Om livet just nu: har tre estetiska uppgifter att göra och ingen som helst inspiration för dessa. Deadline om en vecka. Jag har insett den; estetiska programmets ofrånkomliga problematik. Skulle ej banga på ett matteprov just nu.

Som idag. På Gemun. Okej. Jag behöver inte råplugga, inte den här gången heller. Jag måste bara hålla koll. Och hålla koll kan jag stå ut med; det känns överkomligt. Helt plötsligt blev tillvaron lite lättare och dagens dos av kaffenörderi blev oändligt mycket skojigare.

Jag sätter ju då, typ, extremt mycket värde vid kunskap. Det kan vara onödig kunskap men jag är typ råkåt på kunskap och det bakomliggande och detta fantastiska nörderi. Jag är en skamlös nörd och jag älskar andra nördar minst lika skamlöst. Det är SÅ FINT när kunskap får en annan människa att lysa upp. Det är fint att vara personen som lär ut. Kunskap och alltomkring det är fint.

Så detta att jag nu har genomgått en grundläggande baristautbildning är ju ba helt jävla brutalvackert. Att jag spann min mjölk rätt med minimal vägledning, att jag knappt behövde göra någonting för att min latte skulle få ett perfekt symmetriskt hjärta. Denna nördkunskap om kaffe som jag kan skita ur mig och få andra att sucka, fan vad värt det det var att äta middag klockan tio på kvällen!

Fan vad lycklig jag är att jag får nörda i mitt jobb; en helt okej väg att gå om musiken skiter sig fullständigt.

Livet alltså. Jag är stört nöjd med det livet jag lever just nu.

Vill påpeka att jag skrev det förra inlägget på en circadin och var jätteluddig. Tack till de, typ, 10 individerna som påpekat detta om min födelsedag. Much humor such original. Wow. Amaze.

 

I övrigt kan jag inte ändra på detta som jag vetat om ca sedan jag korrade inlägget i morse för att blogg Esse verkar ha lite tekniska problem.

 

MEN JA, JAG FYLLER ÅR PÅ SÖNDAG NI HAR STENKOLL BRAVO ALLA FÅR TÅRTA!!!!!!!!!!!!111!!!!!

Detta konstanta problem att kontinuerligt få ned saker, förmedla grejer i skrift. Jag har lite mer att göra i skolan än vad jag själv liksom ens tänker på vilket gör att jag kanske inte riktigt tar tummen ur och gör dem.

 

Resultatet blir en lidande blogg tror jag. Det är säkert en undermedveten vilomekanism. I vilket fall som helst är det dags att skriva ut veckoplanering i morgon (haha) så jag får gjort det som göras bör och kanske får lite ro från det där undermedvetna som verkar ha lite bättre koll på läget än den del av hjärnan som har tagit sommarlov i förtid.

 

Men jag tar mig igenom den här svackan också. Tänker på mitt band och det faktum att det är mindre än tre veckor kvar tills det är dags för konserterna på Croke Park. Jag kan förresten räkna ihop så många par ögonbryn som lyfts när jag yttrat mig om antalet konserter jag ska gå på.

 

Men alltså. Nu, när det är dags att ligga i sista perioden, då är de där konserterna, förväntningarna och detta nästan konstanta tillstånd av nervöslyckligoövervinnerlig bränsle, gasmask och omfamning.

 

Det är endast tre veckor till ofantlig lycka det är helt jävla sjukt. 

 

Helt jävla sjukt är även att jag ba sådär fyller tjugo på fredag. What. Detta är något jag har koll på, liksom, men det känns någonstans så himla... avlägset? Jag vet inte om det är jag som utgår från en tio-årings perspektiv men det känns lite stort. Som att jag borde vara vuxen nu och bo i någon etta någonstans med hund och sambo och, typ, vara sådär som en vuxen människa är i ett barns ögon. Och alltså. Jag lagade mat till mig själv idag men det är ungefär så många poäng jag får. Jag vet inte hur många vuxenpoäng man samlar ihop genom att släppa alla måsten på listan i huvudet för att läsa en bok man läst sjutton gånger och spela så fingrarna värker på en gitarr.

