Meningen med livet
Jag har lärt mig att meningen med livet är lyckan. Att meningen med livet är kvällar med fina människor, god mat och skratt. Meningen med livet är det man älskar i skamlös mångfald, en daglig dos av det som drar mungiporna åt himmelen.
Meningen med livet är tre på morgonen, med ångest och spänning i bröstet inför allt det som fäller mig när jag är ensam. Då jag lyssnar på mitt band tills allt blir bra, ställer mig på knäna i sängen och minns London O2 och 20 000 pers och hur jag torrsnyftade in i Sverigeflaggan.
Meningen med livet ÄR den konserten som var, alla konserter som varit och alla konserter som ligger framför mig. Meningen med livet är jag, en akt jag tycker om så förbaskat mycket, och känslan av att rösten brister. Meningen med livet är livemusik.
Meningen med livet är att ringa upp Josse och prata i en timme. Att ringa och höra henne reagera till precis samma saker som jag. Timmar framför tumblr i telefon med varandras skratt i öronen.
Meningen med livet är att spontanträffa Claudia och hur det leder till spontanövernattning.
Meningen med livet är att övertala Amanda att Skypa i tio minuter och istället Skypa i åttiosex.
Meningen med livet är kvällar som med Kattis och Anna framför det vi älskar att göra.
Meningen med livet är en kram i korridoren när man är som sjukast och ingen egentligen vill.
Lyckan. Meningen med livet är lyckan. Små flyktiga stunder med flaggan i topp även om livet är botten. Det jag sträcker mig efter när jag måste påminna mig själv om vad jag kämpar för.
Jag vet att ett plus två blir tre och att dopaminet räddade mitt liv. Jag vet att allt var mörkt för att jag aldrig kom ihåg lyckan. Jag vet att det därför är viktigt att jag dokumenterar. I preventivt syfte. Jag vet att jag själv skapar min egen lycka, och att detta är skälet till de sex konserterna jag har inbokade det här året. Jag vet att tårarna jag fäller antingen är en produkt av lyckan eller en konsekvens av att förlora den; därmed är alla fällda tårar en påminnelse, ett löfte om att lyckan finns.
Och jag vet att lyckan är meningen med livet.
Våffeldagen: Tårtedition
// Mamma fyller år så vi gjorde våffeltårta. //
Om kroppsvikt
Det är en sak att sätta värde vid någons kroppsvikt, eller utseende. Att berätta för någon att man är snygg eller snyggare specifikt för att man är smal. Lägg ner, det är så fruktansvärt skadligt. Jag struntar i om person A är fantastiskt mycket visuellt vackrare för att hen gick upp eller ned fem kilo. Det kan skada något så fruktansvärt att berätta för någon hur en ser ut och varför. Jag har haft, och har ibland kroppsångest, och det är ingen mental sjukdom för sig, men det är illa nog. Ett folk ser huruvida en individ blivit smalare eller bredare och ser vilket som än ser bäst ut som en bragd.
Vad vet ni om hur det fungerade?! Jag vet med mig hur många som helst som frågat hur smal jag har blivit. Som vill veta. Som vill göra. Nej. Det vill ni inte. Okej, så jag förlorade fjorton kilogram inom loppet av ett år. Men det var inte en dans på rosor.
Jag var fattig i London och fick gå till jobbet fyrtio minuter två gånger om dagen i flera månader. Jag blev fattig och kunde inte ens äta mellis min första tre månader i den staden. Jag fick kroppsångest och började räkna kalorier just för att folk skulle berätta för mig att jag såg bättre ut smal. Så jag undrade om jag inte skulle bli smalare. Jag tackar gud för min relation till mat, en som jag aldrig har velat bryta, annars vet jag inte hur långt det där hade gått. Men när jag kom hem åt jag bra mat, nyttig mat och det tog ett tag innan jag kunde äta sådant som inte var nyttigt, men jag åt mig alltid mätt. De få månaderna som jag gick igenom där är ingenting ni andra vill gå igenom. Och det som följde efter vill ni inte gå igenom heller. Jag fick matförgifning och tappade fyra kg inom loppet av tre dagar. Jag var utslagen, desperat och gråtfärdig i över tjugofyra timmar, svag och orkelös i fyrtioåtta till. Jag kunde inte äta ordentliga portioner på ett bra tag för att magen fortfarande inte klarade av stora portioner. När jag kom till Frankrike vägde jag femtiosju kilo, när jag lämnade Frankrike vägde jag femitiofyra, och det är ingen bantningskur jag skulle rekommendera.
