Vokabulär - Majoriteten engelska ord.

Meningsbyggnad - Någonstans mellan engelsk och spansk. 

Generell grammatik - En salig blandning av engelsk, svensk och spansk grammatik.

 

Det vore super trevligt att kunna säga att jag kan prata spanska nu när jag jobbar med spanjorer hela tiden men nej - sådan tur har vi inte här. Istället går jag runt och tänker och pratar med mig själv på precis samma sätt som mina spanska kollegor pratar.

 

Et cetera, et cetera.

När jag blir trött - som inatt när jag och Geri satt uppe till halv tre och skrattade - kan jag få ur mig meningar som varken är grammatiskt korrekta på svenska eller engelska (hälften av tiden har jag ingen aning om vad som är rätt och fel för jag är så fruktansvärt förvirrad språkmässigt just nu). Det är ungefär det sämsta resultatet jag kunde ha hoppats på men det är vad det är.

 

Men som sagt, flytande i Spanska vore ju najs.

Jag har bollat idéer med en tjej angående bloggdesign. Jag har använt samma mall i över två år nu och jag vill bara ha en total make over. Hittade en tjej som har en super fin design och helt fantastiska bilder - som dessutom säljer personlig design till ett okej pris. Jag har inte riktigt tid att lära mig allting nu (skulle helst vilja ta en snabb kurs och sparka igång mig själv ordentligt) och min idé är rätt omfattande men förhoppningsvis kan jag ha en ny design om en dryg månad. 

 

Men jag ska ta bilderna själv. Jag har tillräckligt med tid för att lära mig mer om foto och jag mejlade även den här tjejen och frågade om tips. Fick en himla massa bra tips och idéer tillbaka, så jag tänkte sätta mig och leka med kameran i ett par timmar.

 

Om det blir något av det tittar jag kanske in och lägger upp några bilder.

 

Om inte kanske jag har tagit tummen ur och packat som jag sa att jag skulle.

 

Men som alltid bör ni inte hoppas på för mycket.

Någonstans mellan halv elva och ett drabbades jag av en sådan saknad att jag tror att hela jag gick sönder där ett tag.

 

Jag vet inte varför, egentligen, det känns lite konstigt att den ska ha hoppat på mig precis nu när jag varit i London i fler månader, men rätt var det var gjorde det lite småont på okända ställen i kroppen och jag ville bara - hem. Jag älskar att vara självständig, älskar att bara ha mig själv att bry mig om, mig själv att ta hänsyn till när jag tar mina beslut om hur min vardag ska gå till, älskar så himla mycket att bestämma över mig själv. Någonstans tror jag att det kommer bli ett helvete när jag kommer tillbaka och ska samsas i samma lägenhet som mamma eller i samma hus som pappa och Annika. Jag är så himla van vid att spontant tänka "äh, fan vi gör det idag" och ändra mina planer om och om igen. Det är så himla enkelt när man inte har någon annan att påverka. 

 

Men det är klart jag saknar Sverige, liksom. Klart jag saknar att bo i ett hus eller en lägenhet med TV, klart jag också vill slippa betala hyra och istället spendera alla mina pengar på onödiga grejer. Klart jag saknar att vara barn. Och lite saknar jag att plugga också. Att gå i skolan och komma tillbaka, att vara ledig på lördag eller den där lyckan som ibland uppstår när man ska skriva en uppsats om någonting som är så jävla intressant att man har kirrat ett MVG på en timma. Men jag älskar London, jag älskar att jobba och jag älskar som sagt att bestämma över mig själv, och framförallt älskar jag att jag har lyckats med London. Att jag faktiskt tog mig hit och skaffade jobb och mår bra. London är mitt nu. Min lilla privata grej som jag kan älska tills det gör ont i mig, som jag aldrig behöver släppa, aldrig behöver glömma bort eller komma över, för det var London som svarade på alla mina frågor, London där jag byggde upp ett liv helt själv. Och det tar över för det mesta.

