Hittade en till sådan där... universitetsperson. De verkar växa på träd i juletid. Och det är ju himla trevligt. Att man får träffa dem, alltså. Så jag åt lunch med Kewin på Espresso House, pratade med en stackars tjej som var ny på jobbet och alldeles sådär hemskt nervös som man är i början, och sedan trotsade vi alla gamar som skulle utnyttja mellandagsrean på jakt efter ett par shorts och lite hårvårdsprodukter. Till mig. Kewin gick lös på Ica Kvantum. Och jag tog extremt lite bilder idag, för vädret var tråkigt, Sickla var folktätt och Sveavägen är inte så himla kul att fotografera come to that.

 

Och sedan (vi pratar väldigt mycket senare) när jag gick hem till Vera för att umgås och baka morotskaka, då hände det igen. Jag ba... glömde bort kameran.

 

Det kan vara direktrelaterat till de ynka fyra timmarnas sömn jag har i bagaget eller så var det väl bara en sådan dag. Men några få bra bilder tog jag i alla fall.

 

Det märks att det är lov, för helt plötsligt börjar mina dagar klockan två på eftermiddagen som om väckarklockan inte ringer och ljuset inte letar sig in mellan persienner och rullgardiner.

 

Och så, självklart, eftesom klockan är kvart över tre och jag fortfarande sitter vid datorn. Det positiva som kan sägas är väl ändå att jag får en hel del gjort om dagarna - skolarbete inkluderat - men det är nog dags att börja sätta de mest fruktade alarmsignalerna som finns i iPhone så jag kommer upp om morgnarna.

 

Jag och Kewin ska fika i morgon och jag menar, det vore trevligt att vara där när fikat äger rum. Men nog om det.

 

Jag träffade Amanda och Jocke en snabbis idag. Jocke tog med sig bullar av varierande sorter och så drack vi en kanna kaffe och pratade. Som vanligt. Fast minus läsk och filmmaraton men det var himla mysigt ändå. Efteråt skyndade jag mig hem till mamma där vi (Ragge, more like) satte upp en hylla, en spegel och åt mat. Och sedan helt plötsligt var klockan tio och jag ver verkligen, verkligen tvungen att gå tillbaka till pappa.

 

Jag analyserade fyra kapitel Harry Potter, kollade ett avsnitt på Doktor Who och tog en dusch och sedan vet jag inte riktigt vad som hände, men klockan blev sent och nu sitter jag här.

 

Och borde verkligen, verkligen, verkligen sova.

 

 

Om det är någonting som kan får det att krypa under skinnet på mig är det utomstående som försöker ta vikten av depression.  Folk som säger att depression är överdrivet, att det inte är en viktig fråga eller – en personlig favorit – folk som säger att deprimerade människor låtsas vara deprimerade i jakt på uppmärksamhet.

 

Gå och ta er.

 

Ibland blir jag bara så arg att det rinner över. Världen är full av människor som anser att deprimerade människor är galna, att utmattade människor är lata, att folk med mindblocks från ångest är lata de med, och att självmord är att vara svag.

 

Jag ska berätta om mitt liv. Med hjälp från min nuvarande kurator har jag kommit fram till att jag har lidit av ångest sedan jag var tio. Det är alltså nästan hela mitt liv. När jag var mindre märktes den bara när jag skulle uppträda, innan ett sångframträdande, en dansuppvisning eller ett fiolsolo. Jag har alltid haft extrema problem med nervositet, alltid skakat brutalt, alltid haft smärre panik och alltid, alltid överanalyserat mitt uppträdande när jag har klivit av scenen. Det enda jag visste att jag ville – att jobba med och framföra musik, det enda viktiga som fanns då, var ett sjukt starkt och ångestladdat ämne. Jag minns att jag gick omkring i korridorerna och sjöng, sjöng, sjöng så att någon skulle kunna berätta för mig om jag var bra eller inte, för med min ångest visste jag varken ut eller in.