Och sen då? Först sömnbrist. Och då blev jag av med hungerkänslan. Jag märkte att jag var svag och hungrig, men när första biten gick ned kändes det som om jag var mätt. Även om jag åt under de veckorna åt jag antagligen mindre än jag borde. Och efter det, som grädden på moset, fick jag springmask. Extremt hög population av springmask. När jag äntligen blev av med skiten, när jag sov bra och slapp det andra - då vägde jag femtioen kilo. Och då var jag tydligen snyggare än någonsin.
Det är inte svårt att berätta för en annan individ att denne ser bra ut utan att inkludera ett varför. Det är inte svårt att ge en komplimang för en annan människas utseende utan att förgylla någonting som kanske inte förgyllas bör. För att man inte vet. Var försiktiga när ni ger sådana komplimanger. Jag blir fantastiskt glad när någon säger att jag ser bra ut. För att jag själv är stolt över mitt utseende, men ännu stoltare över att det är ett faktum, för det fanns en tid när det inte var så. Och jag är stolt över mig själv för att jag lärt mig själv att älska min kropp. Men jag önskar att det hade hänt utan viktminskning. Jag önskar att min kroppsvikt hade mindre värde. Men så är det inte alltid.
HOLY SHIT {Alternativt: Ett nytt recept på bananpannkakor}
Alltså. Jag har gjort bananpannkakor i typ över ett år, börjat med stora bananbitar och ett ägg - klart. Hittat stavmixern och erkänt att man kan väl ha i lite mjöl då, blandat i kvarg och kanel och alltså, jag är i regel ganska nöjd med mina bananpannkakor.
Men trots min oändliga kärlek till jordnötssmör, min fascination över hur mycket det mättar, lyckan över att det naturliga, sockerfria är nyttigt, samt den religiösa upplevelse jag går igenom vid förtäring slog det mig liksom aldrig att jag kunde använda det i bananpannkakor.
Jag hittade ett recept på Tumblr som egentligen gällde något helt annat, kom till Top With Cinnamon (HON HAR EN SVINLÅNG FRUKOSTBAKVERKSLISTA JAG HAR HITTAT MIN NYA KÄRLEK) och hittade det här receptet.
Som tidigare nämnt - holy shit.
Jag använder brunchägg, dvs XL ägg, så jag provade med en mosad ekologisk banan (Det kan alltså gå två ekologiska på varje icke ekologisk banan, genmanupilation är himla skevt), ett brunchägg och blandade ihop med en gaffel. Jag säger en rågad matsked jordnötssmör men det var säkert en och en halv. Det jordnötsmöret jag använder är väldigt kletigt. Sedan hade jag i typ en tesked bakpulver. Rörde om. Mixade ihop allt till en slätsmet med the love of my life; stavmixern. Stekte i smör på sexan i början, sänkte sedan till femman. Det är som att steka amerikanska pannkakor; när pannkakorna rest på sig och börjat bubbla lite är det dags att vända.
Vi hade kvar en massa bär från igår så jag hällde över hela skålen - okej, nej det gjorde jag inte. Jag lade upp vackert och fotovänligt, tog typ 1 GB bilder och tömde sedan skålen upp och ned för att jag är bevågad i området "att vara estet" - och käkade så. Jag blev... typ mätt.