 

Men ja, jag saknar alla mina vänner på YBC, saknar mina gamla lärare, saknar hemma, saknar mamma, pappa, Annika, och alla andra som fick ta del av min vardag när jag bodde i Stockholm. Men jag har varit med PT, Linda, Kattis, Annika och Beccy och jag drar med mig Claudia hemifrån så vi kan fira nyår tillsammans. Och av alla de som kunde ha kommit med är nog Claudia bäst för det finns ingen som älskar London lika mycket som Claudia gör. Förutom jag, då, men det är skönt att ha en gelik. Tårarna som föll när vi lämnade London första gången i april gjorde ont, så det ska bli så mysigt att gå runt och visa henne alla grejer som vi inte hann se.

 

 

Jag tänkte att bara för att SVT (okej, Disney) har fixat punka på julstämningen betyder det inte att jag inte får julpynta min blogg -  så nu är det jul på Joboblogg, vill jag lova. 

 

Jag tänkte eventuellt fixa lite mer julstämining men jag måste till jobbet om en kvart. Jag tar det i morgon. Eller på tisdag, då jag är ledig.

 

Och apropå julstämning är London just nu världens största skämt. Det är nämligen tolv grader och sol här, vilket gör att den extrema julpyntiningen ser rätt malplacerad ut. Jag är dessutom helt säker på att det var kallare när de började sätta upp dekorationerna i oktober. 

 

Jag hade tänkt ge ett lite mer strukturerat och långt inlägg om Disneys beslut att ta bort docksekvensen från Kalle Anka (jag är alltså inte alls så upprörd, egentligen), men sen hände Newtown och - jag tappade lusten. Speciellt eftersom min vän Vicky bor i Connecticut och har vänner som bor i Newtown. Det kanske kommer någon dag när jag har slutat svära åt den sjuka människan som sköt, men just nu tänker jag varken blogga ordentligt om Kalle eller Newtown. Mest för att det senare ämnet gör mig så förbannad och trött på människor att jag inte kommer kunna få ur mig något vettigt.

 

Idag då?

 

Jo, jag hade tydligen en hel unresolved business innan jag gick och lade mig igår, för jag låg i sängen i timmar och tänkte, tänkte, tänkte utan att kunna sova. Jag somnade till slut vid fem, så jag var mindre glad när klockan ringde vid tolv. Men jag fick i mig en Wrap från Subway och lite Frozen Yoghurt och satt och kollade på Millenium ett tag.

 

Det känns faktiskt helt sjukt att jag ska tillbaka till Sverige om bara fyra dagar. Ni förstår inte hur mycket jag längtar efter snö, Stockholm och att laga mat. Det ska bli så himla mysigt att gå runt hemma och bara umgås och äta. 

 

Och angående mitt problem med boendet - någon avbokade över nyår - i mitt rum dessutom, så jag stannar kvar här på vandrarhemmet i ett tag till. Så fårt jag har mitt National Insurance number tänker jag sticka här ifrån, men det är extremt komplicerat (på gränsen till onödigt) att byta adress innan de har skickat det så jag stannar kvar tills det är klart. 

 

Men fyra dagar hörrni. Fyra korta dagar kvar.

 

Vi ses snart!

Haha. Ha. Ha.

 

Typ så tänkte jag när jag läste igenom Lady Dahmers blogg och hittade ett inlägg som sade just precis det - hon hade tydligen varit och kissat efter en lussebulle för mycket och det hade luktat saffran. 

 

Igen  - Haha. Ha. Ha.

 

Cirka fem minuter senare hade jag klämt i mig sju or so små (eventuellt normal sizade, har inget perspektiv) lussebullar och behövde gå på toa. Och när jag gick därifrån doftade det fanimej saffran om hela toan.

 

Det här är kanske inte precis önskvärd läsning, men jag är så fascinerad av det här att jag inte har kunnat släppa det - så jag tänkte att jag skriver om det. 

 

Aaaaaanyway, 

 

Jag letar lägenhet på heltid här borta. Mest för att jag inte har någon lust att inte ha någonstans och bo under tiden jag är i Sverige (Å andra sidan skulle det innebära nästan 2000 svenska kronor att röra mig med eftersom jag i så fall inte betalar hyra och det är ju inte helt fel) men mest för att det är fullbokat på vandrarhemmet över nyår och - ja det vore najs att ha någonstans att sova då.

