Sådär ja. 

 

Jag har i vanlig ordning frontalkrockat med bloggtorkeväggen, men det är okej because One Direction did a thing.

 

Jag har en smärre huvudvärk som inte riktigt vill försvinna med hjälp av kaffe modell större och jag är alldeles trött i både hjärna och hjärta efter att ha kollat på Brokeback Mountain till klockan sent igår natt men det är okej, det går jämnt ut, för One Directions skiva finns nu ute att lyssna på och jag är så själaglad och stolt och oövervinnerlig idag.

 

Och det är också en grej jag har märkt - att jag numera har tio bra saker för varje dålig sak som händer, att livet har vänt sig right side up och jag har fysiskt svårt att bli neddragen och ledsen allt för länge nuförtiden och alltså hur fint är inte det? För bara ett och ett halvt år sedan var livet så svårt och mörkt och obetydligt att jag fick kamma gräs efter känslor värda att leva för och jag kan på riktigt knappt relatera till den delen av mitt liv längre.

 

Så jag tackar One Direction för all life support jag fick när den behövdes och jag tackar One Direction för den fantastiska jävla morgonen jag har haft. Jag slängde på mig första bästa väderpassande outfit, möttes av rå höst och ett Saltis i gråskala och sedan gick jag runt i en och en halv timme med mitt bästa band i öronen, några få tårar i ögonen och ett leende som troligtvis skrämde livet ur alla hundägare runt Neglingeviken.

 

Mina hörlurar började brusa och det är ju himla typiskt, att de ska gå sönder nu när jag mentalt förbereder mig för cirka två månader av maratonlyssnande men det får väl vara så. Det är dags för mig att diska och städa lite här hos pappa så det ser presentablet ur när jag har flyttat hem till mamma ikväll.

 

Och sen är det ett långt körrep som jag hoppas drainar själen ur mig så kanske jag får rekordmånga timmar i sömn för en gångs skull?

 

Det är tisdag, det är lunchtid, hösten spelar sitt allra fulaste kort och jag vill verkligen, verkligen inte sätta tänderna i redovisningen i mediaproduktion som ska vara klar till i morgon.

 

Verkligen, verkligen inte.

 

Av någon anledning hittade jag en himla massa saker att göra igår som inte hade något att göra med just den redovisningen, vars faktadel skulle varit klar enligt egen planering (se: fikade med barndomsvän, fikade med morbror, facetimade länge med klasskompis och pratade en hel del om det stora behovet att göra denna helvetiska uppgift. Spoiler; inget hände. Vi åt mat istället).

 

Det är någonting med att consistently bara få uppgifter som inte ger mer än E som gör att man liksom... tappar suget. Det känns typ inte värt. På ett läxförhör är ett E femtio procent av den totala poängen, och även om jag nu pluggar tills jag är säker på att jag kan allt känns det alltid lite, lite onödigt. Om det enda som förväntas av mig är femtio procent. 

 

Så jag kämpar på. Om än jävligt långsamt, men jag kämpar på.

 

Det är svinkallt och blött utomhus och svintorrt och trångt i min hals. Men i övrigt har jag tagit mig igenom dagen på typ en och en halv timmas okej sömn och jag känner mig spontant som sömnkämpen. Inte en enda gång har jag somnat, även om jag var relativt nära eventuell död i badkaret för några timmar sen.

 

Dass okay.

 

Dagen passerade som dagar utan tillräcklig mycket sömn brukar göra - på skakiga ben, med mycket förvirring och en himla massa kramar för att trött Jojo blir extra kramgo Jojo. Jag smet över till pappa och åt middag framför Doobidoo med honom och Annika innan jag drev vidare till gården för en massa kramar och kärlek och skratt. Och nu är jag hemma, och borde verkligen, verkligen, verkligen sova.

 

Så jag tänkte försöka göra det. Godnatt på er, hörrni.