Nästa gång ska jag nog pröva med ett ägg till, samt med kvarg. Eller köra i en halv banan till och skiva över restrerande banan tillsammans med extra kvarg. Det finns absolut ingenting som säger att jag inte kan blanda i jordnötsmör i förutmämnda kvarg (förutom folk som ska berätta för mig att jag ska räkna kalorier, men been there done that got the t-shirt to prove it och det var typ som att turista i Stockholm under dåligt väder). Jag ser en fantastisk framtid för mig och det här receptet.
// Det syns väl inte sådär fantastiskt i ljuset, men det är alltså en massa sås från att bären smält i kylen mAN BA DÖÖÖÖÖÖÖÖR //
Spring feels.
Nu är det vår på bloggen också. Jag var lite trött på alla dessa bilder från jullovet i både headern och menyn så jag kammade mitt iPhoto och hittade första bilden, som Claudia tog från vår första resa till London (i april 2012, alltså vår), sedan en bild jag tog idag, och en bild från någonstans i gamla stan när jag kom hem och hälsade på förra året. Jag har insett att jag måste fota mer under våren iår; jag har nästan inga vårbilder alls.
Men idag; Vi hade moster med familj över på brunch och jag har fortfarande ett smärre matkoma som ligger och trycker. Fick i mig lite bacon, lite äggröra, en kopp kaffe, ett glas juice och säkert tio plättstora amerikanska pannkakor. För fem timmar sen.
Jag ångrar typ det beslutet. Det var så himla gott, och så och jag har lite mellis till i morgon, men alltså smärtan right now. Det är nästan inte värt det.
Ett studiebesök där vi råkade fota varandra istället. Ojdå.
// Felicia fotade mig på Djugårdsfärjan efter studiebesöket på Liljevalchs och det visade sig att hon är en ganska fab fotograf. //
Om hälsan.
Min sömnstörning jobbar för fullt numera, vilket inte är sådär svinbra när jag verkar helt oförmögen att somna före tre och ska upp halv åtta. Idag var en sådan där dag när jag vaknade med feber och störd huvudvärk så jag somnade om. Har jobbat lite hemifrån och det har väl typ gått okej. Allt går liksom i regel bättre när man har tillräckligt med sömn i bagaget.
Och sedan var jag hos doktorn. För att det kliar över hela mig och en vän har haft skabb så better safe than sorry, för att mina tarmar suger på att göra sitt jobb och för att jag har mystiska blåmärken på hela kroppen, in which case definitivt better safe than sorry.
Jag har inte skabb, så alla ni som den senaste minuten kliat er på diverse delar av kroppen kan slappna av nu. Jag fick bassning av min doktor för att jag fuskar med min känslighet av laktos. Det är fortfarande oklart vad det är; det verkar nämligen inte vara spjälkningen det är fel på eftersom Lactras inte fungerar, men det verkar inte som om det är mjölkprotein jag är allergisk mot heller. Hur det än ligger till har jag inhandlat nyttigt mjölkfritt bröd och gluten/mjölkfri leverpastej och nu har jag hamnat mitt i en sådan där "JAG ÄR SVINTAGGAD PÅ FRUKOST" - period igen. Men liksom. Den dåliga nyheten är att vi måste byta ut en massa produkter i kylskåpet men den goda är att hållbarheten kommer vara längre.
Och så blåmärkena. Vi kollade mina provresultat från februari och de var superbra, så jag har ingenting att oroa mig för (jag kan ha googlat på mina symtom och läst "leukemi" och haft en livskris). Förutom att jag ser ut som en mänsklig dalmatin på benen men eh ja. Jag hoppas på att det hänger ihop med allt kliande som bör försvinna snart.
Det är typ helt fantastiskt att ett besök hos doktorn ba rättade till min vardag som helt hade halkat på sniskan. Yay för sjukvården, alltså.
Om teknologi.
