Jag har fått en hel del klagomål om dålig uppdatering och alltså - det är ju himla kul och så - att ni gillar bloggen. Men just den här veckan har jag varit så fokuserad på att ta mig igenom allt utan dödsförklaring och resultatet vart en lidande blogg. 

 

Det är ju lite så att jag inte är så himla fantastisk på att låta mig själv vara sjuk längre. Det bara... det känns ovärt. Är jag riktigt sjuk så är jag det och då finns det inte så mycket att göra men nu under förra veckan hade vi så extremt mycket och göra och i princip allt var grupparbeten och jag bara ville inte stanna hemma. Jag ville inte göra gruppens uppförsbackar brantare än de redan var och dessutom är jag extremt dålig på att stanna hemma nuförtiden.

 

Förut var det himla enkelt att sätta på en film, falla död ned i soffan och kväva ångest och skuldkänslor över alla oöppnade skolböcker med mer film, mer musik, youtube, tumblr, allt som inte var skolarbete. Det var så skönt att vara sjuk, att få slippa ångesten ett tag. Även om den alltid kom tillbaka på natten. Och det händer liksom inte längre. Dels för att jag har mindre att göra, dels för att det inte har uppstått några större problem när jag ska göra det som göras bör. Det motstånd jag kan tänkas behöva bråka med är mest ovilja att skriva någonting som liksom inte är så jävla roligt (se: vår senaste uppsats i Estetisk Kommunikation tar priset för det tråkigaste arbete vi har gjort den här terminen). Så det finns inte något skäl att vara sjuk. Jag känner inte att jag vinner på att vara sjuk. Jag går hellre till skolan och låter som The Exorcist, ser ut som döden och andas som Darth Vader för då har jag åtminstone kul. När jag spenderade dagen hemma förra måndagen med 39 graders feber ringde jag Moa framåt ett och frågade om hon inte ville komma hem till mig och klippa vår film istället för i skolan. Jag blir himla sällskapsjuk (se: är alltid sällskapsjuk, påminn mig om att aldrig skaffa egen lägenhet själv) och det är ju så himla enformigt och tråkigt att sitta hemma och vänta på bättre tider.

 

Jag erkänner att det kanske inte är den snabbaste vägen till bra hälsa men jag har i alla fall aldrig mått såhär bra i själen och det borde fanimig räknas. (Typ sju vänner från skolan blev sjuka över helgen men jag tänker låtsas som om det absolut inte var jag som smittades).

 

Jag har alltså fått lite av en räkning den här veckan. Inte så att jag varit överdrivet utmattad, men det där lilla sista som att sitta uppe och redigera bilder och blogga ordentligt, det har inte riktigt lockat mig om jag ska vara helt ärlig. Jag skrev mitt gemuprov, analyserade lite Harry Potter, redigerade bilder till diverse fotouppgifter som skulle in, skrev Estetisk Kommunikation och jobbade på samhällsarbetet om normer i media. Och så sjöng jag på musikskolans avslutningsmingel. Och sedan sov jag alldeles för lite eftersom jag är värdelös på att tagga ned efter stressiga dagar.

 

Men nu är det över. Det är lov nu. Jag firade detta med att trilla in på gården och annonsera att jag minsann skulle äta en pizza. En halvtimme senare hade jag köpt och snudd på inhalerat vad som kändes som historiens bästa kebabpizza och sköljt ned den med en kall cola. Jag trillade ned i fina vänners famnar och trasslade mig inte ur förrns det började bli sent.

 

Och nu ska jag sova. Oj, vad jag ska sova. I morgon väntar jobb med mamma och en släktmiddag hos farmor. Resten av veckan får vi se. Som plåster på såren för dålig uppdatering får ni samtliga instagram-uppdateringar från veckan som gått.

 

Idag kändes som ett halvår, av någon anledning. Jag vaknade, typ första gången på år och dagar, halv sju, utvilad och med åtta timmars sömn i bagaget på en skoldag. Men jag har varit trött, fortfarande sjuk (fjuttfeber verkar vara allt jag är just nu) och bitvis rätt förvirrad genom hela dagen. 

 

Oh well.