 

Jag är inte särskillt orolig. Om jag inte hittar en lägenhet får jag ställa den stora väskan i dormen jag bor i nu och kan flytta tillbaka till rummet så fort det blir ledigt. Och så tar jag in på ett annat vandrarhem i en dag. Som sagt - jag är inte särskillt orolig. Men det vore ju trevligt att slippa leva ur en resveska under de dagarna så jag letar lägenhet för fulla muggar.

 

Skälet till att jag fortfarande bor kvar på det här lilla vandrarhemmet är att jag har trettio punds rabatt per vecka nu och det är rätt skönt att bo där jag bor. Jag kan gå till jobbet och därmed få rejäl motion och jag har inga kostnader för mitt Oyster card. Det enda tråkiga är att jag inte kan laga mat, men jag har jobbat så mycket på sistone att jag har fått nästan all min mat från Nando's. Så det enda som egentligen har blivit kvar att äta är frukost och jag äter gratis frukost här. Så på sistone har livet varit ganska prima här borta, och jag kände att jag kan vänta på en lägenhet tills jag hittar en som är riktigt, jävla bra.

 

Det sket sig onekligen men shit happens, liksom. Livet skulle kunna vara väldigt mycket värre än så. Men jag försöker hitta mig ett fint rum i något hus som jag kan ställa min skit i och spendera dagarna i när jag är ledig. Jag slår vad om att det kommer sluta med att jag varje ledig dag tar tåget in till stan och går runt överallt bara för att jag saknar det men hey.

 

Och så måste jag hitta på någon form av träning när jag slutar gå till jobbet. Gnäll, gnäll. 

 

Men ja, så är livet just nu. Kattis gav mig ett pepparkakshus att sätta ihop när hon kom hit, men en annan tjejs väska trillade tyvärr ned på den. Det är nu ett pepparkakspussel men jag tröstar mig med att det är väldigt gott.

 

Oops.

 

MEN JAG HAR SPARAT KRISTYREN OCH NON STOPEN, I ALLA FALL.

 

Nej, nu sticker jag. Jag ska upp tidigt i morgon och ha intervjun för mitt engelska personnumet så det är nog dags för en sen dusch nu (fy fan, vad jag kommer sakna den här duschen när jag flyttar, alltså).

 

Puss på er.

 

 

Alltså, fy fan för jantelagen.

 

Hej, föresten. Jag skippar alla inledningar och går rakt på sak - för ja, fy fan för jantelagen.

 

Jag har liksom aldrig insett att jag är påverkad av Jantelagen, eftersom jag levt mitt i skiten hela livet. Det är inget jag har känt att jag kan ta på riktigt, inget jag kände mig utsatt av, men något jag ofta berättade om när jag pratade med mina utländska kompisar (yes, there is a sense of "don't think you're better than anyone else" going on in my country). 

 

Jag har bott i London i tre månader, och jag har inte stött på någon som ifrågasätter eller rent ut av sätter sig emot min engelska eller min sångröst och det är först idag som jag har insett att - jaha - jantelagen existerar inte här.

 

I Sverige är det nästan att jag inte vågar erkänna att jag är bra på engelska för jag känner mig som om mitt ego tar upp hela rummet när jag väl gör det. Men jag har inga problem med det här borta för jag vet att ingen jävel kommer sätta sig emot mig bara för att jag råkar prata bättre engelska än dem. Och jag har nästan helt tappat mitt röstkomplex för så fort jag öppnar käften och sjunger försöker folk övertyga mig att söka till X Factor. Och det typ... händer inte bland främlingar i Sverige. Aldrig genuint, i alla fall. Om jag någon gång har hört en främling säga åt mig att söka till idol har det alltid känts som det är krystat eller något som man säger bara för att. Och det är liksom inte så här borta.