Detta att jag idag satte på telefonen efter att den laddat ur och fem iMessages från veckan ploppade in. Samtidigt. Från folk som har smsat mig och sedan ställt följdfrågor om sina skickade sms varpå jag stått helt blank i fejset och i allmänhete bara inte hängt med.
Teknologi, alltså.
Eller detta att jag i flera timmar brottats med HTML för att kunna dela specifika inlägg som inte delats av Blogg Esse appen och går in på min blogg i mobilen för att upptäcka att hosten som gjort mina dela-knappar även har optimerat för telefonvy.
TEKNOLOGI ALLTSÅ!!!!!!
Samhället vill säga att din depression är okej om du förmedlar den på målarduken.
Det pratas väldigt mycket om huruvida kändisar ska vara förebilder för speciellt unga individer. Det är otaligt snack om för lite kläder, för mycket antydan till sexuellt umgänge, alkohol, allmänt festande och föräldrar hävdar till höger och vänster att deras barn påverkas negativt, börjar festa och klä sig utmanade och allt vad det är på grund av barnens föremål för idoldyrkan.
Men när folk ägnar sig åt att romantisera eller glamourisera destruktiva vanor eller antydan till mentala sjukdomar är det helt lugnt. Lady Gaga får sin dansare att spy i konstens namn? Äsch då, chill bananas, det är ju konst ju!!!!! Det är ju inte som om de gör det med flit för att de mår dåligt, det är ju bara på skoj!!!! Konst, ju, KONST!!!! ALLT ÄR OKEJ I KONST!!!!!!
Det är enligt dagens samhälle liksom inte okej att i konstens namn ta av sig kläderna då det kan påverka ungdomen negativt, men att skära i kroppen och kalla det konst kommer absolut inte ha någon inverkan på våra barn. Alls.
Det pågår en sådan otrolig nonchalering av mentala sjukdomar i dagens samhälle och folk reagerar inte starkt nog. Det blir ett sådant liv när ungdomar dricker alkohol och smiter ut. När de ljuger och klär sig utmanande och försöker växa upp. Föräldrarskapet snörps åt och reglerna blir allt striktare. Man förbigår preventivmedel och predikar om det fantastiska i att avstå från sex "tills man är redo". Men en sextonårig individ - speciellt en flicka - kan hamna i alla möjliga sorters blåsväder på grund av den tabu som existerar kring allt vad sex och alkohol innebär. Och fan. Är du byxmyndig ligger det hundraprocentigt hos dig att bestämma huruvida du är redo.
Ungdomar slutar lita på sina föräldrar när de skäller ut i försök att uppfostra. Istället för att berätta för sin tonåring att man vill att den alltid ska ringa om det händer något, oavsett promillehalten i blodet, bygger man en mur mellan sig själv och sitt barn. Genom att strängt förbjuda något och hårt straffa ditt barn om det överskridit en gräns gör du risken för katastrof så oändligt mycket större.
Jag förstår inte hur det kan vara så jävla svårt och berätta för sin tonåring varför det tillverkas kondomer, jag förstår inte hur det ska ta emot att säga "Jag vet hur världen ser ut, jag vet vad tonåringar gör och jag ser helst inte att du gör det men jag kommer hjälpa dig om det går överstyr".
Istället tar man till piskan och när den inte hjälper pekar man på offentliga personer som om att säga "DE BÖRJADE!" Att vuxna människor inte kan se sambandet mellan offentliga tonåringar och privata tonåringar gör mig mörkrädd. Om Miley Cyrus som sexton-åring lekte med illa dold strippstång på TCAS spelar det ingen roll över huvud taget för hur din tonåring agerar. Grunden ligger i DIN uppfostran av ditt barn och likaså lägger Tish och Billy Ray Cyrus grunden till hur Miley agerar. Det handlar om information, om tillit och en möjlighet att se konsekvenser och de enda konsekvenser du lär ditt barn att se om du skriker och gapar är vilka vägar det ska ta för att undvika sina föräldrar. Hur det ska springa ifrån något som i vissa fall uppfattas som ångestfyllt och skräckinjagande.