 

 

 

"Faktumet att mörk choklad är nyttigt är typ en av de bättre grejerna som har hänt världen"

*sjukt aggresiv röst nu * "Jaaaaa!"

- en konversation per telefon med Prottasha som förresten fortfarande håller på. Men ja. Det handlar om livsnjutning och att unna sig och sådant. Och alltså, vädret suger, det står en irriterande tom resväska och en massa bråte i mitt rum som måste till källaren som jag inte kan ta någonstans för att källaren befinner sig på en annan gård och vädret suger och nu har vi landat ungefär där jag tycker att det är helt okej och frossa i choklad.

 

Endorfiner is king, osv.

 

I övrigt är jag sjuk också. Peaken kom igår vid nio-tio tiden då tempen stod på dryga trettioåtta och musklerna gjorde väldigt mycket ondare än vad de egentligen borde ha gjort för den temperaturen men sedan den här förkylningen gjorde sig hörd i måndags har den typ, betett sig så. Febern är i alla fall mer eller mindre borta, humöret är soligt trots det tidigare nämnda vädret och det fanns ingen att stoppa mig från att spela One Direction så att basen dunkade i hela lägenheten, och den känslan är himla fin.

 

Det finns absolut inget mer attraktivt än en hänga-tvätt-dans till pojkbandspop när man blastar pojkbandspop. Detta faller i samma kategori som opera i duschen är alltid bra opera och musik till städning ger sjukt effektiv städning oavsett resultat.

 

Om någon kommer på flera kategorier för denna lathund för lata jävlars ursäkter är det fritt att lämna en kommentar. Meanwhile måste jag till pappa och föra över ett CV till min dropbox.

 

Solen har skinit, Londons gator har varit rena och jag har spenderat en stor mängd tid hos Amanda hemma i hennes halls i Islington. Jag har nått huvudvärksstadiet genom att frivilligt navigera Tottenham Court Road och King's Cross st Pancrass Underground Station (ren idioti, do not) för att ta mig fram på dagarna.

Men mest av allt, viktigast av allt, har jag fått jobba på Nando's. Efter att ha spenderat en bra mängd tid runt det stora runda bordet vid fönstret i konversationer om hur allt är, sade jag att, okej, jag saknar er fantastiskt mycket och jag finns här om ni behöver hjälp.

Jag jobbade lunch mellan tolv och tre idag, och det är det bästa jag har gjort på väldigt länge. Det kom lätt och naturligt trots att halva teamet är utbytt och det var som om jag aldrig hade lämnat Goodge Street. Jag gick direkt tillbaka Buddy Training mode, lärde ut där det behövdes och jobbade hårt för att möta upp säljarmålen Tales satte åt mig.

Det gick så bra, det var så bra, och jag mådde så bra. London-bra. Effortless, underbar vardag som liksom bara kom tillbaka, och när jag senare gick runt i West End kvarteren med Hanna efter en  fika, insåg jag att jag typ inte åkt bort så mycket som jag åkte hem. 

Och alltså, det skulle ju kunna vara en väldigt deprimerande tanke. Att jag liksom, har slitits bort från mitt hem. Och det är det. Och det suger. Men jag kan leva på längtan jävligt länge, så det kommer nog gå bra ändå.

Och in the meantime har jag en himla massa fina vänner både i hemlandet och hemma och jag är så himla bortskämd med det att vad som än händer i slutändan kommer bli bra. 

Efter skräpvecka kom bra helg, upphörd sömnlöshet, ny säng och en snippet på One Directions nya singel. Spenderade fredag med en massa gamla, lördag kväll och söndag morgon med ett gäng nya och restrerande söndag med Josse och Södermalm. Hej livet, du är okej igen. Och så en snippet, ja. The snippet, typ. Som Josse informerade om via telefon och som jag lyssnade på och, ha ha, hej magont av ren längtan pga ny. fucking. musik. 

