Idag var en sådan dag då det tog två timmar att vakna, och huvudet kändes som ett moln. Mest för att jag fick sova ut. Min kropp är så sorgligt ovan vid tidig uppstigning och jag kan inte ha fått många timmars sömn den här veckan. Hoppas på att den vänjer sig. Snart. Jag är oändligt trött på att undvika glasväggar som liksom bara... dyker upp från ingenstans. 

 

Men det har varit en lugn morgon. Med sjukt utdragen frukost och två koppar Yorkshire Tea. Jag har spenderat en hel del med att äntligligen tömma kameran. Minneskortet blev fullt ungefär vid samma tidpunkt som mitt iPhoto började crasha vid varje användning och datorn gav upp vid inmatning direkt till bildmappen så det har liksom inte blivit av. Men nu. Nu har jag en dator, nu jävlar.

 

Tänkte lägga upp ett gäng kamerabilder från sommaren. Några. Jag har timmar av bildredigering att se fram emot. In the meantime är ni välkomna att uppskatta dagens frukost.

 

Då var första hela veckan på Rytmus avklarad. Jag har en MacBook Pro, ett glatt humör och en helvetisk samhällsuppgift att jobba med tills på fredag. In the meantime (mest för att klockan är halv tre och jag //borde verkligen inte vara vaken med tanke på hur lite jag har sovit de senaste dagarna//) blir det typ bara en enkel bilduppdatering. Kan även komma att upprepas under samtliga skolveckor såvida jag inte blir på åsiktshumör.

 

Då var skolan igång igen då.

 

Det var en dryg månad eller mer då jag bestämde mig för att inte blogga alls för jag är en paranoid jävel. Livet brukar te sig på sådant sätt att när jag berättar om hur någonting börjar gå i mitt liv, förändras det drastiskt och så står jag där med lång näsa (typ. Mer eller mindre. Ibland). Så när jag kom tillbaka från Menton var jag tvärbestämd på att inte blogga om eller prata särskillt mycket om hur min skoljakt gick, och så var det med det.

 

Men nu är det klart, och jag har gått i flera dagar och det fucking blev Rytmus. 

 

Vi behöver inte gå igenom min reaktion, men den var positiv. Det var jävligt skönt att höra att ett intagningsprov som jag tyckte var fantastiskt dåligt visade sig vara en direktbiljett till mitt drömgymnasium. Livet är jävligt skönt att leva nu, osv.

 

Men jag få göra det jag tycker om, och det är kort sagt bara så himla skönt. Jag läser dock om ettan, så jag har ett himla luftigt schema eftersom jag inte kan läsa om kurserna jag redan har fått betyg i. Jag ska dra mig upp till SYVen i morgon och försöka fylla ut allting lite bättre. Men livet är på plats och jag har bokat en höstresa till London så i överlag känns det på något sätt himla okej att gå upp sju två gånger i veckan.

 

(Jag har glömt bort hur man går och lägger sig tidigt, men det är okej. Kaffe är en fruktansvärt användbar dryck i min vardag)

 

 

Jag har inga fantastiska nyheter eller så, annat än att jag överlevde powerwalken idag. Typ. Allt gör ont, osv, men i överlag känns det som ett helt okej resultat. (Se: har inte rört mig på fyrtio minuter. Tänker inte röra mig förrns det är absolut toakris. Vägrar röra mig. Någonsin). Men annars har det varit en ganska normal dag. Jag vaknade för sent, gick till jobbet, pratade med ett gäng härliga turister och sållde absurda mängder mackor och kanelbullar för en måndag. 

 

(Visst fan, jag fick löneförhöjning enligt restaurangavtalet. Jag och sista-minuten-löneförhöjningar verkar gå hand i hand)

 

Vid tillfälle hade jag tänkt ställa mig upp och borsta tänderna. Ska bli fantastiskt spännande att se när det blir.

 

På listan över finaste saker jag vet ligger sommarsaltis på kvällen och natten. När allt är lugnt och stilla, solnedgången speglas i blankt och stilla vatten och man slipper snorungar på mopeder som stirrar när man åker förbi. (Vad är grejen föresten? När blev det en del av livet att stirra på folk som går förbi. Can I haz privacy?) Och det är så lugnt och fint och det finns inget bättre att lyssna på bra musik och gå dit fötterna för mig. Utan måsten, om, men eller frågor. Bara jag, musiken, dagdrömmarna och marken under mina fötter.

 

Då mår jag bra.