Och under tiden skjuter statistiken för depression och ångest i höjden, mängder av ungdomar har i bakhuvudet vad man enligt samhället får och inte för göra. Att fysiskt skada sin kropp är inget samhället gillar. Samhället gillar styrka, perfektion, smala tjejer och muskulösa killar och bara man kan hålla det där man måste göra för att nå upp till dessa ofta ouppnåerliga ideal hemligt är det fine. Så skärsår göms under långbyxor eller långärmade tröjor, maten tar fel väg ut på diskreta toaletter; man lär sig smälta in.
Men vad händer när samhället bejakar akten att kasta upp sin mat, så länge du med den svalt färg så du kan kräkas i regnbågens färger? Kan inte bulimikerna också börja måla då?
Konstformer som Scarification eller det ovannämnda, som kräver en kompromiss av din hälsa blir mer och mer acceptabelt, men det är få föräldrar som skriker om det.
The thing is, om ditt barn ristar in sångtexter som speglar ett mörkt inre på sina bara armar är det redan någonting som är fel. Det är som att konsten har egna lagar, där smärta och mörker är okej för att det är vackert. Man målar upp bilden att allt som är hemskt, depression, ångest och rädsla är konst. Internet är smockfullt av unga individer som köper den bullshit industrin säljer men det man hör mest gap om är huruvida Miley Cyrus måste sätta på sig ett par brallor.
Det är värt att tänka på att Demi Lovato för några timmar sedan stod upp för den här saken på Twitter, argumenterade emot Lady Gaga och youtubern Kingsley som försvarade destruktiva aspekter i just konst. Det är värt att tänka på att hon fick extremt många negativa kommentarer för det här av konstens fantaster och fanatiker.
Det jag menar är att bara för att Van Gogh skar av sig örat och konsumerade färg under sin depression betyder inte det att just det var hans konst. Upp med handen ni som vill lägga in veto för en destruktiv konst, om konsten ska vara en tillflykt från det mörka, inte en acceptabel orsak att förvärra det.
Fan, alltså. Det finns värre saker att skrika om än en stupfull tonåring.
Finito.
Det är längesedan jag varit så lättad som när jag lämnade in den där uppsatsen idag. Den kom in fyrtiofem minuter efter deadline och då hade jag på grund av allt strul med min dator ändå fått den uppskjuten till midnatt. Jag drabbades av någon form av mindre kris och höll musen över 'sicka' knappen innan jag faktiskt kunde förmå mig själv att trycka. Men uppsatsen är inne och jag har prata med Ted när jag lämnade in den och jag är ba så jävla nöjd.
Jag försökte vara uppmärksam och korrläsa, men klockan var mycket och skolan var påväg att stänga och jag hade i ärlighetens namn inte orken. Jag ber till gudarna att allting blev korrekt med källorna men det kändes bra. Om inte annat så är jag så fruktansvärt nöjd med skiten och min insats bakom. Sjutton timmar har jag sammanlagt lagt ned under de två senaste dagarna. Och det var i princip då hela uppsatsen kom till ordentligt. Angående vet jag inte hur många timmar som runnit iväg men det är nog ändå en hel del. Bara dokumentären tog fem timmar att ta sig igenom. Jag är bara så oerhört glad och tacksam för att jag höll huvudet kallt och faktiskt skrev klart uppsatsen trots en massa ångest och mindre mindblocking. Att jag liksom tog tag i det mentala direkt när det blev jobbigt igår och lyssnade sönder mitt band så dopaminet kunde hjälpa till. Jag är så glad att det funkar.
Och så glad att uppsatsen blev som jag ville. Jag hoppas verkligen den räcker ända fram till A. Risken finns att jag, typ, börjar gråta av lättnad då. Jag har kämpat för ett A i samhällskunskap och det vore så kul om det faktiskt kunde gå hela vägen hem.