 

(SOM MAN SOM AV EN HÄNDELSE FICK TIDIGARE DEN DAGEN HERREFUCKINGGUD JAG BEHÖVER INGEN SAMBO JAG HAR ETT INSTRUMENT SOM GÖR PRECIS SOM JAG VILL NÄR JAG SPELAR PÅ DET)

 

Jag vet inte. Det känns lite skevt. Men mitt rum bibehöll sitt städade utseende idag med så jag bestämmer att jag vinner.

 

Jag är myndig. Jag får göra sådant. Bestämma, alltså.

 

 

 

 

För första gången på väldigt, väldigt länge är jag med största sannorlikhet klar med en inlämning två dagar innan deadline.

 

Jag känner mig som en jävla kung.

 

Dels för att jag slitit med den här examinationen i tre dagar, dels för att betygskriterierna för den här uppgiften är väldigt diffusa och oklara, men jag har kört rakt över all form av ångest och gjort klart den. Utan några större problem utöver förvirringen. Jag tänkte försöka hitta en samhällslärare och dubbelkolla uppgiften så att jag inte spenderat de senaste sex timmarna på en uppgift som är felskriven. Men trots denna fight med ekonomi som jag har så fruktansvärt svårt att få in i hjärnan, är den här uppgiften alltså klar och det känns i överlag ganska fantastiskt.

 

Här får ni tvp bilder Charlie tog när han lekte med min kamera idag.

 

Jag har fått jobb. Jag tror inte att det är en kotte på facebook som har missat detta fakum, men jag ville liksom inte skriva om det förrns jag skrivit kontrakt och fått det officiellt på papper; att jag efter åtta månaders letande äntligen har fått ett jobb. På Espresso House, dessutom. Livet känns faktiskt ganska bra.

 

Det var lite den delen av cafélivet jag saknade - att göra kaffe. Att baka det vi säljer är inte riktigt min grej, har det visat sig. Det blir så mycket press som jag liksom inte klarar av, men det har varit en period nu då jag riktigt saknat att komma hem och lukta kaffe. Ljudet av en grinder eller känslan när man får till bra kaffe. Det är så mysigt men customer service kräver både bra kunder och bra kollegor för att vara värt de få människor som oavsätt arbetsplats målar dagarna i gråskala och ekvationen gick inte riktigt ihop där jag jobbade förut. 

 

Saker och ting går dock ganska fantastiskt ihop nu; jag, typ, älskar mitt jobb.

 

Och apropå ganska fantastiskt och saker man älskar har jag nu för första gången i mitt liv skrivit en låt med hjälp av ackord. På en gitarr. Det trodde jag inte när jag plockade upp gitarren för en månad sedan för att bannemig lära mig att spela den förbannade saken. Det. typ går. Det låter inte fantastiskt med provisoriskt capo. Alls. Det låter faktiskt så fult att jag ska ta mig till en musikaffär och skriva klart låten där i morgon, för jag står inte ut med att försöka skriva musik på en gitarr som låter som en krasslig banjo när den är stämd. När skolan börjar kan jag åtminstone få tag på en i repan under dagarna. 

 

Det är dags att ta en circadin (en annan grej; jag har sedan en tid tillbaka börjat ta insomningspiller för min sömnstörning) och försöka somna.  Jag öppnar jobbet i morgon och vill väldigt gärna vara vid medvetande när det sker.

 

Alltså. Den här känslan dagen innan ett biljettsläpp. Ren panik. Total panik. Jag vågar inte tänka på hur det kommer gå, önskar å ena sidan att jag inte brydde mig så mycket, vill å andra sidan inte bry mig om något sådant här mindre, för känslan är så jävla fin.

 

Den där när man liksom vinner. Får biljetten. Det är 2007 när mamma ringde och berättade att hon hade köpt biljetter till Avril Lavigne med Jonas Brothers som förband, det är två år senare när jag och PT sprang mellan lektion och skolfoto och fixade biljetter till Paramore på Fryshuset Arenan. Det är Februari 2012 när jag, helt chockad och omtumlad, smsade Kattis på semester i Kenya och ba vi fick biljetter, vi ska se One Direction. Det är presalen i ett hissrum på Globenområdet där tretton tjejer köper på samma kort och hoppas att vi slipper fortsätta kampa inför det riktiga biljettsläppet två dagar senare. Det är den dagen för några månader sedan när jag ringde Claudia i panik och KAN DU KOMMA HIT JAG MÅSTE HA DE HÄR BILJETTERNA TILL ONE DIRECTION I DUBLIN JAG BEHÖVER EN EXTRA DATOR. Det är för några veckor sedan i klassrummet när jag skakandes inser att jag motherfucking fick ståplats till Ed Sheeran i the O2 Dublin.