 

Det är snart läggdags. Nio minuter över fem går tåget in till stan och Mix Megapol i morgon. Jag spenderade typ en halvtimme med att försöka få några decent bilder på lucialinnet med familjekameran (se: jag och Sony är inte vänner). Så jag tänkte ta en snabb dusch och packa väskan innan jag trillar ned i sängen. Och sen ska jag försöka mitt allra bästa att få ordentligt med sömn innan klockan ringer vid halv fem i morgon bitti. 

 

Glad Lucia, för fan.

 

Jag är halvt stendöd efter midnattspremiären av The Hobbit: The Desolation of Smaug men här kommer projektet i Estetisk Kommunikation som vi har slitit med som kompensation för absolut-inga-inlägg-alls-pga-död.

 

Jag är helt begravd i måsten och skolprojekt just nu och bloggen lär således lida, men idag firade vi i alla fall en sen Chanukka och åt en massa gott. Jag fick en sminkspegel, en hylla, ett par strumpor, trehundra kronor, en bok och ett gäng pennor. Och ont i magen; jag åt munkar till bristningsgräns. 

 

Jag fick betala dyrt för dålig sömn, feber och körkonsert idag.

 

En vecka med ett snitt på fem timmar är okej. Fredagsmorgonar är väl kanske inget att ha, men det går. Idag var en sådan där dag där jag verkligen, verkligen, verkligen ville ringa mig sjuk och bara få vara sjuk idag. Ha ont i halsen, vara lite borta, dricka te, vara miserabel och bara slippa dra i väg till skolan när man typ absolut inte borde vara där. Men vi är kneedeep i grupparbeten och det kändes inte riktigt okej, så jag gick.

 

Och alltså, konserten igår gick bra. Jag var jättenervös och skakade och allt jag tänkte på var den gången för tre år sen när jag fick min blackout. Första delen av konserten var inte min bästa, men efter solot, då blev det bättre. Dels för att det var över (herregud, vad jag har stressat över denna lilla vers, alltså) och dels för att det antagligen är det bästa jag sjungit på konsert någonsin. Och det var så jävla skönt att bara sätta det, att gå tillbaka till kören och känna att det gick bra, och alltså detta kan vara första gången jag någonsin är nöjd.

 

Så även om jag däckade halvvägs genom en film när jag kom hem, sov oroligt och fel och vaknade upp och kände mig som döden, så var det nästan värt det att dra sig ur sängen och gå till skolan igen. Nästan. Jag var så trött att jag var snurrig, tog av mig skorna och bara glömde bort var de var, sprang ifrån grejer, sprang in i folk och mådde sådär trött/sjuk illa i magen. Jag har förträng hälften av konversationerna jag hade idag, men jag vet med mig att jag gick runt och berättade för en stor majoritet om hur dåligt jag mådde på grund av, sån är jag, apparently. Se: händer även under inflytande av alkohol.

Men nu är jag hemma och det är dags att sova. Pratade länge i telefon med både Josse och Felicia, kollade på idolfinalen och På Spåret, tog ut, tinade, åt upp samtliga lussebullar ur frysen och spenderade tiden väldigt långt ifrån en spindel som tagit sig in i mitt rum. Den kämpade tappert, men mamma hade ihjäl den.

 

Jag pratade med Felicia så långt ifrån scenen som möjligt.

 

 

 

 

Nu är det kris. Ingefära/citron/honungs-vatten har inte hjälpt, jag har totalförbud att på något sätt använda rösten och nu är det kris.

 

Halsen bråkar och svider, jag är ganska säker på att jag har feber och jag förstår inte hur jag alltid ska lyckas med konstycket sjuk inför julkonsert. Eller luciatåg; när vi lussade runt i Stockholm med Lenas kör var jag pesten, år ut och år in. Men liksom. En konsert. Ett tillfälle. En gång. You had one job, typ. Men fan, jag ger mig inte.

 

Det värsta som kan hända är att jag får skita i solot, men jag tänker inte inte vara med. Det är emot alla mina principer och också inget som min stolthet skulle klara av. Så jag kan vara ett vrak i morgon, det kan jag.

 

Men då får vraket leverera i alla fall.

 

Hej, mitt namn är stress.

 

(Den som bestämde att flera stora grupparbeten på en gång i slutet av terminen ska vara en grej får hemskt gärna tänka om och tänka rätt).