Men nu ska jag avsluta denna fyra veckor långa period av "Rwanda, Rwanda, Rwanda" genom att kolla på filmen Hotel Rwanda med en kopp te i handen. Och sedan ska jag sova gott.
Detta samhällshelvete oj förlåt jag menar denna lärorika och givande uppsats jag är så taggad på att skriva (alternativ rubrik: KAN JAG FÅ LOV IGEN????)
Jag har under de senaste fyra timmarna åstadkommit 346 ord till på min uppsats vilket känns så lite på pappret men som en extrem triumf i mitt huvud. Det är stressigt och jobbigt och även om jag vet att jag faktiskt har tid på mig om jag inte hinner klart till i morgon är det det enda jag tänker på just nu. Men jag tänker att om 200 ord till är min förbannade avhandling absolut klar och då kan jag äntligen börja på sammanfattnignen och diskussionen.
Den kommer förhoppningvis gå lite snabbare eftersom jag inte behöver ägna mig åt källkoll, och "är detta en ibid källa eller inte, fan, nu blev det svårt." eller "helvete, jag skrev inte ned vilken tid i dokumentären det här citatet är från och jag kommer inte ihåg det helt, why is this my life?!".
Om jag inte bloggar på några veckor är det absolut jättehundraprocentigt inom lagens ramar att fälla Samhällskunskap 1b för dråp at the very least. Säkert.
Att förlita sig på teknologi.
I kategorin ilandsproblem finns det liksom lite olika grader i ett previligierat helvete, som att någon jävel kör i 30 när det är 70 och man är så jävla kissnödig eller att man tappade den där pluppen till ena hörluren och det är kört. Som liksom inte är hela världen men som man klagar på i alla fall. Se: Yours truly. Jag älskar livet och lyckan och fina saker, men jag är helt fantastisk på att klaga över sådant som ej klagas över bör. Men problemen består såväl som gaphalsarna och det är en sådan där sak som bara är. Sedan finns det smärre nödlägen som att mobilen dör mitt ute i ingenstans och man behöver en kommunikationslänk. Eller att datorn dör fyra dagar innan deadline.
Oops.
Det finns saker som är okej och så finns det saker som det här som liksom inte känns helt hundra när man arbetar med läsårets största uppgift. Som tur är tog min lärare detta väldigt bra och ska diskutera eventuell framflyttad deadline om jag inte blir klar tills på fredag. Det kan hända att jag blir klar, men då är frågan om jag når det betyg jag vill ha. Den här uppsatsen är så pass stor att jag, för att behålla mitt B, antagligen behöver skriva minst ett B, så jag vill att det ska bli bra. Jag tackar de högre makter som sett till att jag är förhållandevis lugn när det kommer till den här uppsatsen. Jag liksom... jag har inte märkt av någon större ångest och jag skulle kunna köpa blommor och choklad till hela världen på grund detta faktum. Jag märker absolut av rastöshet, och en tendens att ta väldigt långa duschar innan jag liksom tar mig i nackskinnet och pluggar men hade det här varit förra terminen är jag nästan säker på att jag fått panikattacker. Jag tänker se det som en stor triumf och också en stor käftsmäll rakt i the face of ångest.
Och med det, kära vänner, säger jag godnatt. Jag har nu kollat igenom alla kunskapskrav och strukturerat upp morgondagens arbete och nu tänker jag att, trots lite halvtaskig insats vad det gäller skrivandet idag, är jag fanimig värd lite sömn.
~Och så Instagram~
// 1. Jag hängde med frugan i helgen och det var himla, himla välbehövt. // 2. Våren har kommit and so has the pollen. // 3. Snodde pappas klocka. // 4. Farfars dödsannons dök upp i tidningen. Vila i frid, fantastiske man. // 5. Patrik I administrationen är så himla mogen, alltså. // 6. TRÄFFADE ROBERT WELLS NBD. // 7. Såg Robert Wells spela piano och vill nu aldrig mer se någon annan spela piano. // 8. Skånetraffiken har lanserat ett travelcard som är som skräddarsytt för mig. //
A mistake has been made.