 

När jag kommer hem, då är jag lugn. Har rensat hjärnan, kan fokusera. Och så är jag trött i benen. Men jag är glad. När jag kommer hem efter en lång promenad är jag glad, och det är typ det som är det bästa. Att det bara är det lilla som krävs. 

 

Idag gick jag baklänges uppför backarna nära mamma. Just because, liksom. För att häromdagen snackade vi om att det ger bättre träning och jag tänkte "Jo tjena. Gång som gång". typ. Men det tog inte mer än tre minuter innan jag började känna av en lätt mjölksyra, och när jag hade gått hela vägen upp till mamma var jag så himla lycklig, för all träning som ger mjöklsyra men inte ansträngninsastma är helt jävla fab träning. Jag har hatat all form av träning förutom dans sedan jag fick ansträngningsastma, just för att det gör så ont i lugnorna hela tiden. Hatar att cykla (speciellt uppför, herregud, djävulen uppfan backarna), hatar att springa, hatar allt som innebär bra kondition om det inte är någonting som jag lever för (se: dans. När jag hade dansuppträdanden låg jag död på marken med sjukt ont i bröstet och älskade det). Jag kan göra sit ups och armhävningar och rygglyft, plankan allt sånt man typ vill dö av. Det är kul. Det är så skönt att vakna dagen efter och ha så ont, men ändå så fruktansvärt jobbigt. Mitt förhållande till träningsvärk är väldigt bipolärt. Men lyckan idag alltså, när jag kom hem och det brände i benen. Satte mig och stretchade och drack vatten och sen var jag typ lycklig i två timmar.

 

Jag är en lat jävel. Jag hatar i regel all träning och tränar bara när jag inte är helt medveten om att jag tränar (typ mina promenader. Jag powerwalkar inte med flit, det liksom händer när jag börjar lyssna på snabb musik), och jag använder mina trängskläder som myskläder när jag ligger och latar mig men fuck om jag inte just hittat den perfekta träningen för mig.

 

Jag är i vanlig ordning svindålig på att uppdatera vid miljöbyte men det får väl vara okej?

 

Det kan hända att jag sätter mig och rensar och redigerar bilder så ni får se något av det jag haft för mig. Kan också hända att jag tittar på Doctor Who. Man vet aldrig, det beror helt på vilka program som är öppna på datorn.

 

Men idag är det varmt, kvavt, åska i luften och när jag vaknade i morse hade jag verkligen ingen lust att gå upp. Så jag låg kvar i en timme och maratonkollade på Sex and the City innan jag drog mig upp för äggröra och korv. 

 

Och det är typ det jag har gjort idag. Maratonkollat på Sex and the City, också ätit lyckade bananpannkakor och sett till att alla essentials finns i kylen. Jag ska iväg till Amanda och äta middag och vågar egentligen inte tänka på hur sent jag kommer komma hem nu när tågen går cirka aldrig och ersättningsbussarna tar hundra år på sig. I morgon jobbar jag till klockan sent och på Söndag jobbar jag igen, så det är inga stora grejer ni missar, egentligen.

 

Det går inte så bra med min dagliga uppdatering. Jag gör inte så mycket av intresse, tar inte så många bilder och har heller inte tillräckligt med wifi för att lägga upp bilderna. 

 

(Det kom en massa människor och det lille wifit har lite problem)

 

Men jag ligger här, under sol eller vita parasoll och har blivit typ en halv hudton mörkare. Ikväll ska vi ut och äta på en fin restaurang för att fira (sörja?) att det är sista kvällen.

 

Imorgon går planet tillbaka till Skåne sent och på torsag åker jag tillbaka till Stockholm.

 

Sådär ja. Nu har jag bränt mig. Rejält. På baken, av alla ställen. Vi stack till en sandstrand (eller nja, mer fin sten än sand) jag solade baksidan i en och en halv timme och sen var det kört. Vände mig om och solade på rygg, lyssnade på musik och läste en massa.

 

Ärligt talat, det händer inte så mycket här. Jag ligger på mitt as, blir inte särskillt brun, badar, äter och överanvänder Instagram. Och så dricker jag en massa iskaffe. 

 

Eller ja. Jag gör en packlista. Som en välorganiserad, vuxen människa.

 

(Packlistan har allt med pappa att göra och inget med hur jag normalt sätt brukat packa. Jag får resfeber hur jag än gör.)