 

Halsen är varken sämre eller bätttre, jag hade feber idag, prestationsångesten inför konserten är således i krisläge och alla i gruppen med grupparbetena är passive agressive, supertrötta och så färdiga med grupparbeten de också.

 

Idag har inte varit den bästa på ett tag, needless to say.

 

Men jag hängde med Prottasha för att hitta en köroutfit, och det gick väl. Sådär. Inte jättebra, inte jättedåligt heller. Jag har i alla fall någonting att ha på mig, vilket känns ganska tryggt, men det är väl ungefär det enda med den konserten som känns tryggt.

 

Men det får bära, det måste det göra. Och dessutom var det himla mysigt att se Prottasha igen.

 

Jag har ingen själ kvar. Halsen har mått dåligt över helgen, astman var ett faktum, jag hade körrep i tre timmar och jag har typ ingen själ kvar. Helt jävla slut är jag med en rad stämmor i huvudet, lätt huvudvärk och sjuk frossa då värmen inte verkar ha kommit igång i porten. Men det är okej. Jag har raggsockor, mössa och stor, stickad tröja. Jag har alvedon för huvudvärken och har druckit citron/honung/ingefära-vatten (Sjuk tortyr, det sved ända inpå skelettet, kändes det som) och naturell yoghurt med kakao (tips från Anna) och när jag har duschat får jag sova länge, länge, länge så all in all är det väl typ okej. Men imorrn vore det inte fel att bara... hålla käften.

 

Idag var det första advent, första december och jag är bara så himla glad över detta. Det är få saker jag älskar mer än julen, minus fyra grader, snöflingor och snödrivor. Att bo i raggsockor och mysiga kläder, gosa in sig och shamelessly se ut som en marshmallow i dunjackan, och sedan äta så mycket julgodis att man spricker. Se: Idag föreslog jag att lägga till extra mat på julbordet men blev nekad - tydligen ska man inte ha matkoma på julafton. De firar jul fel.

Så jag väcktes av pappa vid halv elva i morse, och så åt vi god frukost med första ljuset tänt och det enda som kunde gjort den här dagen bättre är snö. (Min kärlek till snö lär bli ett återkommande tema, just you wait). Och jag har skrivit en önskelista, fotat, konstaterat att jag har ett stort sår i hårbotten från när jag slog huvudet i trappan igår och sedan lidit mig igenom en dusch där alla hårda strålar träffade såret just där det gör som ondast.

 

Men det är okej, för det är första advent. tjugotre dagar kvar till jul och konsert om fyra dagar.

 

För nästan sex år sedan var jag hemma sjuk, eländig och mitt emellan luciatågsfyllda dagar med kören och fördrog tiden på youtube. För nästan sex år sedan kom jag via en Miley Cyrus video fram till Jonas Brothers låt S.O.S och för nästan sex år sedan typ dog jag över förutnämnda band.

 

Idag tog jag ned mina posters och jag var på riktigt emotional över detta faktum. I sex år har det på något höger eller vänster suttit Jonas Brothers posters i båda mina rum hos mamma och pappa. Och nu ba... tog jag bort dem. Lyssnade på deras andra album som någon form av mental kompensation och slogs av hur sjukt mycket jag fortfarande älskar det. Jag smsade Kattis och konstaterade att "den här kärleken varar nog livet ut" och alltså, det är himla tomt i rummet. För mycket turkost och så lite som bryter, men någonstans är det också väldigt fint? Och när vi gör om lite i rummet i år kommer Jonas Brothers loggan vara kvar. Tog alldeles för lång tid för att jag ska måla över den. Och så typ, känner jag att jag måste ha kvar någon form av hyllning till bandet som tog mig igenom högstadiet.

 

Egentligen är det ganska roligt, att för sex jular sedan fick jag ett par trådlösa hörlurar av pappa för att jag skulle kunna lyssna på deras låtar på youtube överallt i hela huset, och jag minns att han i rimmet skrev något om hur han och Annika "kanske slipper lyssna på Jonas bröderna snart" och hur de gick och tänkte att det bara var en fas. Och nu sitter jag här nitton år gammal, efter att ha hunnit flytta hemifrån för att klara mig själv i ett år och storbölar när första låten jag hörde av dem börjar spelas på iTunes.