 

När jag kom upp i åttan och skulle få betyg satte sig ångesten i skolan också. Jag har verkligen aldrig behövt plugga. Möjligtvis i matte, men även när jag inte pluggade skrapade jag ändå ihop tillräckligt med kunskap för att vara godkänd ända fram till åttan och jag hade verkligen aldrig behövt lägga någon större energi på att plugga för att det var så lätt.

 

Så när jag kom upp i åttan och helt plötsligt var tvungen att plugga kom allt på en gång och det bara gick inte. Det är första gången jag kan komma ihåg att jag fick ett mindblock.

 

Vad är ett mind block? Ett mind block fungerar som en kloss eller spärr som hindrar dig från att göra saker du måste, saker som är viktiga för dig. Som ett email du ska skicka till en kurator eller en uppsats du måste skriva i skolan. Det som i stort sätt händer är att adrenalin, och andra kemikalier som uppstår vid stress och ångest påverkar stora delar av hjärnan negativt, och skadar den. Så när jag har mycket ångest, och måste göra någonting – något enkelt, som att tömma diskmaskinen eller skriva ett mail – kan jag inte göra det. Det går inte.  Och det var precis det som hände när jag skulle börja plugga. Jag ville fortsätta vara bra, ville visa alla de som mobbade mig att jag kunde vara bättre än dem och jag ville lyckas. Det blev för mycket för min hjärna; den lade av.

 

Jag spenderade nästan tre år med att känna mig dum, oförmögen och värdelös, och det gick som ett väsande mantra i mitt huvud. Runt omkring mig skrev folk MVG efter MVG och det tog mig alltid minst två veckor att skrapa ihop ett G. Jag har aldrig känt mig så ovärdig i hela mitt liv.

Till slut fanns det inget bra inne i mitt huvud längre. Jag levde med en ångest som tvingade mig ned under vattenytan, en ångest som kvävde mig med negativa tankar, panik och starka, förödmjukande minnen. Jag blev så deprimerad.

 

Jag var trött hela tiden. I huvudet, i kroppen. Gick upp tio minuter innan jag skulle gå trots att håret var smutsigt och hatade mig själv genom hela dagen. Övertygade mig själv om att jag var ful, äcklig, oren. Repeterade. Kunde inte studera, spenderade en himla massa tid på en pojkvän som låtsades, manipulerade och straffade mig själv när han svek och ljög.  Kände mig otillräcklig och dålig i allmänhet.

 

Jag började tänka att det vore skönt att dö.  Att slippa. Tog djupa andetag och undrade om jag inte bara kunde dö nu? Så slipper lärarna jaga mig för uppsatser jag inte kan förmå mig själv att skriva, så slipper jag tampas med att inte kunna förmå mig själv att skriva. Jag kände mig i vägen för min omgivning. Som en träkäpp i ett hjul.

 

Månaderna gick, vårterminen började ta slut. Jag hade IG-varning i alla ämnen förutom matte, engelska och spanska. Uppsatserna och proven blev fler och fler.

 

Jag började önska på heltid att jag skulle dö. Ångesten brände konstant i magen, paniken växte och tryckte i bröstet och jag började räkna ut mina livschanser när bilar och tåg kom förbi. Vad händer om jag hoppar? Kommer jag verkligen dö då? Folk kom och gick runt omkring mig på gatan, på perrongen. Jag stirrade på asfalten eller ned på spåret och undrade om jag var modig nog att göra det nu.

 

Det var aldrig, ”De kommer att sakna mig”, som fick mig att avstå. Det var aldrig ett uppriktigt ”jag älskar dig” från en vän, som fick mig att avstå. Det var panik. Kanske straffas jag för det här efter döden? Kanske ger det mig ingen ro. Jag var rädd för det okända, även om rädslan försvann lite ju mörkare livet blev. Och framförallt var jag rädd för vad folk skulle tycka, om hon från Saltjöbaden som tog livet av sig för att hon inte klarade av sådant hon själv försatt sig i. Hon som basunerade ut kärlek till diverse band och serier, hon som bad om att bli retad.