 

Har jag berättat om när jag gick i sjuan och inte kunde köpa Jonas Brothers musik på iTunes, och därför genomled dagarna med magont för att jag ville hem och lyssna på deras musik på youtube? Well, det hände. Tills snötäcket blev totalt och jag hittade ett paket från Amazon i brevlådan. Den skivan är helt sönderspelad, och finns nu inramad komplett med autograf från samtliga i bandet, men det är en annan historia. Jag är i alla fall astaggad på fredag då nya låten kommer (snälla läck, snälla läck, snälla läck, youtube är min bästa vän, då kan jag hålla ut tills jag kan köpa den på fredag) och det ska ta mig igenom den här veckan. Och sedan åker jag till London. Typ snart. Fuck, typ. Hur snabbt gick inte det?

 

Så den här veckan, som känns alldeles för lång trots att jag har en himla massa roligt framför mig, den ska jag ta mig igenom. Och sedan sätter jag mig på planet till min bästa stad med mitt bästa bands nya låt på repeat för att jag känner mig själv och sedan ska jag spendera all min jävla tid där och fota och umgås och äta så många Three Pound Meals från Sainsbury's att jag dör. Det är planen. Jag är nöjd med den planen. 

 

Tills jag hittar något roligare att fota kommer en hel radda dokumentation från Instagram.

 

Såatteeeeeh, idag har jag:

Jag har levt örondjupt i måsten idag. Städa, damsuga, byta lakan, apoteket, samhällskunskap, städa, städa stäääääädaaaaaaaa.

 

Så jag gick ut.

 

För alltså, såg ni idag eller? Solen sken, löven blev guldgula, det var alldeles lagom kallt ute och de där weheartit bilderna på perfekt höst som inte alls stämmer för att höst är regn, kyla, elände och gråskala ända in i själen? Hela Saltis var en weheartit bild. Färgglad, ljusstark och med en himla massa kontraster och så jävla vacker att jag flera gånger bara stannade upp och njöt. Det här, det är skälet till att jag älskar hösten. Det och den varma chokladen jag fick i mig efter promenaden. Iskyla, sol och julkortsnö i all ära, men när hösten är färgglad och det luktar gott utomhus, då är det fan oslagbart.

 

 

 

Om jag fick bestämma skulle det vara obligatoriskt för kommuner att ha fritidsgårdar, men den diskussionen kan vi ta en annan dag. Allt jag vet är att jag har gått på Byålan sen jag var tio och genom hela den tiden var jag accepterad och omtyckt för den jag var där.

 

Nuförtiden går jag liksom inte dit så ofta. Alls. Jag upplever ingen studiero när det är en miljard barn där, och har jag redan åkt hem för att plugga är jag för lat för att ta mig någon annanstans. Men Moa övertalade mig igår och så åkte vi dit, och sedan var jag kvar till stängning. Folk där känner mig. Folk där har sett mig både när jag mår som sämst och när jag mår som bäst och det är typ terapi att komma dit, trilla ned i en soffa och spendera sex timmar i kramar, högar och skratt med andra människor. 

 

Så igår var en bra dag, men jag somnade sent. Och idag är en fin dag och jag vaknade inte sent. Eller ja. Jag vaknade halv elva, men i förhållande till när jag gick och lade mig igår vaknade jag inte särskillt sent. Plockade lite hemma och lagade frukost medan jag och Josse pratade i telefon i en dryg timma och sen bestämde jag mig för att dra mig ut på en promenad. 

 

Det blev en såndär promenad när jag inte riktigt inser att jag har powerwalkat förrns jag kommer hem och det bränner i alla muskler. Och med temperatursväningar och hög luftfuktighet är astman arg och eländig och alltså, det var jättemysigt att gå runt i Saltis med solen och höstloven och lyssna på bra musik men en del av mig dog så fort jag satte mig ned.

 

Oh well, kaffe is king.

 

Ska dra nytta av ensamheten och öva på sångläxan och sen ska jag tackla samhällskunskapen. 