 

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här men there you go. Jag ska ta mig ur sängen och duscha och tvätta mig och sen ska jag rulla ihop mig till en liten boll under mitt täcke och hoppas på snö.

 

För det är kallt här borta.

Puss på er.

Jag är officiellt kaffeberoende. 

 

Jag har liksom alltid varit svag för kaffe sen jag började dricka i sjuan, men aldrig så att jag behöver kaffe för att fungera. Visst, när är var allergisk blir det en hel del kaffe, men det beror mest på att jag blir så trött och virrig av mina mediciner att jag inte har något val. 

 

Även när jag pluggade kunde jag gå en dag utan kaffe utan att märka någon större skillnad. Ofta drack jag bara kaffe för att ha något att konsumera medan jag försökte plugga, men det var inget som påverkade mig under helgerna, aldrig så att jag gick runt med extrem kaffeabstinens.

 

Det har gått käpprätt åt helvete. Om jag vaknar för sent (se; aktivt väljer att snooza tills jag måste ta tunnelbanan för att hinna till jobbet) käkar jag aldrig frukost. Och det är okej. Under lunchen står jag nästan alltid vid kassan och tar beställningar så jag blir väldigt sällan påverkad av matlukten. Jag koncentrerar mig på att ta beställningar i två och en halv timme och sen är allt över och jag får min mat. Men jag måste ha kaffe, jag fungerar inte längre utan kaffe.

 

Det spelar ingen roll om jag är sen eller inte, jag springer in på Starbucks eller Pret eller vart fan som helst och köper en kaffe för utan det blir jag helt snurrig och förstör hela passet. Inte särskillt bra, nej, men å andra sidan röker i princip alla på mitt jobb. Om de får ha den lasten får jag ha en annan last och min last är kaffe. I går jobbade jag utan kaffe, och det slutade med att min supervisor gjorde en kaffe till mig och vägrade låta mig gå ut i restaurangen innan jag hade druckit upp den. Min arbetsinsats var komisk; jag hörde plingan som signlarerar mat i luckan men jag tänkte aldrig långt nog att sticka till luckan och hämta maten. Det är en himla tur att mina kollegor har humor så att de kunde skratta åt det. Men men.

 

När jag väl hade kaffe i mig fick jag ihop nästan hundra pund genom att övertyga ett av borden att spendera en massa pengar på alkohol så det var inte direkt någon som klagade sen när jag gick hem.

 

Plus att jag av det bordet även fick tio pund i dricks, vilket också var helt okej.

 

Bra kaffe, bra livet, bra Jojo, helt enkelt. 

 

Puss på er.

Som alltid när jag bestämmer går jag och gör något helt annat.

 

Har jag tagit mig till Covent Garden idag? Nä. Har jag tagit kort på all julbelysining (eller marmite reklam) längs Oxford Street?

 

Näe.

 

Jag har suttit på mitt as, lekt runt på tumblr, kollat på Män Som Hatar Kvinnor och bråkat med 3. Men det är ungefär det jag har lyckats med idag. Det kan ju hända att jag tar mig ut och försöker ta kort på belysningen inom en timme eller så men jag skulle nog inte hoppas på för mycket om jag var ni. Men ja. Jag tvättade i alla fall igår så något produktivt har jag lyckats med i alla fall. Och så har jag gjort lite boende research också.

 

I morgon ska jag (jag har inget val, alltså) ringa till Jobcenter och kräva en intervju pronto så jag kan få tillbaka min skatt och sluta bli beskattad, samt få mitt engelska personnummer. För har jag inte det innan den 6e december får jag rikligt med problem. 

 

Men puss på er hörrni, jag ska kolla vidare på Millenium nu.

Gråter nästan av lycka, rummet finns kvar och det är dessutom inte det enda i huset, så jag kanske faktiskt har en chans. 

 

Ska ringa och ringa tills jag hittar någonting.

 

Fingers crossed.

Nu är jag typ så sur att jag skulle kunna slå någonting.

 

Seriöst, nu skulle jag kunna mörda.