 

Jag var så van vid att vara den människan i andras ögon att jag glömde bort mig själv. Flickan som ville beröra andra med egenskrivna texter, flickan som ville sjunga, flickan som ville skapa. Flickan som älskade öppet och ohämmat. Flickan Som Stängde In Sig I Ett Rum och Försvann.

 

När jag läser om svaghet och mentala sjukdomar, då tänker jag på den flickan. Och jag vill veta hur den flickan är svag. Jag vill veta hur man uppfattas som svag när vad man egentligen är, är bruten. Jag vill veta hur jag, förtryckt av min egen hjärna, var svag när jag inte fungerade rätt längre. När jag låg sjuk dagar i sträck, satt böjd över toalettstolen utan att få behålla min näring när stressen blev för hårdhänt.

 

Jag vill veta hur den flickan var svag när hon gång på gång ställde sig upp och gick tillbaka.

 

Jag dog inte hösten 2011 som jag kunde ha gjort. Den hösten när allt rasade samman på riktigt. Den hösten när jag ville dö så mycket att det inte var långt kvar än. Jag dog inte; jag hittade något att leva för istället.

 

En dag i augusti hittade jag ett band. Ett pojkband som jag absolut inte ville tycka om, ett band jag inte hade tid med. Ett band som fick mig att må bra. Jag, då den flickan som antingen inte kände någonting eller bara kände negativa saker. Flickan som var rädd för sig själv, för sin omgivning, för vad livet hade för elakheter att kasta över sig, hon blev glad.

 

Och glad är något jag inte hade varit på en väldigt, väldigt lång tid.

 

Helt plötsligt, från ingenstans, ville jag leva igen. Denna lycka, så enkel, smittsam, varm i hela kroppen. Denna lycka som drog mungiporna uppåt och kroppen från stolen, lyckan som fick mig att hoppa och skratta och skriksjunga. Lyckan som förvandlade flickan som desperat ville dö till flickan som desperat ville leva.

 

Den terminen, med One Direction i öronen och panik i bröstet, berättade jag för mamma att jag nog behövde ta ett studieuppehåll. I en månad sjukanmäldes jag i väntan på beskedet från kommunen, ett ångestladdat paket i en säng som aldrig var bekväm.

 

I december meddelade rektor att jag fått godkänt på min ansökan till studieuppehåll. Flickan som skulle klara IB och gå på Brown För Att Visa Att Hon Kunde föll ihop på golvet och grät. Den månaden sov jag mellan tolv och arton timmar per dag och väntade på att mina barndomsvänner skulle knacka på dörren och meddela att jag var dålig.

 

Men det är det som är grejen med vänner. De plockar upp dig när du fallit ned.

 

Det tog två år att gräva fram Flickan Som Stängde In Sig I Ett Rum och Försvann. Det tog nio månaders arbete i Sverige, nio månader till i London att hitta flickan som bara ville sjunga.  Det tog en termin på en skola som inte var giftig att få den flickan att börja sjunga igen.

 

Och jag vill veta om det är någon som tror att den flickan gömde sig av svaghet. Om de som sparkar på de förtryckta i tron om att de ljuger, skulle sett mig som svag om jag hade dött, och de hade vetat.

 

Om de hade sett det slagfält som gömde sig i mitt huvud och läst en dödsannons med mitt namn på.

 

Det tänker jag på, när självmord beskrivs som svagt och ilskan bubblar över i fysiska tårar.

 

Och Flickan Som Stängde In Sig I Ett Rum och Försvann tar smällen.

Jag har fått en hel del klagomål om dålig uppdatering och alltså - det är ju himla kul och så - att ni gillar bloggen. Men just den här veckan har jag varit så fokuserad på att ta mig igenom allt utan dödsförklaring och resultatet vart en lidande blogg. 