 

Men i morgon bär det av mot Skåne och Sövde. Och på måndag åker jag, Annika, Beccy och pappa till Grekland tillsammans med Annikas systers familj. Jag insåg typ, precis nu att det faktiskt ska hända, och alltså jag studsar. Kan inte göra någonting ordentligt. (Jag bloggar, är inne på facebook, skriver spellista osv). Och dricker kaffe. Ur en muminkopp. Typ den absolut fantastiskt koppen för kaffedrickande någonsin för den är så lagom i storleken. När jag blir stor ska jag ha en massa krokar i mitt kök och hänga muminkoppar på dem. Så, nu vet ni.

 

Jag får krupp på folk ibland.

 

Sitter inne på Designa Din Blogg och kollar igenom kommentarerna till ett inlägg där det inte kom någon konkret information om vart i kodmallen man ska placera en kod för att flytta upp headern. En tjej kommenterar och ber om hjälp as you do. Sidan är ett hjälpmedel, och ibland behöver man kanske lite mer hjälp.

 

Människan i fråga får ett gäng kommentarer om att om du inte kan lista ut det kanske du ska göra något lättare? Eller, han skriver ju faktiskt att man bör lista ut det själv.

 

Jag ger väl blanka fan i om bloggaren säger det, jag ber om hjälp för att jag inte förstår det, hur jävla svårt ska det vara egentligen? Kommentar efter kommentar såg ut sådär. Bloggdesign tar tid. Jag har lekt runt med det sedan jag var tretton och jag är verkligen inte helt hundra på hur man ska göra någonting egentligen (hence, the state of my blog osv). Och ibland kan man inte ens förhandsgranska, och då kanske man inte har sådan lust att spara alla ändringar och så har hela bloggen hamnat på sniskan. Shit happens, liksom. Och den skiten händer rätt regelbundet när man börjar med design. Man ber om hjälp för att slippa sitta där och inse att menyn hamnade under bloggen och på en sida som är ett enda stort hjälpmedel känns det som om folk borde vara lite schyssta. Jag har svårt att tro att folk sticker dit för att kolla på när folk med mindre kunskap om design frågar en massa saker. 

 

Men alltså "om du inte kan lista ut det kanske du ska göra något lättare?" Balls to that! Vad är det för skitinställning? Svara bara på frågan om det finns ett sådant enkelt svar. Som de håller på låter det som om det är superenkelt, och då borde det inte ta mycket längre tid att förklara eller ens tipsa än att leka överlägsen. Sedan finns det folk som kommenterar på tråden och ba "Jag lyckades! ;)". Super, kompis. Sharing is caring? Typ, jag lade upp den här och jag har det här grundtemat och lycka till. Eller? Nä. 

 

Blir så himla trött. Hela tråden skrek "Underförstått: du är korkad". Nej. nej, nej, nej, nej. nej. Nej. Försiktig, kanske. Eller bara totalt förvirrad och ny och helt vilse i kodmallen. Hur fan ska man lära sig när man inte förstår? Om man lyckas lägga in på fel ställe, om det bara inte går av någon anledning måste man väl ha rätt till att ställa en enkel fråga och få hjälp. Så att man kan utvecklas. Och nästa gång man råkar ut för det där problemet är det ingen fara för man förstår html lite bättre då. Hur. svårt. kan. det. vara. att. hjälpa?!

 

Dumma, självupptagna snorungar. Jättekul att ni kan design men ni kan väl ta den skiten någonstans där folk som ber om hjälp kan få be om hjälp utan att ni ska komma och sätta er på dem. 

(jag bloggar som en kratta, och det har mest med att jag verkligen, verkligen, verkligen ville vänta med att börja tills jag fick en ny design. Nu vet jag inte vad som har hänt med tjejen som skulle designa, men den designen har inte dykt upp. Så jag ska leka lite på egen hand, och så hoppas vi att den blir fab så jag kan hitta bloggmotivationen igen)

Dagens tillstånd: Kat-a-strrrrrrrof.

 

I morgon är det intagningsprov till Rytmus och det läcker fan ångest ur öronen på mig.

 

Ångest. Nervositet. Total panik. Sist jag sjöng seriöst, på scen var skolavslutningen 2010 och då hade jag en blackout. En liten blackout. Jag har sett videon, den märks knappt inte. Men jag märkte den. Jag stod mitt på scenen inför en hela aula och letade efter orden till en sång som jag hade skrikit ut på en konsert några månader innan. Ord som satt. Ord jag kunde. Och där stod jag mitt på scenen och kände mig som om jag försökte klättra upp för en vägg utan fäste. 