 

Det är jag gråtandes av lycka påväg till dansen och jag och PT kramandes i Samskolans bibliotek som två krigskämpar, det är jag som irrar runt och bara inte förstår att jag har biljetter till mitt bästa band för första gången. Det är jag som torrsnyftar och inser att jag har dem, jag har typ de bästa biljetterna till One Direction i Friends Arena. Det är jag som skakar för att jag fick biljetter som jag trodde var omöjiga att få. Det är jag som har biljetten.

 

Det är så jävla värt det. Alla konserter som varit och alla konserter jag har framför mig. Denna kärlek, lycka, detta adrenalin som bär mig så långt. Minnen, minnen, tårar, tårar, Att inte förstå att Jonas Brothers står framför mig och existerar, Ed Sheeran som ler rakt in i kameran, Niall Horan som vinkar, Harry Styles som langar en slängkyss, det är speciella händelser från speciella stunder och upplevelser i mitt liv som får tårar att rinna och mungiporna att dra sig uppåt.

 

 

Allt det gör alla andra faktorer, allt det negativa värt det. För det betyder så mycket. Men det tynger ned och spökar och regerar kvällar som den här. Jag vågar inte tänka, hoppas eller ta för givet. Jag kan inte säga om jag får eller inte får biljetter. Jag vågar inte.

 

Men jag ba vill. Av hela mitt hjärta.

 

Jag vill med kropp och själ se Ed Sheerans första riktiga konsert i Sverige för jag har väntat i drygt tre år. 

 

 

 

Meningen med livet är tre på morgonen, med ångest och spänning i bröstet inför allt det som fäller mig när jag är ensam. Då jag lyssnar på mitt band tills allt blir bra, ställer mig på knäna i sängen och minns London O2 och 20 000 pers och hur jag torrsnyftade in i Sverigeflaggan. 

Meningen med livet ÄR den konserten som var, alla konserter som varit och alla konserter som ligger framför mig. Meningen med livet är jag, en akt jag tycker om så förbaskat mycket, och känslan av att rösten brister. Meningen med livet är livemusik.

Meningen med livet är att ringa upp Josse och prata i en timme. Att ringa och höra henne reagera till precis samma saker som jag. Timmar framför tumblr i telefon med varandras skratt i öronen.

Meningen med livet är att spontanträffa Claudia och hur det leder till spontanövernattning.

Meningen med livet är att övertala Amanda att Skypa i tio minuter och istället Skypa i åttiosex. 

Meningen med livet är kvällar som med Kattis och Anna framför det vi älskar att göra.

Meningen med livet är en kram i korridoren när man är som sjukast och ingen egentligen vill. 

Lyckan. Meningen med livet är lyckan. Små flyktiga stunder med flaggan i topp även om livet är botten. Det jag sträcker mig efter när jag måste påminna mig själv om vad jag kämpar för.  

Jag vet att ett plus två blir tre och att dopaminet räddade mitt liv. Jag vet att allt var mörkt för att jag aldrig kom ihåg lyckan. Jag vet att det därför är viktigt att jag dokumenterar. I preventivt syfte. Jag vet att jag själv skapar min egen lycka, och att detta är skälet till de sex konserterna jag har inbokade det här året. Jag vet att tårarna jag fäller antingen är en produkt av lyckan eller en konsekvens av att förlora den; därmed är alla fällda tårar en påminnelse, ett löfte om att lyckan finns.

Och jag vet att lyckan är meningen med livet.

 

 

Alltså. Jag har gjort bananpannkakor i typ över ett år, börjat med stora bananbitar och ett ägg - klart. Hittat stavmixern och erkänt att man kan väl ha i lite mjöl då, blandat i kvarg och kanel och alltså, jag är i regel ganska nöjd med mina bananpannkakor.

 

Men trots min oändliga kärlek till jordnötssmör, min fascination över hur mycket det mättar, lyckan över att det naturliga, sockerfria är nyttigt, samt den religiösa upplevelse jag går igenom vid förtäring slog det mig liksom aldrig att jag kunde använda det i bananpannkakor. 

 

Jag hittade ett recept på Tumblr som egentligen gällde något helt annat, kom till Top With Cinnamon (HON HAR EN SVINLÅNG FRUKOSTBAKVERKSLISTA JAG HAR HITTAT MIN NYA KÄRLEK) och hittade det här receptet.