 

Det är ju lite så att jag inte är så himla fantastisk på att låta mig själv vara sjuk längre. Det bara... det känns ovärt. Är jag riktigt sjuk så är jag det och då finns det inte så mycket att göra men nu under förra veckan hade vi så extremt mycket och göra och i princip allt var grupparbeten och jag bara ville inte stanna hemma. Jag ville inte göra gruppens uppförsbackar brantare än de redan var och dessutom är jag extremt dålig på att stanna hemma nuförtiden.

 

Förut var det himla enkelt att sätta på en film, falla död ned i soffan och kväva ångest och skuldkänslor över alla oöppnade skolböcker med mer film, mer musik, youtube, tumblr, allt som inte var skolarbete. Det var så skönt att vara sjuk, att få slippa ångesten ett tag. Även om den alltid kom tillbaka på natten. Och det händer liksom inte längre. Dels för att jag har mindre att göra, dels för att det inte har uppstått några större problem när jag ska göra det som göras bör. Det motstånd jag kan tänkas behöva bråka med är mest ovilja att skriva någonting som liksom inte är så jävla roligt (se: vår senaste uppsats i Estetisk Kommunikation tar priset för det tråkigaste arbete vi har gjort den här terminen). Så det finns inte något skäl att vara sjuk. Jag känner inte att jag vinner på att vara sjuk. Jag går hellre till skolan och låter som The Exorcist, ser ut som döden och andas som Darth Vader för då har jag åtminstone kul. När jag spenderade dagen hemma förra måndagen med 39 graders feber ringde jag Moa framåt ett och frågade om hon inte ville komma hem till mig och klippa vår film istället för i skolan. Jag blir himla sällskapsjuk (se: är alltid sällskapsjuk, påminn mig om att aldrig skaffa egen lägenhet själv) och det är ju så himla enformigt och tråkigt att sitta hemma och vänta på bättre tider.

 

Jag erkänner att det kanske inte är den snabbaste vägen till bra hälsa men jag har i alla fall aldrig mått såhär bra i själen och det borde fanimig räknas. (Typ sju vänner från skolan blev sjuka över helgen men jag tänker låtsas som om det absolut inte var jag som smittades).

 

Jag har alltså fått lite av en räkning den här veckan. Inte så att jag varit överdrivet utmattad, men det där lilla sista som att sitta uppe och redigera bilder och blogga ordentligt, det har inte riktigt lockat mig om jag ska vara helt ärlig. Jag skrev mitt gemuprov, analyserade lite Harry Potter, redigerade bilder till diverse fotouppgifter som skulle in, skrev Estetisk Kommunikation och jobbade på samhällsarbetet om normer i media. Och så sjöng jag på musikskolans avslutningsmingel. Och sedan sov jag alldeles för lite eftersom jag är värdelös på att tagga ned efter stressiga dagar.

 

Men nu är det över. Det är lov nu. Jag firade detta med att trilla in på gården och annonsera att jag minsann skulle äta en pizza. En halvtimme senare hade jag köpt och snudd på inhalerat vad som kändes som historiens bästa kebabpizza och sköljt ned den med en kall cola. Jag trillade ned i fina vänners famnar och trasslade mig inte ur förrns det började bli sent.

 

Och nu ska jag sova. Oj, vad jag ska sova. I morgon väntar jobb med mamma och en släktmiddag hos farmor. Resten av veckan får vi se. Som plåster på såren för dålig uppdatering får ni samtliga instagram-uppdateringar från veckan som gått.

 

Idag kändes som ett halvår, av någon anledning. Jag vaknade, typ första gången på år och dagar, halv sju, utvilad och med åtta timmars sömn i bagaget på en skoldag. Men jag har varit trött, fortfarande sjuk (fjuttfeber verkar vara allt jag är just nu) och bitvis rätt förvirrad genom hela dagen. 

 

Oh well.

 

Det är snart läggdags. Nio minuter över fem går tåget in till stan och Mix Megapol i morgon. Jag spenderade typ en halvtimme med att försöka få några decent bilder på lucialinnet med familjekameran (se: jag och Sony är inte vänner). Så jag tänkte ta en snabb dusch och packa väskan innan jag trillar ned i sängen. Och sen ska jag försöka mitt allra bästa att få ordentligt med sömn innan klockan ringer vid halv fem i morgon bitti. 