 

Jag har inte stått på scen sedan dess. De två tillfällena jag hade blev jag sjuk, för att jag låg vaken på nätterna innan konserterna och blev sjuk. Då när jag inte hade något bra immunförsvar. Efter det andra tillfället bestämde jag mig för att sluta bandet. Går inte att ha en sångare som inte kan sjunga på scen. Och sedan har jag inte sjungit. Har stått upp, oförberedd på två fester. Skakat så mycket att allt började snurra. Men aldrig så att jag har kunna psycha ur mig själv. Aldrig så jag har kunnat tänka. 

 

Jag har tänkt i en månad nu. Gått igenom. Jämfört. Tänkt på senaste gången jag sökte in. Det jag kunde då, det jag inte kunde då. Det jag kan nu men har glömt bort sedan dess. Mitt huvud är typ det sämsta stället någonsin att vara i och jag är livrädd för att jag ska få för lite sömn inatt. Jag måste vara på topp i morgon. 

 

(Ha ha, på topp. Jag kommer inte ens kunna käka frukost)

 

Fun fact: Jag var tre poäng från att komma in när jag sökte in till Rytmus 2010, och hade kommit in som reserv om det hade varit mitt första val. Jag sjöng en låt accapella, och fick börja om den obligatoriska låten. Jag kan inte för mitt liv minnas gehörövningen, jag vet att jag totalkuggade improvisationen och jag vet att jag i överlag sjöng sämre än vad jag gör idag. Min sångpedagog säger att jag "absolut har en chans".

 

Jag kan komma in. Jag kan komma in. Jag kan komma in.

 

(Om jag kommer in, då gråter jag)

Klockan är tre, jag har fått min första ordentliga sömn på vad som känns som ett helt jävla år och idag ska vi prata om förändring. 

 

Men innan dess, ska jag försvara mig mot samtliga kloka föräldrar och deras hårda ord om att sova bort hela dagen. 

 

1), Jag vaknade inte tre. Jag vaknade, först halv tolv när mamma stod i mitt rum, sedan vaknade jag kvart över tolv. Sen låg jag i sängen för att jag kan. För att jag är ledig idag och det enda jag ska göra är att städa rummet och skrubba badkaret, och det är ljus ända in till klockan tio på kvällen, which brings us to

 

2) Det är för ljust. Alltså. Jag går och tänker att jag ska lägga mig typ tolv. Och vakna nio, och vara fenomenall dagen efter. Så jag lägger mig i sängen vid typ tio. Och så kollar jag på ett avsnitt Doctor Who och sedan somnar jag. Och så vaknar jag tolv. Eller så vaknar jag två. Och så kan jag inte sova. Och då ligger jag i min säng tills jag bara ger upp och går in på Twitter eller läser en fanfic för det var så jag somnade i London, och det funkade perfekt. Men i London hade jag också gardiner runt sängen och det blev inte ljust halv fyra på morgonen och jag har alltid hatat hela sommaren för det här men nu är det ännu värre. Och sedan är det klassikern att jag vet att jag ska gå upp och då jagar upp mig själv och då kan jag verkligen inte sova. Icke att glömma, det bästa av allt, really, är byggjobbarna som håller på med fasaden, men låter som om de håller på i mitt huvud. Och de börjar vid halv åtta på morgonen.

 

Jag har provat alla tips min kurator gav mig när jag led av sömnproblem som var så svåra att jag varannan dag inte sov alls, och om jag sov, som jag mellan sju på morgonen och ett på eftermiddagen. Jag har bytt miljö, flyttat runt i sängen, även stängt av alla skärmar två timmar innan läggdags och ingenting har funkat. Förrns igår när jag tog det sista tipset och tog en nattmacka. För tydligen behöver magen ibland något att jobba med medan man ska sova, och då är något litet (typ en knäckemacka med ost), precis vad kroppen behöver för att man ska somna.

 

Halv två åt jag en Falurågrut med gurka och philadelphia på, och jag tror att jag somnade kvart över två. Sedan vaknade jag tolv, och alltså inget är så bra som sömn när man inte har fått det på hundra år.

 

Så ja. Nu vet ni.

 

Men förändring. Fun fact: Jag har druckit te till frukost typ varje dag så länge jag kan minnas. Jag har till och med vaga minnen från köket i Lännersta när pappa lärde mig krama ur tepåsen med skeden. jag kan inte ha varit mer än fyra år gammal. Tepåsen var gul, min gissning är Twinnings Earl Grey. Och tre sockerbitar i. Har för övrigt många minnen därifrån. Som när jag lägger min snuttefilt på det iskalla och förövrigt oändliga köksgolvet, mamma som tar ned Ventoline från ett skåp som låg högt upp och den gången jag försökte borsta tänderna med tvål.