 

Som tidigare nämnt - holy shit. 

 

Jag använder brunchägg, dvs XL ägg, så jag provade med en mosad ekologisk banan (Det kan alltså gå två ekologiska på varje icke ekologisk banan, genmanupilation är himla skevt), ett brunchägg och blandade ihop med en gaffel. Jag säger en rågad matsked jordnötssmör men det var säkert en och en halv. Det jordnötsmöret jag använder är väldigt kletigt. Sedan hade jag i typ en tesked bakpulver. Rörde om. Mixade ihop allt till en slätsmet med the love of my life; stavmixern. Stekte i smör på sexan i början, sänkte sedan till femman. Det är som att steka amerikanska pannkakor; när pannkakorna rest på sig och börjat bubbla lite är det dags att vända. 

 

Vi hade kvar en massa bär från igår så jag hällde över hela skålen - okej, nej det gjorde jag inte. Jag lade upp vackert och fotovänligt, tog typ 1 GB bilder och tömde sedan skålen upp och ned för att jag är bevågad i området "att vara estet" - och käkade så. Jag blev... typ mätt.

 

Nästa gång ska jag nog pröva med ett ägg till, samt med kvarg. Eller köra i en halv banan till och skiva över restrerande banan tillsammans med extra kvarg. Det finns absolut ingenting som säger att jag inte kan blanda i jordnötsmör i förutmämnda kvarg (förutom folk som ska berätta för mig att jag ska räkna kalorier, men been there done that got the t-shirt to prove it och det var typ som att turista i Stockholm under dåligt väder). Jag ser en fantastisk framtid för mig och det här receptet. 

 

Nu är det vår på bloggen också. Jag var lite trött på alla dessa bilder från jullovet i både headern och menyn så jag kammade mitt iPhoto och hittade första bilden, som Claudia tog från vår första resa till London (i april 2012, alltså vår), sedan en bild jag tog idag, och en bild från någonstans i gamla stan när jag kom hem och hälsade på förra året. Jag har insett att jag måste fota mer under våren iår; jag har nästan inga vårbilder alls.

 

Men idag; Vi hade moster med familj över på brunch och jag har fortfarande ett smärre matkoma som ligger och trycker. Fick i mig lite bacon, lite äggröra, en kopp kaffe, ett glas juice och säkert tio plättstora amerikanska pannkakor. För fem timmar sen.

 

Jag ångrar typ det beslutet. Det var så himla gott, och så och jag har lite mellis till i morgon, men alltså smärtan right now. Det är nästan inte värt det.

 

 

Min sömnstörning jobbar för fullt numera, vilket inte är sådär svinbra när jag verkar helt oförmögen att somna före tre och ska upp halv åtta. Idag var en sådan där dag när jag vaknade med feber och störd huvudvärk så jag somnade om. Har jobbat lite hemifrån och det har väl typ gått okej. Allt går liksom i regel bättre när man har tillräckligt med sömn i bagaget.

 

Och sedan var jag hos doktorn. För att det kliar över hela mig och en vän har haft skabb så better safe than sorry, för att mina tarmar suger på att göra sitt jobb och för att jag har mystiska blåmärken på hela kroppen, in which case definitivt better safe than sorry.

 

Jag har inte skabb, så alla ni som den senaste minuten kliat er på diverse delar av kroppen kan slappna av nu. Jag fick bassning av min doktor för att jag fuskar med min känslighet av laktos. Det är fortfarande oklart vad det är; det verkar nämligen inte vara spjälkningen det är fel på eftersom Lactras inte fungerar, men det verkar inte som om det är mjölkprotein jag är allergisk mot heller. Hur det än ligger till har jag inhandlat nyttigt mjölkfritt bröd och gluten/mjölkfri leverpastej och nu har jag hamnat mitt i en sådan där "JAG ÄR SVINTAGGAD PÅ FRUKOST" - period igen. Men liksom. Den dåliga nyheten är att vi måste byta ut en massa produkter i kylskåpet men den goda är att hållbarheten kommer vara längre. 

 

Och så blåmärkena. Vi kollade mina provresultat från februari och de var superbra, så jag har ingenting att oroa mig för (jag kan ha googlat på mina symtom och läst "leukemi" och haft en livskris). Förutom att jag ser ut som en mänsklig dalmatin på benen men eh ja. Jag hoppas på att det hänger ihop med allt kliande som bör försvinna snart.