 

Och alltså, det finns ingen form av idoldyrkan kvar. Inte som när jag var tretton. Jag har ingen vidare lust att gifta mig med Nick Jonas och jag håller absolut inte med om hur de ställer sig till vissa saker och ting, men när jag lyssnar på deras första album, då är jag fan tretton och lost men tryggt omfamnad i deras texter. När jag lyssnar på deras andra album blir jag bara sådär totalt superlycklig och nostalgisk och när jag lyssnar på det tredje albumet minns jag fortfarande sommaren 2008 när jag såg dem, träffade dem och dygnade flera gånger per vecka bara för att skriva, skriva, skriva. Det där jävla bandet betyder så mycket vänskap, ljus i helvetet och extrem lycka som ingen annan kunde beröra eller rubba att jag liksom inte tror att jag kommer släppa det. Jag kan ta ned mina posters och ändra åsikt om personerna i bandet, men jag kan inte ta bort, förändra eller ångra åren de betydde något just för att denna betydelse bar mig så himla långt.

 

Och det gör mig så fruktansvärt trött när unga såväl som vuxna ska lägga sig i och förklara för mig hur jag ska känna, kommer känna eller - värst av allt - känner. Jag har alltid tyckt att det är himla onödigt att berätta sådant för en person. Att berätta för mig att det bara var en fas, att det kommer gå över. Fuck you, om jag ville tro att jag skulle älska Jonas Brothers så som jag gjorde då livet ut, då kunde jag väl få göra det?! Vad är grejen med att bestämma över sina barn eller vänner på ett sådant plan att man tar ifrån dem rätten till sina egna känslor? När jag var tretton, fjorton, femton, sexton älskade jag Jonas Brothers så stört mycket. Och jag älskar Jonas Brothers så stört mycket nu för att de gav mig det där.

 

Just som att jag om några år säkerligen kommer släppa One Direction. Någonstans i framtiden kommer min tumblr stå oanvänd eller fyllas av annat och jag kommer inte reblogga bilder, internskämt eller liveuppdateringar från award shows längre. Men vad som än händer kommer jag inte kunna neka till att de till stor del räddade livet på mig. Faktum kommer alltid kvarstå att jag gick omkring med sex månaders post concert depression efter konserten i London O2, att jag sken upp som tusen jävla solar när jag hörde What Makes You Beautiful eller vände mig så snabbt att jag fick whiplash när deras musik spelades någonstans. 

 

Och det är liksom det som är så himla fint med fandoms. Alla typer av fandoms. Alla typer av vänskaper, förhållanden eller besläktskap. Oavsett hur en person i slutändan påverkar oss, finns allt som är bra alltid kvar. Det får du alltid behålla och ingen annan har rätt att berätta för dig att du ska släppa det. Det finns så många vänner som jag under åren har tappat kontakt med, släkt jag inte pratar med och saker som har förändrats men det känns som ett sådant baksteg att fokusera på faktumet att det har tagit slut, eller utvecklats till något dåligt. 

 

Och jag typ... jag orkar inte med det mer. Inte efter att ha levt i orrubligt mörker; då känns det så ofattbart korkat att frivilligt dra åt mig negativitet när det finns så mycket bra att hitta i allt som gick så himla fel. Det är nog desvärre bara att köpa att jag tänker vara ivrig bandentusiast tills jag dör. Berätta för världen att jag ska bli den som solen skiner på även genom regn och rusk, skriv på min gravsten att jag var flickan som älskade att älska, för nu när jag kan känna ordentligt tänker jag fan projicera allt som är fantastiskt och bara fucking njuta.

 

Jag har en refräng av en av körens låtar fast på hjärnan, svullna halsmandlar och världens jävla träningsvärk courtesy of gårdagens idrottslektion. Se: Jag tränar fortfarande absolut inte.

 

Det är himla skönt att den här veckan är slut. Vi jobbar i princip bara med grupprojekt och av någon anledning stressar det skiten ur mig. Jag har inga större problem med ett grupprojekt åt gången men när det är totalt tre olika deadlines och redovisningar blir det lite jobbigare. Jullovet känns himla långt borta just nu.

 

Men det är okej. Det är minusgrader och snön verkar närma sig, och det är okej. Jag betar av del efter del i gemun (inte utan desperata telefonsamtal och sms till folk som kan, men det går framåt), det är helg och i morgon ska vi julpynta.