 

Men eh  ja, te. Till frukost. Tills jag flyttade till London och liksom, inte riktigt hade tid med te till frukost. The irony is not lost on me, by the way. Men jag tog min morgonpromenad längs Bayswater Road, upp mot Seymore Street som blev Wigmore Street som blev Cavendish place, och typ efter Cavendish Place, där det blir Mortimer Street, då var typ cirka Starbucks o' Clock. Och det blev rutinen. Morgon kaffe. Och nu är jag hemma och jag bara ser inte hur jag vaknade utan kaffe dag ut och dag in. Och sedan ser jag inte heller hur jag kunde starta dagen utan frukost, för frukost har vips blivit min favoritdel på dagen.

 

Men ja, nog om det. Det här inlägget blev mer förklaring än vad det blev förändring, men jag har tyvärr inte tid att utveckla. Jag har städning att göra. Och te att dricka upp. (Ja, alltså jag kan inte riktigt leva utan te). Jag kan eventuellt ha skypat med en vän och dragit över lite på tiden. Oops.

 

Idag är en bra dag. Jag gick upp innan tolv which - well done. Frukosten hade jag dock inte tid för så när jag sprang till tåget för att möta pappa blev det ett äpple which - not so well done. Said äpple i yoghurt med müsli, och te och ett kokt ägg hade varit ett bättre val, kanske, men eftersom jag absolut inte satt uppe och kollade på Doctor Who tills det började ljusna vaknade jag inte riktigt när jag skulle.

 

Men det är okej, Thailändsk fläskgryta med ris på Nacka Forum är också en brunch. 

 

Sedan då? Jag skulle hem och rota fram ett telefonavtal, skicka iväg ett mail, tömma diskmaskinen och lasta in Mount Everest av diskberg i the aforementioned diskmaskin och betala för mina glasögon. Jag satte mig på tåget, greps av en otroligt fucking fantastisk skrivaridé och höll fast vid den hela vägen hem. Sedan satt jag på mitt as och skrev i en och en halv timme. 

 

Det är också okej, förresten. För kreativitet är typ det enda jag har just nu. Kreativitet känns som en okej grej att prioritera före allt viktigt. I mitt huvud. Jag kan nästan höra pappa sucka och skälla på mig, men det är också okej, för det är inte hans diskmaskin, klockan är inte sju (the appointed hour), telefonavtalet kommer finnas hos honom innan i morgon och jag är tio minuter ifrån att spatsera ned till tippen och betala. Det är heller inte hans mat jag ska laga ikväll, och egentligen, den enda som drabbas av den där jädra diskmaskinen är jag för utan tom diskmaskin kan jag inte laga mat så alla bör dra slutsatsen att den kommer vara tömd tills klockan sju då jag ska börja mat.

 

Och så ska jag handla gurka (mamma tror alltså att jag kan äta sallad utan gurka, och det är verkligen inget roligt skämt).

 

Men ja. Jag ska sluka teet och ta mig till Tippen. Och sen till pappa och så vidare och så vidare. 

 

Också: Dagens pris går till dagisfröknar för att de frivilligt ger sig in på att ta fyrtio ungar med sig på utflykt. Jag satt i en tågvagn med ett sådant sällskap och jag behövde både alvedon och ipren när jag väl steg av tåget. (Furthermore: när vi kom fram till stationen reste sig hela gruppen som en stor armé av ljud och jag har aldrig varit så rädd för femåringar i hela mitt liv)

 

Kombinationen förkylning och pollenallergi är en jag var van vid en gång för länge sedan. Det känns åtminstone som länge sedan, i en värld då jag fortfarande gick i skolan och en vanlig dag började med en kopp te och kanske en bit falu rågrut med ost och gurka på. Det känns förresten också som en evighet sen – min obefintliga frukostabtit. Men det är två år sedan jag var sjuk varannan vecka och drogs med både allergi och förkylningar varje vecka.

 

Antingen är det här en väldigt jävlig förkylning, eller så är det bara en himla hög pollenhalt här borta. Jag vet inte. Jag har ingen termometer och det finns ingen i rummet jag är nära nog att fråga om de kan känna efter, men rummet snurrar när jag sitter upp, och jag har frossa, så jag antar det. Jag nyser hela tiden, och det svider i både näsa och bihålor. Jag har ont i öronen, i tinningarna, och jag andas som Darth Vader. Både genom näsa och hals. Luftvägarna är trånga av astman och näsan är svullen och täppt. Om det inte var för att de för ett sånt liv när de går upp varje morgon skulle jag tycka synd om dem för snarkningarna som otvivelaktigt kommer fylla rummet i natt, för del lär vara spektakulära.