 

Det är typ helt fantastiskt att ett besök hos doktorn ba rättade till min vardag som helt hade halkat på sniskan. Yay för sjukvården, alltså.

Detta att jag idag satte på telefonen efter att den laddat ur och fem iMessages från veckan ploppade in. Samtidigt. Från folk som har smsat mig och sedan ställt följdfrågor om sina skickade sms varpå jag stått helt blank i fejset och i allmänhete bara inte hängt med.

 

Teknologi, alltså.

 

Eller detta att jag i flera timmar brottats med HTML för att kunna dela specifika inlägg som inte delats av Blogg Esse appen och går in på min blogg i mobilen för att upptäcka att hosten som gjort mina dela-knappar även har optimerat för telefonvy.

 

TEKNOLOGI ALLTSÅ!!!!!!

 

Det pratas väldigt mycket om huruvida kändisar ska vara förebilder för speciellt unga individer. Det är otaligt snack om för lite kläder, för mycket antydan till sexuellt umgänge, alkohol, allmänt festande och föräldrar hävdar till höger och vänster att deras barn påverkas negativt, börjar festa och klä sig utmanade och allt vad det är på grund av barnens föremål för idoldyrkan.

 

Men när folk ägnar sig åt att romantisera eller glamourisera destruktiva vanor eller antydan till mentala sjukdomar är det helt lugnt. Lady Gaga får sin dansare att spy i konstens namn? Äsch då, chill bananas, det är ju konst ju!!!!! Det är ju inte som om de gör det med flit för att de mår dåligt, det är ju bara på skoj!!!! Konst, ju, KONST!!!! ALLT ÄR OKEJ I KONST!!!!!!

 

Det är enligt dagens samhälle liksom inte okej att i konstens namn ta av sig kläderna då det kan påverka ungdomen negativt, men att skära i kroppen och kalla det konst kommer absolut inte ha någon inverkan på våra barn. Alls.

 

Det pågår en sådan otrolig nonchalering av mentala sjukdomar i dagens samhälle och folk reagerar inte starkt nog. Det blir ett sådant liv när ungdomar dricker alkohol och smiter ut. När de ljuger och klär sig utmanande och försöker växa upp. Föräldrarskapet snörps åt och reglerna blir allt striktare. Man förbigår preventivmedel och predikar om det fantastiska i att avstå från sex "tills man är redo". Men en sextonårig individ - speciellt en flicka - kan hamna i alla möjliga sorters blåsväder på grund av den tabu som existerar kring allt vad sex och alkohol innebär. Och fan. Är du byxmyndig ligger det hundraprocentigt hos dig att bestämma huruvida du är redo. 

 

Ungdomar slutar lita på sina föräldrar när de skäller ut i försök att uppfostra. Istället för att berätta för sin tonåring att man vill att den alltid ska ringa om det händer något, oavsett promillehalten i blodet, bygger man en mur mellan sig själv och sitt barn. Genom att strängt förbjuda något och hårt straffa ditt barn om det överskridit en gräns gör du risken för katastrof så oändligt mycket större.

Jag förstår inte hur det kan vara så jävla svårt och berätta för sin tonåring varför det tillverkas kondomer, jag förstår inte hur det ska ta emot att säga "Jag vet hur världen ser ut, jag vet vad tonåringar gör och jag ser helst inte att du gör det men jag kommer hjälpa dig om det går överstyr".

 

Istället tar man till piskan och när den inte hjälper pekar man på offentliga personer som om att säga "DE BÖRJADE!" Att vuxna människor inte kan se sambandet mellan offentliga tonåringar och privata tonåringar gör mig mörkrädd. Om Miley Cyrus som sexton-åring lekte med illa dold strippstång på TCAS spelar det ingen roll över huvud taget för hur din tonåring agerar. Grunden ligger i DIN uppfostran av ditt barn och likaså lägger Tish och Billy Ray Cyrus grunden till hur Miley agerar. Det handlar om information, om tillit och en möjlighet att se konsekvenser och de enda konsekvenser du lär ditt barn att se om du skriker och gapar är vilka vägar det ska ta för att undvika sina föräldrar. Hur det ska springa ifrån något som i vissa fall uppfattas som ångestfyllt och skräckinjagande.