 

Det blåser så hårt att det sjunger fönstren, och det känns som huset lever. Och det är kallt, kallt, kallt här hos pappa. Hos pappa fast utan pappa, as in, både pappa och Annika är borta. Jag har gått runt och wailat och sjungit (se: speciellt i duschen) för att överrösta ovädret och döda tid. Besegrade min nemesis kycklingbröstetfilén by way of Ceasar sallad på samtliga grönsaker i kylskåpet och kollade på Love Actually. En bra kväll, alltså. Men lite kall. Väldigt kall. Ska dricka te tills ljusen på bordet brinner ut och plugga samhällskunskap tills huvudvärk infinner sig.

 

Och sen ska jag sova jäääävligt gott.

 

 

Jag har i convenient sammanband med påbörjat maratonplugg av samhällskunskap drabbats av sendrag så fort jag vrider på huvudet för att läsa i boken som befinner sig på bordet. Så med en dryg halvtimme kvar till sånglektionen började jag redigera en massa bilder i photoshop som har cirka noll värde för detta inlägg och till hundra procent har att göra med min totala ovilja att svara på instuderingsfrågor (sendraget lever än, though. Så lat är jag inte. Bara tillräckligt för att inte lyfta mitt as från stolen, osv). Således; bloggen, meet photoshoot outtakes and ridiculously laughing Jojo.

Vi hade vår första riktiga fotolektion idag. Jesper släppte oss och så gick vi runt i Sickla och fotade. Jag blev typ nöjd med tre av mina elva som skulle vara slutprodukten. Ändå tog jag över 184 bilder. Tänkte försöka fota lite i morgon innan skolan. Men här kommer två bilder som inte ska användas i uppgiften. Och ett gäng som Nora tog på mig.

 

Jag har bihåleinflammation.

 

Huvudet gör ont, kroppen vill inte, jag hostar konstant, orkar inte hålla upp ögonlocken för trycket i bihålorna och jag har bihåleinflammation. Det suger.

 

Men det är okej. För löven är en blanding av röd, gul och orange, det luktar höst så fort man sticker näsan utanför dörren och jag ska se One Direction live fyra gånger nästa år.

 

Så förra veckan sög, och den här veckan kommer suga, except for how it won't för jag har fyra fucking biljetter till mitt bästa band i de två bästa konsertländerna och jag tappar det. (Också för att jag fick ett starkt B på min helvetiska samhällsuppsats, det var trevligt det med.)

 

Men ja, biljetterna. Det började med biljetter i maj. Killarna släppte sin Stadionturné och Dublin stod på listan och jag och Josse skulle gå. Vi ba. Vi skulle det. Så försökte, och vi kom in på sidan och vi fick så bra biljetter, INDIGO, ståplats, främre sektionen och allt var fucking perfekt och mitt banklösenord fungerade inte och jag satt i tio minuter och såg hur minutrarna räknade ned utan att kunna göra ett piss. Jag kom in en gång till tillslut. Vi fick läktarbiljetter så högt upp och långtifrån att det kom en varning om att höjdrädda människor inte bör ta sådana här biljetter (fuck that shit, en biljett är en biljett och måste jag komma över min höjdskräck för den här konserten then so be it. Två flugor i en smäll). Jag var så ledsen. För att även om jag hade biljetter, vilket är bra mycket bättre än inga alls, gjorde det så himla ont att förlora de där biljetterna som liksom var våra. Så jag svor på att om det släpptes en ny Dublinkonsert skulle jag fixa biljetter till den också.

 

För ett tag sen släppte de infon om Europadelen av den turnén. Och Sverige och Friends Arena fanns med. Och ett extra datum till Dublin. 

 

Vi åkte och kampade vid Globen. Sov där på nätterna, gick i skolan på dagarna, och sedan fick vi tag på någon med American Express kort som kunde köpa åt oss under förköpsperioden tre dagar innan släppet, och vi köpte.