I brist på piano plockade jag fram gitarren. Jag tar tillbaka det beslutet.
// RIP min hand. //
I hear them all say I'm going crazy but I don't give a fuss.
Det går inte jättefantastiskt med pluggandet idag. Okej, nu var jag orättvis mot mig själv, jag har mindmappat all fakta jag kunde hitta om Rwanda från Levande Historia och en del från Landguiden, men Landguiden har extremt mycket mer fakta och jag skulle vilja vara klar med mina mindmaps från Landguiden idag. Så jag slipper dö under helgen. Men eeh. Sedan jag kom hem har mitt studietempo typ varit obefintligt och det stämmer inte överens med min plan att kunna stänga av datorn vid tio på skoldagar så man kan försöka somna innan tre.
Så nu förbrukar jag en hel del papper i form av utskrifter från landguidens hemsida, istället. Så jag kan stänga av datorn i alla fall. Det har varit en bra dag i skolan i alla fall. Flöt runt och pratade med människor, hade utvecklingssamtal och umgicks med denna helvetiska uppsats. Jag vill bara att det ska vara fredag nästa vecka, så den kan vara klar och jag kan andas ut. Tills nästa arbetsområde. Whyyyyyyyy.
Men.. eeh. jaa. Jag har fått två par nya skor. Fel, förresten. Jag har fått ett par och köpt ett par och bland flera grejer en kjol som jag typ vill gifta mig med. I. Both. Both is good. Så nu är jag 100% redo för våren. Except for hur jag inte har kollat upp när jag bör börja ta mina allergimediciner. Men eh. Det är nog snart. Nu när jag tänker på det kanske det är fantastiskt att jag har fått den här tunga uppsatsen innan pollensäsongen är igång för då är det nog kört. Tror jag.
Näe, alltså. Om man skulle bita tag i landguiden, då?
//1. Nina Nesbitt's skiva kom ut och jag mådde fantastiskt av detta faktum. // 2. Bakade kladdkaka yeah yeah. // 3. Våren kom när jag och Kattis kollade på Frozen. // 4. Jag mindes Starbucks och the struggle med mitt namn. // 5. Det har ätits en hel del semlor. // 6. Jag började en gång för alla mindmappa upp all fakta om Rwanda. // 7. Skulle åka skidor och så var byxorna komiskt förstora. // 8. Åkte upp till Romme och såg en Dalahäst påvägen. // 9. Köpte ny skidutrustning för 600 kronor och var stört jävla nöjd. // Köpte sminkborstar och lekte med gratissmink från diverse tidningar. // 10. Min banan såg miserabel ut. // 11. Nina fucking Nesbitt ba skrev till mig på twitter. //
Att hantera.
Sedan jag började skriva om min ångest finns det två frågor som jag får ganska ofta av de som faktiskt undrar. Och det är okej, förresten. För det är det också många som frågar. Om det är okej att fråga. Det är hundraprocentigt okej att ställa den här frågan; Hur känns det? Det är den första. Den andra frågan kommer oftast när jag försökt förklara den förutnämnda.
Att ha sådan här ångest är känslan när man missar ett trappsteg, den där brännande känslan i magtrakten. Fast hela tiden. Ibland med hjärtklappning, men oftast bara det där obehagliga. Det liksom bara... sitter där. Och när jag vaknar är det oroligt i bröstet. Som om någon skrapar med någonting mot mig. Obehag. Jag blir rastlös, vill inte känna. Fan, vem vill det? Och sen är det muskelsmärtor, som jag först trodde var något annat. Ibland skojar jag om att jag blivit gammal. Det värker och ömmar och även om det är lätt fixat med alvedon är jag så irriterad på att just det kan hända. Jag blir av någon anledning jättearg när min mentala sjukdom ska bita sig fast i mitt ben. Contain yourself, bitch, typ. Jag vill inte ha dig i mitt ben. Jag har haft både växtvärk och benhinneinflammation så det räcker i mina dagar. Jag behöver inte en tredje skrapliknande känsla i skelettet.