 

Och under tiden skjuter statistiken för depression och ångest i höjden, mängder av ungdomar har i bakhuvudet vad man enligt samhället får och inte för göra. Att fysiskt skada sin kropp är inget samhället gillar. Samhället gillar styrka, perfektion, smala tjejer och muskulösa killar och bara man kan hålla det där man måste göra för att nå upp till dessa ofta ouppnåerliga ideal hemligt är det fine. Så skärsår göms under långbyxor eller långärmade tröjor, maten tar fel väg ut på diskreta toaletter; man lär sig smälta in.

 

Konstformer som Scarification eller det ovannämnda, som kräver en kompromiss av din hälsa blir mer och mer acceptabelt, men det är få föräldrar som skriker om det. 

 

The thing is, om ditt barn ristar in sångtexter som speglar ett mörkt inre på sina bara armar är det redan någonting som är fel. Det är som att konsten har egna lagar, där smärta och mörker är okej för att det är vackert. Man målar upp bilden att allt som är hemskt, depression, ångest och rädsla är konst. Internet är smockfullt av unga individer som köper den bullshit industrin säljer men det man hör mest gap om är huruvida Miley Cyrus måste sätta på sig ett par brallor.

 

Det är värt att tänka på att Demi Lovato för några timmar sedan stod upp för den här saken på Twitter, argumenterade emot Lady Gaga och youtubern Kingsley som försvarade destruktiva aspekter i just konst. Det är värt att tänka på att hon fick extremt många negativa kommentarer för det här av konstens fantaster och fanatiker.

 

Det jag menar är att bara för att Van Gogh skar av sig örat och konsumerade färg under sin depression betyder inte det att just det var hans konst. Upp med handen ni som vill lägga in veto för en destruktiv konst, om konsten ska vara en tillflykt från det mörka, inte en acceptabel orsak att förvärra det.

 

Fan, alltså. Det finns värre saker att skrika om än en stupfull tonåring.

Det är längesedan jag varit så lättad som när jag lämnade in den där uppsatsen idag. Den kom in fyrtiofem minuter efter deadline och då hade jag på grund av allt strul med min dator ändå fått den uppskjuten till midnatt. Jag drabbades av någon form av mindre kris och höll musen över 'sicka' knappen innan jag faktiskt kunde förmå mig själv att trycka. Men uppsatsen är inne och jag har prata med Ted när jag lämnade in den och jag är ba så jävla nöjd.

 

Jag försökte vara uppmärksam och korrläsa, men klockan var mycket och skolan var påväg att stänga och jag hade i ärlighetens namn inte orken. Jag ber till gudarna att allting blev korrekt med källorna men det kändes bra. Om inte annat så är jag så fruktansvärt nöjd med skiten och min insats bakom. Sjutton timmar har jag sammanlagt lagt ned under de två senaste dagarna. Och det var i princip då hela uppsatsen kom till ordentligt. Angående vet jag inte hur många timmar som runnit iväg men det är nog ändå en hel del. Bara dokumentären tog fem timmar att ta sig igenom. Jag är bara så oerhört glad och tacksam för att jag höll huvudet kallt och faktiskt skrev klart uppsatsen trots en massa ångest och mindre mindblocking. Att jag liksom tog tag i det mentala direkt när det blev jobbigt igår och lyssnade sönder mitt band så dopaminet kunde hjälpa till. Jag är så glad att det funkar. 

 

Och så glad att uppsatsen blev som jag ville. Jag hoppas verkligen den räcker ända fram till A. Risken finns att jag, typ, börjar gråta av lättnad då. Jag har kämpat för ett A i samhällskunskap och det vore så kul om det faktiskt kunde gå hela vägen hem. 

 

Men nu ska jag avsluta denna fyra veckor långa period av "Rwanda, Rwanda, Rwanda" genom att kolla på filmen Hotel Rwanda med en kopp te i handen. Och sedan ska jag sova gott.

 

Jag har under de senaste fyra timmarna åstadkommit 346 ord till på min uppsats vilket känns så lite på pappret men som en extrem triumf i mitt huvud. Det är stressigt och jobbigt och även om jag vet att jag faktiskt har tid på mig om jag inte hinner klart till i morgon är det  det enda jag tänker på just nu. Men jag tänker att om 200 ord till är min förbannade avhandling absolut klar och då kan jag äntligen börja på sammanfattnignen och diskussionen.