 

Vi fick ståplats, främre sektionen. Jag skrek och torrsnyftade in i telefonen mitt på Globenområdet. Josse snyftade tillbaka på andra sidan linjen.

 

I lördags var det dags för Dublin. 2.0. Jag ringde Claudia som komhem till pappa och hjälpte mig sitta vid en annan dator. Vi uppdaterade Ticketmaster Ireland i över två timmar. Jag skulle ha de där jävla biljetterna. Minuterna innan biljetterna skulle släppas ringde Josse och vrålade om att det hade släppts en extrakonsert i Sverige och "Jag kan inte fucking hitta den på ticnet, hjälp". 

 

Hon hittade. Hon frågade om jag vill gå på en till konsert med henne. Jag kom in och fick välja biljetter på ticketmaster Ireland. "JA", skrek jag in i luren. "BARA KÖP!". BUY ALL THE TICKETS, tänkte jag och valde biljetter till Dublin. Josse började snyfta om att vi hade biljetter till den andra konserten i mitt öra. Jag kom fram till betalningen på Irländska ticketmaster. Skrev in kortnumret, kortlösenordet. Höll andan. Väntade. Sidan laddade och. Och så hade jag biljetter. INDIGO, främre sektion. Ståplats. Samma typ som jag förlorade i maj.

 

Jag skakade på huvudet, kunde inte förstå. Skakade. Kunde inte förstå. 

 

Och alltså. Jag kan fortfarande inte förstå. Nästa år kommer bli så jävla bra. 

 

Så nu är den över. Nervositeten. Biljettångesten. Har bara bra saker framför mig. En resa till London, två månader till jullov och mina två bästa årstider.

 

Mina bihålor suger, men livet är allt bra.

Sådär ja.

 

Nu är jag sjuk. 38.3 innan alvedonen, snuva, näsan rinner, rinner, svider, rinner, svider, svider, blöder och samhälle är tio gånger svårare att göra när huvudet är tungt och ögonen är uttorkade. Och så astman, så klart. Astman suger idag. Jag ska göra det bästa möjliga av den lilla energin som finns till godo. Försöka få ett par extra timmar sömn.

 

Men jag tror nog inte jag går till skolan i morgon. 

 

Samhällskunskap är en sådan kurs som är fantastisk i klassrummet och så jobbig att arbeta med hemma. Jag är ganska missnöjd med att jag har så pass lite kurser i mitt schema men just när det kommer till att plugga samhällskunskap känns det helt plötsligt så mycket bättre att jag har en massa extra tid för den här samhällsuppgiften vi har tar en himla massa tid och energi. 

 

(Energitjuven i detta sammanhang består till stor del bara av att ladda om när min ångestgärna säger åt mig att ge upp, men jag är tacksam för den extratid jag får i alla fall).

 

Men helgen då? Jo, vi var på IKEA. (Aldrig, aldrig, aldrig mer IKEA på en söndag). Efter cirka två timmars stress hittade vi en dekorariv kudde, en spegel, lite annat krimskrams som ska upp när rummet äntligen är helt klart, ett nattduksbord och två hyllor. I går kom pappa över och borrade tills det blödde ur öronen på mig och jag ville springa och köpa aladinaskar till samtliga i vår port som plåster på såren för oljudet. 

 

Och nu är rummet typ klart. 

 

Alla lådor är uppackade. Jag ska ta mig till Granit och köpa ny förvaring. Det som kvarstår är en ny, bredare säng, en sminkspegel, en lösning till alla mina synliga sladdar, en till hylla och att hänga upp spegeln på väggen. Sedan är det klart.

 

Until then tänker jag fortsätta svära över den här Samhällsuppgiften och hålla käften för att jag har, kamrater, i vanlig ordning gått och blivit sjuk.

 

Det blir inte så många bilder från min resa till Parga. Om ni är intresserade kan ni kolla igenom den här kategorin. Kände att det kanske var roligare att få se mer från till exempel Frankrikeresan eftersom blogganet har var ganska obefintligt efter Parga.