer bekräfta eller förneka det du tycker om dig själv (jag har lärt mig att min självbild suger) och ingen kommer komma fram till dig och säga "bra jobb, idag". 

 

Men det gör man på min arbetsplats. Efter varje pass. "Bra jobbat idag, vännen". "Tack för idag, sjukt bra presterat", eller "du, jag märkte att du behöver ändra din attityd, kan vi ta det när du har ätit?). Och sedan har man faktiskt tre obligatoriska utvecklingssamtal under de tre månaderna man jobbar på Nando's. Och jag har märkt att, trots feedbacken jag kan få i slutet av dagen, behöver man de där utvecklingssamtalen också. 

 

Jag ställer höga krav på mig själv - det har jag alltid gjort. Och jag kommer nog alltid göra det. Det känns som om jag föddes med prestationsångest, och även om jag har tonat ned den, finns den fortfarande där. Jag behöver den där bekräftelsen på att jag fakiskt är bra för jag ställer så höga krav på mig själv att det är lätt att jag trycker ned mig själv utan att inse det. 

 

Så när Tales satte sig med mig och förklarade att när jag sticker om tre månader förlorar han en av sina bästa resources, blev jag helt paff. Jag vet att jag gör ett bra jobb, precis som att jag vet att jag kan sjunga, kan prata engelska osv. Men jag har aldrig koll på hur bra, har aldrig koll på vad som egentligen krävs och tror alltid att alla är minst lika bra som mig. Och jag är alltid säker på att jag säkert är sämre än vad jag tror, att det finns en chans att jag är dålig också. Jag är sjukt självsäker och totalt osäker från dag till dag, för är en dag dålig är jag dålig, och är en dag bra är jag bra (positivt: jag ser i alla fall skillnad på dagarna, inget konstant mörker längre). Men jag behövde den där bekräftelsen. Behövde få sitta där och höra av min högsta chef, den människan på jobbet som jag tycker om mest, säga att jag är viktig för min restaurang. Och det behöver alla, tror jag. Jag vägrar att tro att det finns människor som inte har bekräftelse behov. 

 

Men nog om det. 

 

Jag lämnar London om tre månader. Igår var det exakt tre månader. Och jag bara... vill inte. Jag vill London precis lika mycket som jag vill Stockholm, vill Nando's precis lika mycket som jag vill Rytmus eller YBC, vill bo ensam precis lika mycket som jag vill bo hos mamma och pappa. Vill vara barn precis lika mycket som jag vill vara vuxen. Det är ett himla svårt liv jag lever (och det är mycket lättare att tycka om band och literatur och tumblr klockan fem på morgonen när någon annan betalar räkningarna). Så jag har planerat allt, skickat mail till Rytmus, planerat att söka jobb när jag sticker tillbaka nästa vecka (!!!!!), och jag är liksom klar nu. Jag vet vad jag ska göra, vet vad jag måste göra, men jag är livrädd för jag vet egentligen inte vad jag vill göra. Det enda skälet till att jag åker tillbaka till Sverige nu, är för att plugga gratis. För att avsluta mina gymnasiestudier utan extra kostnader så jag kan ut och resa igen. Jag kan absolut plugga i London. Kan absolut välja mina A-Levels och få universitetsbehörighet, inga problem. Men det skulle kosta, och mina universitetsstudier kommer kosta mer än tillräckligt. Och så saknar jag Sverige ibland. Sverige är tryggt, Sverige är hemma och jag tror inte att jag kommer bo utanför Sverige när jag är klar med min utbildning. Men jag vill inte lämna London än. Det var så enkelt att vilja London, och det är lite jobbigt att det inte är lika enkelt att vilja Sverige nu när London nästan är borta.

 

Så, så är det här i min lilla håla. Inte mycket att göra åt saken.

 

Som sagt, home is where the heart is. Och jag har fan ingen aning om var mitt hjärta befinner sig just nu.