 

(HÖRDE NI DET ELLER, I MORGON SKA VI JULPYNTA, GOD JUL FÖR FAN!!!!!!!!)

Det blir ingen riktig consistency i det här inlägget känner jag. Allt jag har i huvudet är tonarter och dylikt.

Jag tror jag sover på det.

 

Jag och Teresa är kanske inte världsbäst på att hålla oss för skratt. Men det är okej. 

Det hände en himla massa idag. Eller ja, den hör veckan rent generellt har varit rätt busy på det absolut bästa sättet någonsin, men just idag var det en extra massa grejer. Jag och Nora kompletterade två fotouppgifter under median, och jag slogs än en gång av hur stört mycket bättre mina bilder blir när jag fotar med skolans Nikon kameror. Spenderade resten av den lektionen med att vara rasande på Photoshop och pilla väldigt, väldigt mycket med ögonredigering. (Sjukt pilligt, do not)

Och sen... Började jag Gemu. Hoppade in på en lektion, alltså. Och sedan fick jag fortsätta. Så om tre veckor är det prov för mig i Gemu 1 och jag har således en herrans massa musikteori att nörda ner mig i. Men det är okej, det kunde varit matte. Jag är inte fantastiskt stressad över detta än. 

Sist men inte minst (by no means, jag kom hem tio idag) var det dags för Öppet Hus. Så jag satt i medialabbet eller gick runt i skolan och promotade skiten ur Promotion (som förresten har bytt namn till Media Production, men fan. Går ej att lära denna gamla jycken att sitta). Och hej, vad kul det var. Bråkade lite, lite med Pehr för att han är himla envis ibland, berättade för väldigt många människor att ja, jag är verkligen 94, och lyssnade efter det på en himla massa livemusik som spelades lite överallt.

Det var ganska mysigt och jag hängde med en himla massa sköna när allt började ta slut. Hej, vad långt detta blev nu. Ber om ursäkt. Borde sova. Ni kan det där nu.

Och så... Kollade vi på öppen scen. Och det går ju en himla massa duktiga människor på min skola om vi säger så. Har jublat lite för mycket så halsen protesterar och jag har även skrattat mig till en astmaattack så i morgon kanske inte är världens mest klockrenaste sångdag men det var - är alltid - värt det. 

Så nu ligger jag i sängen med One Direction i öronen och mobilen i handen och det är verkligen dags att sova så fort jag druckit upp kamomillteet. 

Hoppas ni har haft en minst lika bra dag som jag har. 

Kreativitetsbejakande miljöer i all ära, men när femton akter från Singer Songwriter programmet på raken framförde egenskrivna låtar blev det en himla massa bejakande i min hjärna och väldigt lite slutprodukt.

 

En halvdann vers med knackig melodi, för att vara exakt. Och fyra gånger fick jag be random personer att sjunga en ton som jag kunde skriva utifrån då jag insåg att jag höll på att plagiera mig själv. Consistency i låtskrivande är himla najs, men tjugo låtar med samma melodi känns kanske inte helt hundra. Jag jobbade flitigt vidare i duschen för en timma sedan men det blev nog inge vidare med det. Har åtminstone fem främmande refränger på repeat i hjärnan och då blir det liksom ingen ro. 

 

Oh well, risken finns att jag abrupt överger mina vänner för musikaliska lightbulbs i morgon men då får det vara så. De borde ha vant sig vid det här laget.

 

Men ja, dagen. Dagen spenderades med att sova alldeles, alldeles, alldeles för länge, vakna med ett huvud som kändes som ett moln och koffeinfritt kaffe till frukost för jag ska kunna somna ikväll (hint: I caved in. Drack en pepparkakslatte från Waynes), och sedan sprang jag runt som en galen höna för att fixa allt som skulle fixas och ändra lite i köraffischen och när en iskall PT (till nya: ej personlig tränare, jag tränar aldrig, detta är en himla fin väns smeknamn) knackade på dörren för catch up var jag typ klar.

 

Efter PT blev det kör med rep inför Lucia för att vi - håll i er nu - ska upp med tuppen för att lussa på Äntligen Morgon i Mix Megapol [pause for shocked silence]. Sedan blev det häng med folk från skolan - en himla hettad konversation om huruvida Ravenclaw är bättre än Gryffindor, spontan livesång (rapp?) av Timbuktus Alla Vill Till Himmelen och slutligen de sjukt duktiga Sing-Songarnas uppspel på det. 