 

Jag har två lediga dagar i alla fall. Så jag har gott om tid att rensa ut väskorna och fixa allt som fixas bör. Som få tillbaka min skatt och avregistrera mig hos läkaren. Jag kan fortfarande inte förstå att jag ska flytta hem igen. Det känns som en hel evighet till dess, men det är bara fem ynka dagar kvar.

 

Och jag är inte ens nervös.

 

Det skulle ju kunna ha med medicincirkusen jag lever i, men det känns så konstigt ändå. Att jag inte har några problem med att ta saxen och klippa bort alla trådarna, checka in mina väskor och gå tillbaka till livet jag levde innan jag åkte. Bo mest hos mamma, varannan långhelg hos pappa. Jobba halvtid på Stationshuset och vänta på att få börja skolan till hösten. Det var precis där jag var, för ett år sen. Fast rädd, deprimerad och fortfarande så, så trött.

 

Det är skillnad på mig nu, fast just i det här tillståndet märks den nog inte av, men självklart är det skillnad. Mer liv, mer glädje. Mer självförtroende. Men jag är precis lika envis och stolt som jag var innan jag bestämde mig för att hoppa av IB. Jag är säker på att det är min bästa och sämsta egenskap.

 

Jag ska fortsätta läsa Mockingjay nu. Problemet med Hungerspelen – hela trilogin – är att innan den riktiga spänningen kommer, innan arenorna och krigen, ser Suzanne Collins till att den sista meningen på kapitlet får dig att känna dig tvingad att läsa vidare. Och sen kommer du in i areorna, rakt in i den konstanta spänningen och då är det kört. Helt kört. Det spelar ingen roll att jag har läst den här boken flera gånger om. Jag sitter fast.

 

Det är sjuttio sidor kvar nu, och sen ska jag gå och äta en väldigt sen middag.

Och sen ska jag försöka att absolut inte börja om hela trilogin, för då kommer jag varken sova i natt eller packa i morgon.

 

Litteratur är typ det mest fängslande, vackraste och irriterande jag vet.

Nu är jag helt plötsligt ledig i fyra dagar.

 

Om det är någonting som bara är så fantastiskt dåligt på mitt jobb är det flödet av information. Och något som jag fick reda på mitt i allt igår är att jag helt plötsligt blivit av med fem pass. Så det blir inga pass idag, inget kvällspass på lördag, och inga pass på måndag.

 

Jag tackar allt för att jag sticker snart, och därmed får mina semestertimmar utbetalda som en del av lönen varje vecka. Jag kommer fortfarande inte få mer än 130 pund på torsdag, men jag har lagt undan femtio pund från den här veckan så riktigt pank kommer jag inte bli. Jag har en massa pengar på matkontot också, så jag är inte superorolig.

 

Men någon Sunday Roast kan jag inte betala för den här veckan.

 

Igår, då. Jag åt gröt till frukost, men jag fastnade i ett samtal med två svenskar som bor på vandrarhemmet just nu, så jag glömde ta kort på den. Sen jobbade jag en och en halv timme i ett helvetiskt pass innan jag var tvungen att springa till Warren Street Station och ta tuben till Nando's huvudkontor i Putney. Kom tjugo minuter för sent och svor att jag skulle slänga Tales på grillen och tända på för att han hade skickat mig för sent, men det visade sig att jag var långt ifrån den enda som inte hade kommit i tid.

 

Vi satt i möte i en och en halv timme om utveckling, och jag fick träffa min gamla supervisor Ruta igen, så jag hade det helt okej.

 

Ruta bytte restaurang i början på januari, och jag har saknat henne hela tiden. Tänkte komma förbi och prata lite med henne efter personalmötet på lördag.

 

Men igår, då.

 

Sista passet på veckan kändes som ett överjävligt pass. Det gick alldeles för långsamt, och alla var på dåligt humör eftersom i princip ingen jobbar under påskhelgen. Jag stannade en extra timme innan jag gick hem och åt middag.