 

Glad Lucia, för fan.

 

Jag är halvt stendöd efter midnattspremiären av The Hobbit: The Desolation of Smaug men här kommer projektet i Estetisk Kommunikation som vi har slitit med som kompensation för absolut-inga-inlägg-alls-pga-död.

 

Jag är helt begravd i måsten och skolprojekt just nu och bloggen lär således lida, men idag firade vi i alla fall en sen Chanukka och åt en massa gott. Jag fick en sminkspegel, en hylla, ett par strumpor, trehundra kronor, en bok och ett gäng pennor. Och ont i magen; jag åt munkar till bristningsgräns. 

 

Jag fick betala dyrt för dålig sömn, feber och körkonsert idag.

 

En vecka med ett snitt på fem timmar är okej. Fredagsmorgonar är väl kanske inget att ha, men det går. Idag var en sådan där dag där jag verkligen, verkligen, verkligen ville ringa mig sjuk och bara få vara sjuk idag. Ha ont i halsen, vara lite borta, dricka te, vara miserabel och bara slippa dra i väg till skolan när man typ absolut inte borde vara där. Men vi är kneedeep i grupparbeten och det kändes inte riktigt okej, så jag gick.

 

Och alltså, konserten igår gick bra. Jag var jättenervös och skakade och allt jag tänkte på var den gången för tre år sen när jag fick min blackout. Första delen av konserten var inte min bästa, men efter solot, då blev det bättre. Dels för att det var över (herregud, vad jag har stressat över denna lilla vers, alltså) och dels för att det antagligen är det bästa jag sjungit på konsert någonsin. Och det var så jävla skönt att bara sätta det, att gå tillbaka till kören och känna att det gick bra, och alltså detta kan vara första gången jag någonsin är nöjd.

 

Så även om jag däckade halvvägs genom en film när jag kom hem, sov oroligt och fel och vaknade upp och kände mig som döden, så var det nästan värt det att dra sig ur sängen och gå till skolan igen. Nästan. Jag var så trött att jag var snurrig, tog av mig skorna och bara glömde bort var de var, sprang ifrån grejer, sprang in i folk och mådde sådär trött/sjuk illa i magen. Jag har förträng hälften av konversationerna jag hade idag, men jag vet med mig att jag gick runt och berättade för en stor majoritet om hur dåligt jag mådde på grund av, sån är jag, apparently. Se: händer även under inflytande av alkohol.

Men nu är jag hemma och det är dags att sova. Pratade länge i telefon med både Josse och Felicia, kollade på idolfinalen och På Spåret, tog ut, tinade, åt upp samtliga lussebullar ur frysen och spenderade tiden väldigt långt ifrån en spindel som tagit sig in i mitt rum. Den kämpade tappert, men mamma hade ihjäl den.

 

Jag pratade med Felicia så långt ifrån scenen som möjligt.

 

 

 

 

Nu är det kris. Ingefära/citron/honungs-vatten har inte hjälpt, jag har totalförbud att på något sätt använda rösten och nu är det kris.

 

Halsen bråkar och svider, jag är ganska säker på att jag har feber och jag förstår inte hur jag alltid ska lyckas med konstycket sjuk inför julkonsert. Eller luciatåg; när vi lussade runt i Stockholm med Lenas kör var jag pesten, år ut och år in. Men liksom. En konsert. Ett tillfälle. En gång. You had one job, typ. Men fan, jag ger mig inte.

 

Det värsta som kan hända är att jag får skita i solot, men jag tänker inte inte vara med. Det är emot alla mina principer och också inget som min stolthet skulle klara av. Så jag kan vara ett vrak i morgon, det kan jag.

 

Men då får vraket leverera i alla fall.

 

Hej, mitt namn är stress.