 

Fick just ett mail från Spareroom där de bad så hemskt mycket om ursäkt, men på grund av ett fel i stystemet hade ett av mina meddelanden inte kommit fram.

 

Meddelandet?

 

Landlorden för det där jävla rummet i Elephant and Castle komplett med info och telefonnummer.

 

Jag ska ringa, men jag tror mina chanser är lika med noll.

 

Fan.

Sen jag skrev det förra inlägget har jag lokaliserat en mugg som städarna glömde diska (det är min dag idag), lånat snabbkaffe av Geri och svurit på att jag aldrig, aldrig, aldrig mer ska dricka Sainsbury's Instant Coffee (jag ska köpa från Starbucks, det är gott) och placerat mitt as på sovsalsgolvet.

 

Jag tänkte lägga upp de där bilderna jag redigerade från i lördags, men det är inga stora bilder. Jag lekte med kameran förut och drog ned kvalitén på bilderna och eeh, ja. Nu måste jag komma ihåg hur man leker tillbaka inställningarna för det blev jättedålig upplösning.

 

Så mina bilder är jättefint redigerade med skuggor under och så, men bildern på miljön får faktiskt vänta för det är superfint nu med alla färgerna på löven och jag vill ha stora bilder. Så ni får som sagt vänta lite på dem. 

 

Men här kommer lite bilder från Hostelet. 

 

 

Eeeeh, asså jag är en sjukt lat jävel.

 

Och Harry Potter är så intressant när man ska redigera bilder. Så kanske inte ikväll, nej.

 

Kanske inte alls, om jag ska vara ärlig, men jag försöker hålla en positiv attityd till allt.

 

Så skulle jag vakna upp med halsont i morgon igen är det typ okej eftersom det i alla fall inte är lung inflammation eller maginfluensa.

 

Där. Positivt.

 

Jag går och lägger mig nu.

Den här dagen får ett riktigt stort, fett hjärta över sig. Gud, vilken bra dag.

 

Förutom faktumet att dagen började i ett dimmit töcken har det nog varit den bästa dagen på länge. Vid två tiden mötte jag upp Olivia och vi stack direkt till Starbucks (där baristan skrev Joe Joe på min mugg, men fair enough) innan det blev vidare till 3 en snabbis. 

 

Sedan tog vi oss in till Hyde Park och pratade. Och pratade. Och pratade. Vi gick längs vattnet, runt, runt, runt och gick sedan till Notting Hill där jag hittade Reese's flingor. Reese's. Flingor. Vi gick runt ett tag till innan vi kom fram till Nando's NHG och Olivia tyckte det såg så mysigt ut att vi gick in.

 

OCH HUR VÄRT VAR INTE DET? Ursäkta caps lock, men det var dagens bästa beslut. Alla var på superbra humör och deras Patrao var där så jag fick femtio procent rabbat trots att jag inte borde och vi fick gratis desert. Jag tror bestämt att jag ska ta mig dit minst en gång i veckan. Jag köpte en Kyckling Pitta med extra Halloumi i och två tillbehör. Det skulle ha gått på tolv pund. Gick på sex pund. Jag grät typ av lycka. Nästan. Om inte annat  zonade jag ut totalt när jag fick min Sweet Potato Mash för den är så jävla god. GUD, vad jag var nöjd efter den måltiden.

 

Och sen dess har jag kollat på Harry Potter och haft två sentimentala Skype samtal. Ett med Amanda, och ett med Hillevi.

 

Och bara för att vara extra produktiv har jag även hittat ett potentiellt rum i Elephant and Castle.

Så idag är livet rätt bra att leva. Tänkte kolla vidare på Harry Potter och redigera lite bilder från idag. Allt lär vara uppe om någon timme. 

 

Puss på er.

Mitt huvud känns som dimma.

 

Ba så ni vet, liksom. Jag sov i tolv timmar och huvudet känns som dimma. Bör nog pallra mig upp och dricka kaffe. Men jag sitter på mitt as i dormen och kollar på Harry Potter istället.