 

Den kommer förhoppningvis gå lite snabbare eftersom jag inte behöver ägna mig åt källkoll, och "är detta en ibid källa eller inte, fan, nu blev det svårt." eller "helvete, jag skrev inte ned vilken tid i dokumentären det här citatet är från och jag kommer inte ihåg det helt, why is this my life?!".

 

Om jag inte bloggar på några veckor är det absolut jättehundraprocentigt inom lagens ramar att fälla Samhällskunskap 1b för dråp at the very least. Säkert.

I kategorin ilandsproblem finns det liksom lite olika grader i ett previligierat helvete, som att någon jävel kör i 30 när det är 70 och man är så jävla kissnödig eller att man tappade den där pluppen till ena hörluren och det är kört. Som liksom inte är hela världen men som man klagar på i alla fall. Se: Yours truly. Jag älskar livet och lyckan och fina saker, men jag är helt fantastisk på att klaga över sådant som ej klagas över bör. Men problemen består såväl som gaphalsarna och det är en sådan där sak som bara är.  Sedan finns det smärre nödlägen som att mobilen dör mitt ute i ingenstans och man behöver en kommunikationslänk. Eller att datorn dör fyra dagar innan deadline.

 

Oops.

 

Det finns saker som är okej och så finns det saker som det här som liksom inte känns helt hundra när man arbetar med läsårets största uppgift. Som tur är tog min lärare detta väldigt bra och ska diskutera eventuell framflyttad deadline om jag inte blir klar tills på fredag. Det kan hända att jag blir klar, men då är frågan om jag når det betyg jag vill ha. Den här uppsatsen är så pass stor att jag, för att behålla mitt B, antagligen behöver skriva minst ett B, så jag vill att det ska bli bra. Jag tackar de högre makter som sett till att jag är förhållandevis lugn när det kommer till den här uppsatsen. Jag liksom... jag har inte märkt av någon större ångest och jag skulle kunna köpa blommor och choklad till hela världen på grund detta faktum. Jag märker absolut av rastöshet, och en tendens att ta väldigt långa duschar innan jag liksom tar mig i nackskinnet och pluggar men hade det här varit förra terminen är jag nästan säker på att jag fått panikattacker. Jag tänker se det som en stor triumf och också en stor käftsmäll rakt i the face of ångest.

 

Och med det, kära vänner, säger jag godnatt. Jag har nu kollat igenom alla kunskapskrav och strukturerat upp morgondagens arbete och nu tänker jag att, trots lite halvtaskig insats vad det gäller skrivandet idag, är jag fanimig värd lite sömn.

 

 

I brist på piano plockade jag fram gitarren. Jag tar tillbaka det beslutet.

 

 

Det går inte jättefantastiskt med pluggandet idag. Okej, nu var jag orättvis mot mig själv, jag har mindmappat all fakta jag kunde hitta om Rwanda från Levande Historia och en del från Landguiden, men Landguiden har extremt mycket mer fakta och jag skulle vilja vara klar med mina mindmaps från Landguiden idag. Så jag slipper dö under helgen. Men eeh. Sedan jag kom hem har mitt studietempo typ varit obefintligt och det stämmer inte överens med min plan att kunna stänga av datorn vid tio på skoldagar så man kan försöka somna innan tre.

 

Så nu förbrukar jag en hel del papper i form av utskrifter från landguidens hemsida, istället. Så jag kan stänga av datorn i alla fall. Det har varit en bra dag i skolan i alla fall. Flöt runt och pratade med människor, hade utvecklingssamtal och umgicks med denna helvetiska uppsats. Jag vill bara att det ska vara fredag nästa vecka, så den kan vara klar och jag kan andas ut. Tills nästa arbetsområde. Whyyyyyyyy.

 

Men.. eeh. jaa. Jag har fått två par nya skor. Fel, förresten. Jag har fått ett par och köpt ett par och bland flera grejer en kjol som jag typ vill gifta mig med. I. Both. Both is good. Så nu är jag 100% redo för våren. Except for hur jag inte har kollat upp när jag bör börja ta mina allergimediciner. Men eh. Det är nog snart. Nu när jag tänker på det kanske det är fantastiskt att jag har fått den här tunga uppsatsen innan pollensäsongen är igång för då är det nog kört. Tror jag.

 

Näe, alltså. Om man skulle bita tag i landguiden, då?