 

Det blev Burger King. Och ingen bra Burger King middag heller. En Double Rodeo med pommes och cola. Jag äter av princip skäl inte längre pommes, och dricker väldigt sällan cola eftersom jag åt det nästan varje dag när jag kom hit. Åt alltid Peri Chips (Starka pommes) och drack kopiösa mängder cola. Nu tar jag ett glas ibland och det är bara inte gott längre. Det låter som en jättebra idé i mitt huvud. Ett kallt glas med cola. Men det har blivit för sött för mig. Något jag dricker om jag ska ta mig igenom dagen på tre timmars sömn. Annars är det bara kaffe och vatten jag dricker om dagarna. Men eh ja. Double Rodeo. Sjukt god Double Rodeo, visserligen, och sjukt goda pommes, men det kändes direkt när jag vaknade att jag behövde mat. Vilket är lite skälet till att Cheeseburgare och pommes frites sällan händer. Att vakna med ont i magen är inte riktigt det bästa sättet att börja dagen på.

 

Men jag ska äta snart. Det ska bli gröt och en en naturell yoghurt med frukt och nötter som jag fick av Pret a manger. Och kaffe, tror jag. Jag ska nog faktiskt ut och köpa mig en rejäl kaffe.

Jag får nog sluta äta nyttigt nu. Jag är råpank efter Dublin och One Direction campingen, och har tvingats inse att min bakdel har krympt. Mina trosor åker ned när jag springer. Det är väl okej i tighta jeans, och så. Ingen strörre skada skedd. Men när jag sprang över gatan i OnePiece för en halvtimma sen kändes det som en rätt oundviklig situation.

 

Behöver nya trosor. Ain't nobody got time for that shit.

 

Men ja, mat. Jag suger på att äta frukost. Jag har alltid varit dålig på att äta frukost, men den senaste månaden har jag varit spektaklärt dålig på det. Jag har en himla massa Buddy Training grejer att stå i, minst två-tre möten varje vecka, och oftast är det innan mina pass. Vid tio på morgonen. Och så är jag rätt pank just nu. Så jag går upp åtta, går hemifrån nio och är på jobbet i minst tolv timmar. Ute på golvet i uniformen, vid personalbordet i ett möte eller i kontoret med pappersarbete. Och sen är jag hemma elva. Kanske tolv, beroende på om jag bestämt mig för att sitta kvar lite och umgås med resten av alla som slutar tio. Och sen tar jag en dusch och varvar ned och helt plötsligt är klockan två och jag ska upp om sex timmar. 

 

Och oftast snoozar jag tills kvart i nio, stoppar in tröjan jag sov i, i jeansen, borstar tänderna, sminkar mig och springer ut ur dörren. Stoppar vid mitt Starbucks på vägen och dricker en kaffe till frukost. Och sen är det dags att börja jobba. 

 

Så från och med i morgon ska jag fotografera varje måltid jag äter. Och om jag inte har en fantastiskt bra anledning för varför jag inte ätit en måltid får ni gå loss på mig i kommentarerna. För då måste jag äta frukost. Och så får ni inlägg. Alltså den här idén är så bra att jag kissar på mig.

 

Ehm. Eller ja. Det är sent. Jag kan eventuellt ha sovit alldeles för lite inatt.

 

Jag bytte sovsal idag. Ska bo här i två veckor, om jag inte minns helt fel, innan jag flyttar igen. Men det här är fan en bra dorm, alltså. Det är en himla massa människor (en tolvsängars sovsal), men den är sval, har wifi och är jättenära både köket och min favoritdusch.

 

Ärligt talat, om jag får stannar jag nog kvar här.

 

Jag ska nog gå och lägga mig snart. Jag har en lång dag framför mig i morgon. Och så måste jag hinna äta frukost i morgon bitti. 

 

Godnatt vänner. Ska kolla klart på filmen som har gått i bakgrunden de senaste fyra timmarna (National Treasure 2, för den som är intresserad).

 

 

När jag pratar om att följa mina drömmar tänker jag alltid på hur jag vill bli artist, spela små gig på intima pubbar, sälja ut arenor och se hela världen från ett bussfönster. Få höra att något jag skrev hjälpte någon annan eller att det jag får göra varje dag rebloggas på tumblr och sprids av människor som lärt känna varandra genom det jag gör och alltså det är en dröm. En sjuk, fantastisk dröm som jag tänker på typ varje dag när jag tar mina promenader och önskar att jag skrev låtarna som kommer upp på iPoden.