 

Nu är det nog dags att åtminstone stänga av datorn och försöka sova.

 

 

 

Det är återigen alldeles, alldeles för sent och jag borde återigen verkligen, verkligen sova. Till mitt försvar kan jag berätta att jag varit uppe och äntligen gjort klart samhällsläxan så att den slipper hänga över mig. Ställer mig nu bakom en metaforisk sköld av valfri typ för att undvika frågor om varför jag väljer att göra detta först klockan tre på natten. Se: det finns alltid ett jättebra skäl, men inte alltid tillgängligt på demand.

 

Jag och mamma var och såg Ingert i Carmina Burana idag, och alltså om klockan varit lite tidigare hade jag gett mig in i en lång harang om musik och dess inverkan men just nu känns det inte som världens bästa idé om jag vill sova ut i morgon. Det var i alla fall himla, himla mäktigt (det stycket är ju i och för sig aldrig inte mäktgt, men det var bra mycket mäktigare att höra det live), och jag grät himla, himla mycket. Jag kom även underfund med att Ingert nog är den starkaste människan jag har i mitt liv och när vi träffades efter föreställningen kramade jag om henne och sade "När jag blir stor ska jag nog bli dig" och lät eventuellt typ fyra år gammal men så får det vara.

 

Efter detta blev det sjuk middag med grissida, pommes och grillade grönsaker och jag var så mätt att jag trodde jag skulle dö. Är fortfarande moderately mätt, sju timmar senare. All in all genererade den middagen en himla massa magont, flera frågor till högre makter om varför mat ska göra så jävla ont i för stora mängder och ett skämt som jag blev riktigt himla nöjd med.

 

Så idag var en bra dag, och i morgon är det julpyntskomplettering på Forum som gäller. Så. Nu ska jag sova.

 

 

Alltså de fredagskvällarna jag spenderar på gården blir alltid så himla bra.  Mitt hår är ett enda stort fågelbo av tovor sedan folk har dragit på och av mössan och magen gör typ ont efter en massa lussebullar och kaffe men det är helt okej. Jag har fått så himla många kramar och så himla mycket kärlek och så har jag premiärbakat said lussebullar så bollen mitt hår består av är värd de tjugo minutrarna jag kommer att ägna inom en snar framtid för att trassla ut det.

 

Se: jag är håröm.

 

Men ja, klockan är sent. Jag jobbade och bråkade med photoshop för att få fram en duglig affisch till körens julkonsert i december och sedan bråkade jag ännu mer med datorn som prompt skulle hänga sig var fjärde minut och det enda jag vill bråka med just nu är eventuella karaktärer i eventuella drömmar för det är fan dags att sova nu.

 

Så jag ska göra det. Gav ett löfte till Kewin om bättre bloggupdatering när jag träffade honom idag så here I am, helt bleary eyed och totalt oförmögen att bruka det svenska språket i denna tredje morgontimma (nattimma? Kan komma att ångra det här inlägget, min hjärna är inte helt med).

 

Vänner, godnatt. Affischen kommer upp vid godkännande från körledare och fellow promotion vänner.

 

 

 

 

 

 

Jag har inte lyckats komponera ett enda inlägg som inte slutar med att jag pratar om fluffiga saker och kärlek, och jag känner allmänt att just idag är det en punktlista som gäller så att folket kan behålla sina tänder i gott skick. Så idag har jag

 

• Spenderat hela dagen i folks famnar, under filtar eller bara på människor och det har varit himla, himla mysigt.
• Filat på en ny låt.
• Forsatt årlig maratonlyssning av One Directions nya album och sett ut som en galning in the process.
• Delat på muffins, druckit glöggte och pratat med Moa på allas vår favorit muffinsfabriken.
• Skollat kroppen i för varm dusch vilket har genererat en härlig kräftröd nyans av min hy.
• Half tappat förståndet i telefonkonversation med Josse as per the protocole. 
• Absolut inte gjort samhällskunskapsläxan. Absolut inte tränat körsånger. Absolut inte tränat sångläxa.
• Övertalat Amanda om en skypedejt i max tio minuter. Vi skypade i femtiotre.
• Bytt ut bilderna i headern.