När jag har sovit dåligt ter ångesten sig mer likt min depression. Absolut aldrig så illa som då, men den är liknande. Jag antar att det är för att depressionen kom som en komplikation av ångesten. Det är som ett spöke av det förflutna, en påminnelse om det som varit. Och jag säger det för att det är det här som får mig agera; när jag är trött strider jag som ett djur. Allt känns hopplöst. Det är obehagligt i bröstet, det är obehagligt i magen. Och så kommer Mardrömmen tillbaka. Det där med att det som inte är troligt blir troligt. Att jag måste tänka ett steg längre när jag gör saker så att det inte biter sig fast och terroriserar efteråt. Och jag har blivit bättre på det med träning, men jag har fortfarande en väg att gå.
Jag skulle aldrig lägga min ångest i någon annans händer, utan mitt mål är att kunna hantera sådant som inte alltid är lätt. Sådant som inte är jobbigt att höra från en frisk individ, men som fungerar som trigger i mitt huvud. Det händer, och det suger, och förut blev jag så ledsen på folk som inte kunde förstå. Men oftast är det så vardagligt och ofarligt att min ilska liksom inte har någon plats där.
Men jag kan inte alltid hjälpa det, när jag blir sur. Jag släppte sällan ut den ilskan när den kom förut, men det var så svårt att inte bli arg. För känslan när jag är sådär trött och mottaglig och sönder - då är jag så jävla rädd. För typ allt. Jag överanalyserar det minsta. Det trycker i bröstet, det trappas upp. Och jag undrar om jag ska orka.
Det är där folk ställer fråga nummer två: Hur hanterar man det där?
Utan livsglädje vet jag inte om det går. Jag minns hur det var för precis tre år sedan. Det var konstant terror och självhat och jag klarade ingetdera särskilt bra. Jag tror att utan att ha kommit över det hemska och blivit påmind om lyckan, då är det svårt att känna att man kan ta sig ur. Då tror jag det känns helt jävla konstant och hopplöst på ett plan jag aldrig når igen. För jag vet att lyckan finns och den lyckan letar jag efter när jag är rädd.
Jag hanterar det med vänner. Jag hittar en vän och stannar tills jag skrattar och ler. Jag lägger mig i sängen och lyssnar på One Direction tills allt släpper. Jag använder mig av hjälpmedel - appen SAM, till exempel, där det finns akuta hjälpmedel, där du med hjälp av att logga din ångest kan se statistik. Ofta en statistisk som visar på att det går bra under omständigheterna. Det finns böcker jag skriver i där jag beskriver min ångest, böcker där jag skriver ned varenda bra grej jag gjorde dagen jag känner mig hopplös. Jag redigerar bilder och lägger som bakgrunder, hittar inspirerande texter och screenshottar. Jag skriver ned bra grejer i anteckningsappen på telefonen, jag jobbar frenetiskt, hysteriskt och bestämt för att visa att jag är bra. Visa att jag inte vill vad min mardröm vill, eller lever den mardröm mitt huvud försöker projicera.
Det är skitjobbigt att leva med detta. Tröttsamt och hemskt och orättvist. Men alltså. Jag är så jävla lycklig ändå. Faktiskt. Och jag säger det här så ofta, och det kanske är tjatigt, men efter depressionen ser det så himla ljust ut. Att jag älskar livet. Att jag har lyxen att gå lycklig dagar i sträck. Om min diagnos är den orättvisaste skiten jag vet om så är min kärlek till livet det vackraste tinget jag vet. Och det räcker. Den räcker. Vetskapen alltså. Och det är precis så jag hanterar det. Med vetskapen om att det kommer gå bra.
Det är få grejer jag är så tacksam för som den.