 

(Den som bestämde att flera stora grupparbeten på en gång i slutet av terminen ska vara en grej får hemskt gärna tänka om och tänka rätt).

 

Halsen är varken sämre eller bätttre, jag hade feber idag, prestationsångesten inför konserten är således i krisläge och alla i gruppen med grupparbetena är passive agressive, supertrötta och så färdiga med grupparbeten de också.

 

Idag har inte varit den bästa på ett tag, needless to say.

 

Men jag hängde med Prottasha för att hitta en köroutfit, och det gick väl. Sådär. Inte jättebra, inte jättedåligt heller. Jag har i alla fall någonting att ha på mig, vilket känns ganska tryggt, men det är väl ungefär det enda med den konserten som känns tryggt.

 

Men det får bära, det måste det göra. Och dessutom var det himla mysigt att se Prottasha igen.

 

Jag har ingen själ kvar. Halsen har mått dåligt över helgen, astman var ett faktum, jag hade körrep i tre timmar och jag har typ ingen själ kvar. Helt jävla slut är jag med en rad stämmor i huvudet, lätt huvudvärk och sjuk frossa då värmen inte verkar ha kommit igång i porten. Men det är okej. Jag har raggsockor, mössa och stor, stickad tröja. Jag har alvedon för huvudvärken och har druckit citron/honung/ingefära-vatten (Sjuk tortyr, det sved ända inpå skelettet, kändes det som) och naturell yoghurt med kakao (tips från Anna) och när jag har duschat får jag sova länge, länge, länge så all in all är det väl typ okej. Men imorrn vore det inte fel att bara... hålla käften.

 

Idag var det första advent, första december och jag är bara så himla glad över detta. Det är få saker jag älskar mer än julen, minus fyra grader, snöflingor och snödrivor. Att bo i raggsockor och mysiga kläder, gosa in sig och shamelessly se ut som en marshmallow i dunjackan, och sedan äta så mycket julgodis att man spricker. Se: Idag föreslog jag att lägga till extra mat på julbordet men blev nekad - tydligen ska man inte ha matkoma på julafton. De firar jul fel.

Så jag väcktes av pappa vid halv elva i morse, och så åt vi god frukost med första ljuset tänt och det enda som kunde gjort den här dagen bättre är snö. (Min kärlek till snö lär bli ett återkommande tema, just you wait). Och jag har skrivit en önskelista, fotat, konstaterat att jag har ett stort sår i hårbotten från när jag slog huvudet i trappan igår och sedan lidit mig igenom en dusch där alla hårda strålar träffade såret just där det gör som ondast.

 

Men det är okej, för det är första advent. tjugotre dagar kvar till jul och konsert om fyra dagar.

 

För nästan sex år sedan var jag hemma sjuk, eländig och mitt emellan luciatågsfyllda dagar med kören och fördrog tiden på youtube. För nästan sex år sedan kom jag via en Miley Cyrus video fram till Jonas Brothers låt S.O.S och för nästan sex år sedan typ dog jag över förutnämnda band.

 

Idag tog jag ned mina posters och jag var på riktigt emotional över detta faktum. I sex år har det på något höger eller vänster suttit Jonas Brothers posters i båda mina rum hos mamma och pappa. Och nu ba... tog jag bort dem. Lyssnade på deras andra album som någon form av mental kompensation och slogs av hur sjukt mycket jag fortfarande älskar det. Jag smsade Kattis och konstaterade att "den här kärleken varar nog livet ut" och alltså, det är himla tomt i rummet. För mycket turkost och så lite som bryter, men någonstans är det också väldigt fint? Och när vi gör om lite i rummet i år kommer Jonas Brothers loggan vara kvar. Tog alldeles för lång tid för att jag ska måla över den. Och så typ, känner jag att jag måste ha kvar någon form av hyllning till bandet som tog mig igenom högstadiet.