 

Men hur som haver, så tänkte jag uppdatera er lite. Berätta vad som har hänt eftersom jag varit så fantastiskt dålig på att blogga. Efter Milkshake City i onsdags mötte jag upp med Olivia som är här i ett tag och åt på ett italienskt ställe som ligger precis på Queensway. Så vi käkade billig tvårätters och drack Starbucks till efterätt ocb bara... pratade. Och om det är någonting jag saknar så är det nog det. Att bara kunna prata med människor, för jag har märkt att här borta kan folk vara rätt kyliga. Om jag ska diskutera någonting personligt eller viktigt någon gång tar jag det med den Australiensiska receptionisten. Hon är bra, henne kan man prata med. Men varenda engelska människa jag har pratat med kan liksom inte ta saker seriöst av någon anledning. Jag vet inte, bara en tanke som har slagit mig. Men hur som haver var det fantastiskt trevligt att kunna prata med någon som jag känt så länge. Och att äta någonting som inte är Nando's eller Subway. 

 

Sen började jag jobba. I torsdags jobbade jag mellan tolv och fem med en timmas paus för att sen jobba mellan sex och tolv. Jag kom hem klockan ett och trillade i säng. Död. I fredags jobbade jag mellan tolv och fem igen för att sedan jobba mellan sex och tio. Och när jag kom hem kunde jag inte somna.

 

Så jag vaknade klockan sju igår och... hade sovit i tre timmar. Men det var bara att sätta sig på bussen och åka in till jobbet för personalmöte. Egentligen var det sjukt ovärt för tre fjärdedelar av personalen verkade ha skitit i mötet. Vår Huvud Manager är på semester så hon var inte med, och Tales och Ben som ledde mötet var så trötta och bakis att det var komiskt. Men vi hade det ganska kul i alla fall. Okej, så vi fick inte Full English Breakfast eftersom Minty inte var där och det var inte lika roligt som förra mötet, men vi hade det mysigt.

 

Och så röstades jag fram som Employee of the Month, så det var kul. Bara faktumet att det hände och de trettio punden jag fick som pris. Känner mig rik nu.

 

Men mitt pass igår var inte roligt. Alla reagerade på hur jag jobbade. Hur trött jag var. Så när jag kom hem föll jag åter i säng och sov i tolv timmar.

 

Och nu känns huvudet som dimma.

 

Men det är okej. Jag ska möta upp Olivia och gå på promenad i Hyde Park, så jag behöver inte riktigt använda huvudet än.

 

Puss på er, jag tänkte försvinna ur min OnePiece nu.

Ber om ursäkt för den här pausen, men jag har liksom inte orkat blogga.

 

Har varit sjuk och eländig och de två senaste dagarna har jag jobbat en himla massa. Jag har bara inte orkat. 

 

Men i morgon är jag ledig så då kommer det nog någon uppdatering. Tittar bara in för att försäkra er om att jag lever. 

 

Puss på er.

Hörrni, jag vet att ni tror att jag inte bloggar men detta, kamrater, är en lögn. Jag bloggar, jag bara… glömmer lägga upp allt. När jag skriver ett blogginlägg kan jag helt plötsligt få ett sms från Josse om något One Direction relaterat, och så kollar jag upp det och bryter halvt ihop och sen spenderar jag lite tid på facebook, bloggar lite mer, etc etc. Och så glömmer jag liksom att publicera. Eller så skriver jag i ett dokument och glömmer bort att jag har det där. Jag har cirkus femton opublicerade inlägg i den där mappen. Plus ett spektakulärt långt inlägg som jag skrev dagen efter Taylor Swifts skiva kom ut som inte sparades. Och i vanlig ordning blev jag så förbannad på blogg.se att jag slängde ihop macbooken och gick och lade mig.