 

Men jag drömmer om andra grejer också. Självklart. Den där stora drömmen, den är min livsdröm. Den som funnits där så länge att jag inte kommer ihåg en tid när den inte fanns. Och sen kommer de där minidrömmarna som föds och försvinner ju äldre man blir. Som att flytta till London, gå på Trinity i Dublin eller någon grej som man säger att man fan ska göra. Saker som man faktiskt skulle kunna göra utan att drastiskt förändra livet, som är sådär superbra när de faktiskt går i uppfyllelse för man gjorde det. Ring Disney, drömmen blev verklighet, and all that.

 

Om någon hade berättat för mig att jag faktiskt skulle uppfylla drömmen om att sova ute för biljetter och leva pojkbands drömmen skulle jag ha skrattat högt. När jag var fjorton kändes det som en helt annan värld. Jag ville, men jag trodde aldrig att jag skulle gå sova utanför event, kampa utanför konserter och träffa pojkarna i bandet jag älskade.

 

Jag är snudd på fem år äldre nu, och jag har lärt mig att den där jävla drömmen inte är någon dröm. Det är en plåga.

 

Alltså, det är fantastiskt. När man väl träffar bandet eller går på konserten eller eventet och man har väntat så länge, hängt med så många människor och det är bara ett hundra procent awesome. Men det finns gånger som jag mitt i kampandet bara har velat åka hem och sova. Men det går ju inte, man sitter redan fast där. Klart man ska hålla ut. Som i fredags.

 

Jag landade på London City Airport och var hemma klockan sex. Checkade in i rummet, laddade mobilen och sprang till Tesco och köpte två liter vatten, vindruvor och Belvita kex. Sedan tog jag tuben till O2 arena för att köa för biljetter till One Directions konsert den sjätte april.

 

Jag hamnade i ett dysfunktionellt tält med fyra tjejer jag inte kände fyra timmar tidigare. Tältet hade inga pinnar och det var jättemysigt i början, att vara pinnarna till tältet och dricka varm choklad, skämta, skratta och tänka att imorgon, då ska vi få skitbra biljetter till One Direction. Standarden när man campar ute inför O2 konserter är att arenan håller rad ett till sex. Har alltid funkat, ska alltid funka. Jag var nummer arton i kön, hade mitt armband och allt var 100% sant. Såvida alla före mig inte köpte sex biljetter var, skulle jag hamna på första raden.

 

Det var det enda som höll mig kvar när vinden blåste, sju plusgrader kändes som minus tre och vindskyddet blåste av. Det duggade in, mina converse var dyngsura och jag låg under en filt och försökte sova. Klockan var tre på natten och jag har aldrig varit så kall i hela mitt liv.

 

Klockan ringde sex på morgonen, och jag hade sovit mellan tre och fyra och fem och sex. Vi väntade i en timme i regnet utanför Costa Coffee innan hon som öppnade släppte in oss. Teet jag drack den morgonen är den bästa koppen jag någonsin druckit.

 

Sedan var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. När klockan slog sex minuter över nio fick vi reda på att konserten var slutsåld online, och det var så obeskrivligt skönt att veta att vi var helt säkra. Att vi skulle få biljetter, och vi behövde inte den där stressen med ticketmaster och internet köerna.  Säkerhetsvakterna kom ut och såg till att vi stod i rätt ordning, ställde upp oss i par efter numrerna och sade att de skulle släppa in oss tio i taget. Vi kom in i arenan och ställde oss i kön, och den första människan som köpte biljett fick rad tre.

 

Om jag inte varit så förbannad på O2 skulle jag tyckt synd om hela bunten, för den samlade ilskan som utbröt är nog det värsta jag har sett. Inte nog med att vi hade förlorat de första två raderna, när jag som nummer arton kom fram till platsbåset  fanns det inga flat seating biljetter kvar. Kvinnan försökte sätta mig på en läktare bakom parkett och jag blev så förbannad att jag tappade all kontroll över språket.

 

”I’ve camped out in a fucking mosquito net”, väste jag. ”You knew you would fail to allocate the tickets you and your team promised us, yet nobody told us any different. I’ve fought for these tickets, and I want the best available seats in the house”.

 

Hon visade mig ett seating chart och satte mig på närmaste läktaren från scenen och även om jag var besviken, kan jag inte neka till att de där platserna är bra i jämförelse med de sämsta biljetterna som går att gå tag på.

 

Och det ska bli så kul. Tjugotusen skrikande tjejer, och en kamera som filmar hela konserten. Den ska vara med i deras 3D film och faktumet att jag kommer kunna köpa den där DVDn och titta på min konsert om, och om, och oooom igen, är så himla fin.

 

Men nästa gång jag hör en fjorton åring drömma om att kampa utanför event ska jag nog ta ned dem på jorden lite.