 

Egentligen är det ganska roligt, att för sex jular sedan fick jag ett par trådlösa hörlurar av pappa för att jag skulle kunna lyssna på deras låtar på youtube överallt i hela huset, och jag minns att han i rimmet skrev något om hur han och Annika "kanske slipper lyssna på Jonas bröderna snart" och hur de gick och tänkte att det bara var en fas. Och nu sitter jag här nitton år gammal, efter att ha hunnit flytta hemifrån för att klara mig själv i ett år och storbölar när första låten jag hörde av dem börjar spelas på iTunes.

 

Och alltså, det finns ingen form av idoldyrkan kvar. Inte som när jag var tretton. Jag har ingen vidare lust att gifta mig med Nick Jonas och jag håller absolut inte med om hur de ställer sig till vissa saker och ting, men när jag lyssnar på deras första album, då är jag fan tretton och lost men tryggt omfamnad i deras texter. När jag lyssnar på deras andra album blir jag bara sådär totalt superlycklig och nostalgisk och när jag lyssnar på det tredje albumet minns jag fortfarande sommaren 2008 när jag såg dem, träffade dem och dygnade flera gånger per vecka bara för att skriva, skriva, skriva. Det där jävla bandet betyder så mycket vänskap, ljus i helvetet och extrem lycka som ingen annan kunde beröra eller rubba att jag liksom inte tror att jag kommer släppa det. Jag kan ta ned mina posters och ändra åsikt om personerna i bandet, men jag kan inte ta bort, förändra eller ångra åren de betydde något just för att denna betydelse bar mig så himla långt.

 

Och det gör mig så fruktansvärt trött när unga såväl som vuxna ska lägga sig i och förklara för mig hur jag ska känna, kommer känna eller - värst av allt - känner. Jag har alltid tyckt att det är himla onödigt att berätta sådant för en person. Att berätta för mig att det bara var en fas, att det kommer gå över. Fuck you, om jag ville tro att jag skulle älska Jonas Brothers så som jag gjorde då livet ut, då kunde jag väl få göra det?! Vad är grejen med att bestämma över sina barn eller vänner på ett sådant plan att man tar ifrån dem rätten till sina egna känslor? När jag var tretton, fjorton, femton, sexton älskade jag Jonas Brothers så stört mycket. Och jag älskar Jonas Brothers så stört mycket nu för att de gav mig det där.

 

Just som att jag om några år säkerligen kommer släppa One Direction. Någonstans i framtiden kommer min tumblr stå oanvänd eller fyllas av annat och jag kommer inte reblogga bilder, internskämt eller liveuppdateringar från award shows längre. Men vad som än händer kommer jag inte kunna neka till att de till stor del räddade livet på mig. Faktum kommer alltid kvarstå att jag gick omkring med sex månaders post concert depression efter konserten i London O2, att jag sken upp som tusen jävla solar när jag hörde What Makes You Beautiful eller vände mig så snabbt att jag fick whiplash när deras musik spelades någonstans. 

 

Och det är liksom det som är så himla fint med fandoms. Alla typer av fandoms. Alla typer av vänskaper, förhållanden eller besläktskap. Oavsett hur en person i slutändan påverkar oss, finns allt som är bra alltid kvar. Det får du alltid behålla och ingen annan har rätt att berätta för dig att du ska släppa det. Det finns så många vänner som jag under åren har tappat kontakt med, släkt jag inte pratar med och saker som har förändrats men det känns som ett sådant baksteg att fokusera på faktumet att det har tagit slut, eller utvecklats till något dåligt. 

 

Och jag typ... jag orkar inte med det mer. Inte efter att ha levt i orrubligt mörker; då känns det så ofattbart korkat att frivilligt dra åt mig negativitet när det finns så mycket bra att hitta i allt som gick så himla fel. Det är nog desvärre bara att köpa att jag tänker vara ivrig bandentusiast tills jag dör. Berätta för världen att jag ska bli den som solen skiner på även genom regn och rusk, skriv på min gravsten att jag var flickan som älskade att älska, för nu när jag kan känna ordentligt tänker jag fan projicera allt som är fantastiskt och bara fucking njuta.