 

Men jag är sjuk igen. Ärligt talat så tror jag att jag liksom aldrig är frisk. Jag går runt och är lite småsjuk och sen slår det till ordentligt så fort någon på jobbet är sjuk. Det där med ”du är alltid sjuk” som jag var så himla van vid att höra förut har kommit tillbaka nu. Och då har jag kanske varit sjuk tre gånger sen jag kom till London. Men det är tydligen väldigt ofta. Lite kul att veta är att det har visat sig att när jag väl blir sjuk så blir jag rätt rejält sjuk. Om jag har ont i halsen kan jag liksom inte öppna käften utan att allt gör ont. Och så får jag sjuka muskelsmärtor. Som igår. Jag vaknade igår och var helt hundra på att jag hade fått influensan eller liknande. Fy fan, vad jag hade ont. Och halsen ska vi inte prata om. Den var helt uppsvullen. Så jobbet var ingen rolig upplevelse. Det är en himla massa skrikande när jag står i kassan, vilket jag gör till typ nittio procent, så när jag väl tog mig från jobbet till Covent Garden för att träffa Annika och Beccy hade jag verkligen ont överallt. Musklerna längs käken, hela ryggpartiet, benen. Överallt.

 

Och idag satte sig skiten i öronen. Halsen är lite bättre idag, vilket är något av ett under eftersom vi kollade på Mamma Mia! igår och jag sjöng med alldeles för högt, men så fort jag sväljer protesterar öronen. Så jag är hemma nu. A och B kom och gav mig ett rejält care package hemifrån och sen tog vi oss in till Regent’s Street där vi spenderade en bra tid inne på Hamleys och sen fikade på ett Turkiskt ställe som gör fruktansvärt god choklad. Sen blev det en sväng inne på Claire´s där jag hittade en One Direction sponsrad Hot Water Bottle (som är alldeles för dyr, men sjukt ett kul koncept ändå) och sedan bar det av till M&M World.

 

Jag är alltid så himla lat när jag har med mig kameran. Jag tar med mig den, och så fotar jag inte för att jag orkar inte hålla på med fodralet hela tiden. Så det händer liksom inte så ofta. Men när jag väl fotar, fotar jag en hel del, för det är så himla tacksamt att fota med den. Bilderna blir så himla bra. Även om jag bara smäller av en testbild blir den bra. Så jag tog en massa bilder inne på M&M World innan jag bestämde mig för att gå hem och sova.

 

Men sova tror jag inte det blir något av för det verkar inte riktigt funka. Så jag tänkte äta lakrits, dricka vatten och kolla på någon film som jag sett en miljard gånger.

 

Kan trösta mig med att jag är i en väldigt lugn sovsal idag, så det är helt okej att vara på hostellet just nu.

 

Puss på er.

 

 

Alltså, livet är definitivt inte helt hundra när man bor på ett vandrarhem. Det roliga är att jag mår fortfarande så mycket bättre här än jag har mått de senaste tre åren, men det är självklart att det är jobbigt att ha ett hem men ändå inte. Jag kan kalla vandrarhemmet mitt hem, eftersom jag kommer hit varje kväll och jag sover här varje kväll men det finns liksom inte den där säkerheten som borde finnas i ett hem. Jag har ett hem, men jag är inte hemma. Hemma betyder säkerhet och det är ingen som säkert kan säga att jag kan bo i samma rum varje vecka eller kan lite till hundra procent på alla som bor här. För det kan jag inte. Men det enda som faktiskt är jobbigt är att jag ibland måste flytta runt, som den här helgen.

 

Jag flyttade igår morse, jag flyttade i morse och i morgon flyttar jag till ett nytt rum. Och när jag fick det beskedet var jag bara så jävla färdig. Klockan var två på natten, jag hade gått hem och jag ville bara gå in på rummet och sova så länge som möjligt. Istället satt jag och pratade med receptionisten till klockan fyra, fick fem timmars sömn och flyttade väskorna fem våningar ned dagen efter. Jag var så redo att åka tillbaka till Sverige, leta boende och komma tillbaka. Det är ju som sagt inte så svårt att få jobb här så jag tror inte att det hade varit något problem.

 

Sen gick jag till jobbet och mådde så himla bra att jag blev hög på livet all over again. Så jag tänker inte sticka. Jag vägrar att sticka. Jag sticker om jag måste och jag anser inte att jag måste sticka. Jag mår inte dåligt här, jag kan inte ens komma ihåg senaste gången jag hade halsbränna och jag har helt ärligt aldrig varit så fri från stress som här. Veckorna innan jag flyttade hade jag fortfarande stressproblem. Ingenting seriöst, såklart, men ja, jag var märkbart stressad över flytten. Och det bara - försvann. Och det känns ganska dumt att åka tillbaka till Sverige och sakna London för någonting som bara är jobbigt typ en dag var tredje vecka. Jag tror att jag skulle må sämre om jag åkte tillbaka till Sverige nu. För det finns så himla mycket att se och uppleva här och jag vill göra allt det innan jag åker hem. Så lite till får jag stå ut. Tills det blir ett problem som verkligen hänger över mig. 

 

Men hur ironiskt är det inte att min kurator varnade mig för att jag skulle bli stressad över livet i London, att jag antagligen skulle må sämre i London om jag inte var försiktig, och så kom jag hit och mådde bara så jävla bra att jag fick bita mig själv i kinden för att sluta le när jag gick längs gatorna? Det är det som får mig att inse hur värt det var att flytta hit. För om det är någonting jag har lyckats med är det att byta land, bo själv och klara mig även när livet är mindre kul att leva.

 

Det svåraste beslutet jag någonsin har tagit var mitt beslut att ta ett sabbatsår. För jag är en sån jävla perfektionist och jag visste precis hur mitt liv skulle se ut. Så hur fel blev det inte att inte kunna ta studenten när jag skulle, att se mina kompisar ta studenten utan mig och se allas liv fungera och vara precis som jag ville att mitt liv skulle vara när mitt liv var kaos och bara så jävla fel. Allt var bara ett enda stort misslyckande. Jag kan titta tillbaka på hur jag mådde då och inse att, ja, jag har klarat mig igenom depression, utmattning och jag mår bra nu. Och nånstans är jag stolt över mig själv. Men jag är trots det mer stolt över att jag har lyckats byta land, liv och hela paketet utan att må dåligt i över huvud taget. Det känns mycket lättare att ta på. Men någonstans vet jag ju att det var tiotusen gånger svårare att ta mig ur mitt helvete.

 

Och jag har faktiskt ingen aning om vart jag ville komma med det där. Det har gått två timmar sen jag började skriva och jag har hunnit ha två skype dejter och fått reda på att Nick Jonas har älskat Miley Cyrus typ hela sitt liv, det känns som jag har åldrats typ femtio år. Men jag kan reda ut frustrationen över mitt favoritkändispar någon annan gång. Jag tror jag behöver äta nu.

 

Ursäkta det här fantastiskt röriga inlägget, jag ska försöka koncentrera mig på att göra en sak i taget i fortsättningen. Jag lovar att jag inte är känslomässigt instabil eller olycklig på något sätt.

 

Puss på er.

Jag är sjuk.

 

Eller ja, jag mår bättre nu. Men igår var ingen rolig dag. Jag är fortfarande rejält snuvig men halsen mår bra åtminstone. Och jag har en visning om ett par timmar. Skål för ett fantastiskt sammanhängande inlägg... eller?

 

Men helt ärligt nu, lyckan är total. Rummet jag ska titta på är en studio ute i Zon Två, och jag kommer kunna ta buss till jobbet om jag får den. Det är en liten sak med kokplatta, diskbänk, säng och delat badrum men jag kommer bo själv och värme, el och varmvatten ingår. Får se om det blir något. Kan ju vara ett skitställe, liksom men jag håller tummarna. 

 

Tänkte försöka hitta någon form av motivation att dra mig upp från golvet och duscha. Om jag är på bra humör kanske jag till och med tittar in efter visningen.

 

Men ni känner ju mig, så ha inte för höga förväntningar.

Som konsekvens av att min mobil konstant försöker hitta mottagning har batteriet dött och telefonen funkar bara om man pluggar in den i väggen. Jag har alltså gått från iPhone till väggtelefon. Awesome.

 

Är det omoget att sätta sig utanför Apple och protestera tills de ger mig en ny mobil?